Jag klipper smörpapper i lagom fyrkanter och virar in hemkokt saffranskola i dem. De ska med mig till Fotografens föräldrar, en del av mutan för att de ska tycka om mig, tycka om att deras son har valt att ha mig i sitt liv. Dessa små ritualer, små besvärjelser. Även om jag vet att vi är vuxna och strängt taget inte behöver någon annans välsignelse inser jag att konceptet familj fortfarande är så pass starkt i mig att jag önskar det. Emottagandet, värmen, den delade glädjen.

Först de mina. Min morbrors stolta blick och lilla nick varje gång han presenterar Fotografen som min för en ny gäst. Och min egen känsla av att höra till. Det är rörande.

Ritualerna. Det serbiska julfirandet. Jag försöker lågmält förklara vad det går ut på, direktöversätter orden samtidigt som jag själv påminns. Jag har inte alltid varit med, tvärtom inte sett det som något särskilt viktigt förrän de senaste åren. Men på något sätt känns det symboliskt just i år. Både för att jag vill att Fotografen och jag ska ha flera sammanhang som bär oss, vårt eget lilla innersta ska ha flera ringar runt om, och mina ringar ser bland annat ut så här. Men också för att det i det stora perspektivet är min sanning att jag är som Maria Ferm sa, många olika hundra procent samtidigt. Och jag är en som känner sig hundra procent hemma med ljuset som tänds under ikonen på väggen, det sinnrikt utsmyckade brödet som först snurras tre varv och sedan bryts, brännandet av timjan för att rena rum och människor innan festen, och det kokta, sötade vetet som har välsignats och som alla ska äta tre små skedar av för att hedra de döda, de som levt och brukat jorden före oss. Vetet är symbolen för det eviga livet genom att binda samman de levande och döda av samma familj, eftersom vetet måste dö för att vetet ska kunna växa igen. Jag vill att han ser det, ser mig i det, för trots att jag är hundra procent svensk är jag också hundra procent dotter.

Kusin himlar med ögonen varje gång hans föräldrar säger att de önskar sig en svärdotter. Morbror inkluderar Fotografen med en varm blick när han säger att han är glad att vi är flera runt bordet i år. Tredje gången moster säger något om att Kusin borde gifta sig säger mamma att vissa får vara barnvakt, jag får vara kattvakt och Kusin börjar skratta och säger att jag tydligen inte kommer undan, trots Fotografen vid min sida. Fotografen skålar i Šljivovica som att han aldrig gjort annat och blir inte minsta lilla full och jag älskar honom för det.

Dagen efter skiner solen över dimmiga ängar. Vi vaknar i morbroråmosters gästrum, har sovit i en hundratjugosäng utan att det känns trångt, fnittrar att det nästan känns busigt att hångla där, som att vi vore tonåringar som kan bli påkomna av föräldrarna.

De tycker väldigt mycket om dig. Du är dottern de inte fick. Och jag nickar, glad att han ser. Jag ser och ser på honom. Ser honom.

Han åker vidare mot sina föräldrar efter att ha släppt av mig och mamma vid tåget, sprintat förbi folkmassan för att tackla sig till sittplats åt oss och kysser mig snabbt adjö innan han kliver av igen och vinkar utanför fönstret. Jag tänker redan att jag kommer att sakna honom de få dagarna vi ska vara isär.

Och så kokar jag saffranskola till hans föräldrar.

Jag måste säga att det här året verkligen levererar, så här på sluttampen. Idag fick jag nämligen besked om att min andra roman är antagen och kommer ut nästa höst. Så att. Chocken! Lyckan! Jag är fortfarande lite skakig av glädje och lättnad, och Fotografen har gjort enmansvågen för mig. Men nu är det klart! Nu tror jag att jag får kalla mig författare på riktigt.

Vilket härligt slut på det här året. Förälskelse deluxe, planer om framtiden och dessutom en andrabok i hamn.

2014, minsann. Du dolde länge att det var det här som skulle bli dina rubriker. Jag trodde att du var ett mellanår, och så visade det sig att du var en av huvudakterna. Sneaky, men ganska raffinerat, det måste jag erkänna.

Jag är lycklig. Det finns så många fina nyanser och variationer på det, men i grunden: lycklig. För varje dag inser jag mer och mer vilken tur jag har haft. Och just eftersom det är så har jag så liten lust att berätta om det. Det är intressant, för med mina vänner har jag just nu enorm lust att prata om kärlek i allmänhet och om honom i synnerhet. Men det kanske är känslan av att inte vilja sprida ut sig för tunt som gör att jag inte bloggar. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av honom i huden, och inuti. Känslan kanske tunnar ut orden eller behovet av ord. Kanske, jag vet inte. Men jag är lycklig.

Vi bor ihop. Synkar liv. Ska till först min morbrors festfirande på sankt Nikolaus och så till hans föräldrar över jul. Och sedan vidare till Paris över nyår, mamma får passa katten. I lördags hade vi middag hemma med både vänner till mig och vänner till honom, enkelt, roligt, och vi hasade runt i tjocksockor och tofflor och hånglade i köket medan vännerna pratade i vardagsrummet och trivdes ihop lika okomplicerat som vi. Vi är lika. Det gör det så lätt. Jag tycker så mycket om vår vardag, vi är redan ett team, samarbetar, backar upp varandra. Rör ständigt vid varandra, tryggar, värmer, stärker. När en hetsig diskussion med hans vän Mentalisten lugnat sig sa Mentalisten till mig att vi har diskuterat och bråkat i trettio år, vi kommer att göra det igen. Jag säger det för att, alltså, det här, ni två… och så pekade han på oss och jag visste vad han menade. Vi är här för att stanna. Jag är glad att ni har träffat varandra, konstaterade han. Patten bara skrattade när hon skulle gå hem. Alltså, hur länge har ni varit ihop egentligen? Känns som för alltid.

Det känns som för alltid. Vi skojar om det men menar allvar, och när vi pratar allvar är det hela tiden med leende ögon. Jag måste förstås kalla honom något, om jag ska fortsätta skriva här. Jag antar att det får bli Fotografen, för enkelhetens skull. Min kärlek, mannen i mitt liv, Fotografen.

Det känns som för alltid.

 

Och jag vet inte riktigt, vare sig var jag i så fall börjar eller hur mycket jag vill berätta. Det är nytt. Väldigt nytt. Men sedan vi träffades för andra gången har vi inte sovit en enda natt isär. Det komiska med det var att vi egentligen, bägge två, var inställda på en långsam ingång i en eventuell relation. Det gick minst sagt sådär. Man kan väl säga att ingen av oss har försökt att stå för den inställningen. Jag rodnar, blir svettig och får hjärtklappning när vi möts igen efter några timmar på varsitt håll, eller till och med när jag hör hans röst på telefon. Ibland bara av att han ser på mig. Jag känner mig som en tonåring som har råkat träffa snyggaste killen i stan och han märkligt nog vill vara med mig också. Det är bara att tacka och ta emot och förundras.

Vi har rört oss i utkanten av varandras världar i många år. Ändå har vi aldrig träffats. Eller så har vi det men minns det inte, för att vi var andra människor då med andra förutsättningar. Men det är en svindlande tanke. Jag har gått förbi hans jobb många gånger utan att veta att han finns. Nära mig.

En tandborste extra i mitt badrum, en flaska linsvätska i sovrummet. Det står ett större stränginstrument bredvid min gitarr i vardagsrummet. Ingen av oss försöker spela på något annat än instrumenten. Det är fantastiskt skönt. Han är sig själv på ett sätt som får mig att slappna av, att tro på honom. På oss.

Vi är oskyldiga och oförstörda. Vi är modiga.

Jag vill vara mitt finaste jag för honom, jag vill dofta gott och ha lika snälla ögon som han, och när jag stryker med handen i den där fördjupningen i hans rygg mellan musklerna så tänker jag att jag vill vara där hela tiden. Här.

Jag är faktiskt så dumförälskad att jag inte ens kan hitta på ett namn åt honom till den här sidan.

Den som sa att det aldrig kan vara lätt (var det jag själv som sa det?) hade fel. Det här är lätt. Det är så otroligt lätt att bara säga ja.

Jag vill alldeles samtidigt ställa oss på världens högsta punkt så att alla ser och bara packa in oss i ett eget rum som ingen annan får komma in i. Jag är nervöslugn och säkerpirrig. Hela kroppen fnissar. Och jag tror att i just det här fallet har jag haft mer tur än jag förtjänar.

Livet! Hej! Tack!

Jag fick inte det där senaste jobbet jag provfilmade för heller. Det är fjärde jobbet i höst jag är nära men ingen hare. Undrar om det är så jag kommer minnas 2014, när jag tänker tillbaka på det, som året jag aldrig riktigt kom ända fram jobbmässigt? Men redan när jag skriver det tänker jag att det inte är sant. Jag hade en jättebra vår, även om den var väldigt arbetsam, med en superfin ensemble där jag fick nya vänner som jag numera bjuder hem, inte bara kollegor. Och den här helgen ska jag skriva klart råmanuset, på måndag skickar jag det till min förläggare. Så ”inte ända fram” handlar mest om att det är så lätt att minnas det man inte fick i stället för det man fick. Jag är orättvis både mot mig själv och mot det här året.

Utanför fönstret ligger katten på sin hylla och tittar på löven som faller som regn i regnet. Det är alla helgons dag och ikväll kommer det att tändas många ljus på Skogskyrkogården. Hoppas att regnet hinner lägga sig innan dess. Jag brukar gå dit och tända ett kombinerat för mina döda. För pappa, för Lång, för farmor och morfar, för Patrick Swayze. Jag tänkte på det häromdagen när jag körde hem från landet och ”She’s like the wind” spelades på radion, att det också är ett tecken på att livet går, det där att vissa av dem jag drömde om skulle ta min oskuld när jag var i tidiga tonåren numera är döda.

Jag får se om jag går dit. Det beror på hur skrivandet går idag.

Jag köpte en kalender för 2015 för ett par dagar sedan. Och jag överraskade mig med att köpa en annan sort, inte den jag har haft i säkert tio år och köpt på ren rutin. Den här har många tomma sidor. Man kan skriva mycket i den som inte är datumrelaterat. Eller rita och räkna. När jag stod där i kassan med den tänkte jag att hur litet det än är så är det också en inbjudan till att tänka nya tankar. Det ger mig ett litet luftigt ah att tänka så.

Jag är så långsam just nu. Undrar om det innebär att jag egentligen borde börja med järntabletterna igen. Antagligen, eftersom jag lätt kan sova tio-tolv timmar per natt och ändå ha dåligt med ork. Utöver det har jag små inflammationer i ögonen, små sår i hårbotten, utslag på kinderna. Hurra, vilken fräsching.

Men man kan alltid fejka. Jag var ju på en casting i fredags. Sminkad och fixad ser jag fortfarande bra ut. Men kroppen, tyngden och långsamheten i den. Jag fick mäta mig med måttband och skriva ner på papper, det är en standardsak att göra för att kostymörerna ska ligga i förkant med planeringen oavsett vem som får jobbet. Och då fick jag svart på vitt. Jag har gått upp en hel del, inte bara i vikt utan i omfång. Jag är åtta centimeter större både runt midja och rumpa numera än vanligt. Det är med andra ord inte så underligt att jag har så få byxor som passar.

Jag måste rensa ut min garderob, apropå det. Det finns inte mycket som är deppigare än att ha massor av kläder som är omöjliga att få på sig.

Och det är så mycket annat jag också måste. Jag har en deadline på fredag, som gör att jag måste jobba ikväll om jag ska hinna. Jag måste boka tvättstugan och se till att få rena underkläder. Jag måste städa, eftersom Fideli kommer hit i morgon och ska stanna hos mig i några dagar. Och jag måste nog ge mig ut på en promenad, nu med en gång, innan mörkret faller över oss. Himlen är stor och vit idag.

Jag måste få andas lite.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare