Jag är så långsam just nu. Undrar om det innebär att jag egentligen borde börja med järntabletterna igen. Antagligen, eftersom jag lätt kan sova tio-tolv timmar per natt och ändå ha dåligt med ork. Utöver det har jag små inflammationer i ögonen, små sår i hårbotten, utslag på kinderna. Hurra, vilken fräsching.

Men man kan alltid fejka. Jag var ju på en casting i fredags. Sminkad och fixad ser jag fortfarande bra ut. Men kroppen, tyngden och långsamheten i den. Jag fick mäta mig med måttband och skriva ner på papper, det är en standardsak att göra för att kostymörerna ska ligga i förkant med planeringen oavsett vem som får jobbet. Och då fick jag svart på vitt. Jag har gått upp en hel del, inte bara i vikt utan i omfång. Jag är åtta centimeter större både runt midja och rumpa numera än vanligt. Det är med andra ord inte så underligt att jag har så få byxor som passar.

Jag måste rensa ut min garderob, apropå det. Det finns inte mycket som är deppigare än att ha massor av kläder som är omöjliga att få på sig.

Och det är så mycket annat jag också måste. Jag har en deadline på fredag, som gör att jag måste jobba ikväll om jag ska hinna. Jag måste boka tvättstugan och se till att få rena underkläder. Jag måste städa, eftersom Fideli kommer hit i morgon och ska stanna hos mig i några dagar. Och jag måste nog ge mig ut på en promenad, nu med en gång, innan mörkret faller över oss. Himlen är stor och vit idag.

Jag måste få andas lite.

Ni som finns på facebook har sett den, vandringslistan folk taggar varandra i där man ska skriva vilka tio album som har betytt mest för en i livet, och varje gång jag har sett den har jag tänkt att det går ju inte, är man en människa som älskar sin musik så räcker det inte på långa vägar med tio album. Dessutom kräver de en liten berättelse, var och en av dem, så det går inte att skriva en lista bara, man måste blogga om det.

Alltså.

Jag har en skiva som är en av de viktigaste, på sätt och vis, men bara för att det var min allra första egna. Det är Kikki Danielssons ”Rock ‘n yodel” och jag var fyra år när jag fick den. Som jag älskade den skivan! Som jag sjöng med i Que sera sera och som jag dansade för mig själv på vardagsrumsgolvet! Inte bara mitt eget, utan hemma hos det äldre paret mitt emot, det äldre paret som varken fått barn eller barnbarn och därför var så förtjusta i mig, de var mina vänner och jag gick ofta dit och ringde på. Jag minns inte vad de hette, men jag minns deras ansikten, deras leenden, den där röda tygdockan med ris i kroppen och jag minns kassetten med Kikki Danielsson och var i sitt vardagsrum de hade bokhyllan.

Musik har alltid varit en av de viktigaste känslorna för mig. Jag vet inget bättre sätt att uttrycka det på än så.

Jag vet inte om de tio album jag listar nu egentligen är ”de bästa”, men det är i alla fall dem jag har haft några av mitt livs starkaste upplevelser till, och alltså har de stannat hos mig.

  1. Jagged little pill – Alanis Morissette Det var kanske den första skivan jag besattlyssnade på och skreksjöng med i, den första skivan som jag kände var skriven om mig och om tiden som var precis då. Alla låtarna handlade om mig och om kampen i hjärtat, om längtan efter annat, om livet som det var meningen skulle börja men som tog sådan tid på sig att göra det. Jag hade med skivan till folkhögskolan där jag gick där alla andra på musikerlinjen lyssnade på svår jazz men jag lyssnade på Alanis även om någon som tittade i min skolåda med cd sa att jag hade schizofren musiksmak. Mest lyssnade på: Ironic
  2. Elephants… Teeth sinking into heart – Rachael Yamagata Åh, Rachael, Rachael är den första och enda artisten jag har kramat utan att kunna hejda mig, den första och enda artisten som jag har lyssnat på medan jag har suttit på scenkanten med en öl alldeles under med rytmen slående ihop med mitt hjärta. Rachaels röst är som vin, som lava, som blod när man har feber. Och texterna, jag hade hjärtesorg när jag hörde henne första gången och hon sjöng mig rakt in i det trasiga och plötsligt blev det vackert och inte bara ont. Mest lyssnade på: Horizon
  3. That great October sound – Thomas Dybdahl Jag fick den här skivan av Systersjälen när vi jobbade tillsammans, och jag kommer alltid att förknippa den inte bara med den tiden utan också med henne och med att upptäcka något nytt både om mig själv och om vänskap och om musik, rytmisering och harmonisering. Mest lyssnade på: From Grace
  4. Five leaves left – Nick Drake Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när jag fick veta att Nick Drake inte levde särskilt länge, hur mycket musik det kändes som att världen och jag hade missat. Men det här albumet, jag gick med det i öronen i veckovis, såg ut genom bussfönster och tunnelbanefönster och upp på himlar och ner i jordar med det. Mest lyssnade på: Day is done
  5. In the red – Tina Dickow Tina Dickow. Jag fick den här skivan av Komikern, han sa att han trodde att jag skulle tycka om den, och det visade sig vara tidernas underdrift. Jag älskade den utan att egentligen förstå varför. Jag satt i fåtöljen bredvid stereon och spelade den och grät, och jag klättrade runt i berg och dalar en hel vinter med den. Mest lyssnade på: Room with a view
  6. Hideaway – the Weepies Jag tror att Weepies är det snällaste bandet jag vet. Det är något med deras till synes enkla melodier och stämmor som är tröstande för mig. De är gifta med varandra, Deb och Steve, och Deb har precis friskförklarats från bröstcancer. Herregud. Mest lyssnade på: Old coyote
  7. White ladder – David Gray Det här är skivan jag älskade älskade ihjäl när jag mötte Den Där Mannen. Första gången jag var hemma hos honom satte han på den utan att veta det och jag tog det som ett tecken. Musiksmaken delade vi, i alla fall, och jag minns mig själv tryckt mot honom, sjungande and there’s so much I want to say mot hans läppar och hur han viskade gör det tillbaka. Mest lyssnade på: Please forgive me
  8. Fox confessor brings the flood – Neko Case Jag hittade Neko av en slump. Jag prenumererade på tidningen Sonic och köpte då och då album som fanns med i deras reklamannonser utan att ha en aning om vad det var för slags musik, och både gjorde rejäla bomköp men hittade några av mina älsklingsartister så. Neko är en av dem. Hennes röst är så egen, så öppen och stor. En sommar på Gotland var hon mitt soundtrack. Mest lyssnade på: Hold on, hold on
  9. Changing of the seasons – Ane Brun Första gången jag hörde Ane Brun var en sommar i Galärparken. En ensam tjej med gitarr, ganska udda, men hon hade något redan då. På hösten samma år kom hennes debutalbum och jag köpte det och började sprida det till alla jag kände. Det här är hennes tredje album, och det låter mitt emellan de första enkla melodierna till dagens etnorytmiska. Mest lyssnade på: The treehouse song
  10. Closing the distance – Christel Alsos Så ömtåligt att jag inte riktigt kan berätta om det, faktiskt. Det är en av de där sakerna i livet, ni vet. Mest lyssnade på: I will send for you

Bara därför tänker jag sluta med något mer nutida. Framtiden. Enjoy.

Ingenting har jag fått gjort idag, inget utom min första riktigt goda glutenfria pizza, allt annat har sjunkit ner i lågtryckstyngden och det ständiga regnet som hänger lågt. Katten har sovit nästan hela dagen. Jag har liksom heller aldrig vaknat.

När skymningen kom bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag gick ett långt varv det var länge sedan jag gick, och jag såg omgivningarna för första gången på länge. Guldskimmer i vattnet av bebyggelsen på andra sidan, upplysta bropelare i olika färger, ett nybygge som jag inte visste om som ser ut att bli dagis eller skola, korridorer, och jag tittade in till människorna på bottenplan av husen jag gick förbi, såg dem sitta i soffor och se på tv och laga mat och leka med barn. Det hängde två måsar av trä i ett fönster. Jag gick en del där det inte är upplyst också, och tänkte att det var fint att inte se så långt fram. Med begränsad syn kom också bara begränsad oro. Jag var mest rädd för att halka på regnvåta fallna löv och slå mig i smärtaxeln, jag hann inte fundera på vad som kunde finnas längre fram i mörkret. Jag gillade den känslan.

Livet går vidare. Jag känner det så tydligt. Att jag har gjort mig av med saker. En frihetskänsla mitt i alltihop, mitt i regnet. Håret krullar sig i nacken och vill ut. Idag under promenaden fantiserade jag om en man jag känner, om att stå på en lekplats och söka hans hand i hemlighet medan vi såg på hans barn som lekte där. Jag fantiserade om hans hand på min rygg, under tröjan. Det var fint, även om de fantasierna stannar som inre bilder. Jag log för mig själv medan jag gick.

Imorgon ska jag provfilma för en utländsk reklamfilm och träffa Bästisen och se Cullbergbaletten. Jag hoppas att jag vaknar innan dess så att jag får jobbat också. Dagarna är inte oändliga även om det känns så ibland. Men kvällarna är det, tror jag.

Idag flög de, gässen.

Jag och morbror var ute på gården och sågade ner ett dött krikonträd och en tjock gren från körsbärsträdet som gick av till hälften förra hösten när det stormade, och så kom de, ljuden, v-formationerna, instinkten. Den där som säger att det är dags, förflyttning, jag är på fel plats, alla är vi på fel plats och nu är det dags att ändra på det. Jag undrar hur den sortens instinkt känns, den där som obevekligen drar en iväg och rätt trots att hjärnan inte alls har med saken att göra. Har vi sådan instinkt? Har jag det?

Och alla ljuden, de ropar till varandra, jag föreställer mig att det är ett enda sammelsurium av frågor, var är Ingela? Vart är vi på väg? Är alla med nu? Håller Gunnar takten? Varför ska alltid Annakarin vara först? Varför gör vi det här? Kan någon svara på det? Varför, hörni?

Och inga svar, bara frågor.

Men de flyger, i år som alla andra år.

Jag undrar om de känner igen sig när de landar, var de nu landar, nästa år när de är tillbaka, eller om det alltid är en nyupptäckt av samma saker, bara alltid tillräckligt mycket annorlunda att de räknas som nya.

Nästa år när de kommer tillbaka saknas en gren på mitt körsbärsträd, krikonet är borta, och på taket sitter ett nytt takskydd så att sotaren kommer upp som han ska. Och inomhus har jag fått nytt element i badrummet, ett oljefyllt med bättre strömanvändning trots lägre wattantal, som ska se till att varmvattensberedaren aldrig befinner sig i frostig miljö.

Härom natten drömde jag om Den Där Mannen, jag berättade det för morbror och moster när jag var på middag hos dem, och moster läste i en gammal serbisk drömtydarbok skriven på kyrilliska att det att drömma om en gammal kärlek betyder att jag snart kommer att förälska mig igen. Jag skrattade och sa att det lät underbart.

Jag hoppas, hoppas, att om det stämmer, att jag kommer att kunna känna inuti om jag drar åt rätt håll eller inte.

Några vänner på facebook har fått brev från sig själva, liksom Äpplet, som de skrivit 1994. Och jag funderade på vad jag skulle ha skrivit i ett sånt brev, om jag hade skrivit det. Jag gjorde inte det, för 1994 var jag arton år och alldeles för unggammal för att tänka på mitt vuxna jag. Jag var alldeles för upptagen med att ha min första riktiga pojkvän, ta körkort, gå trean på naturvetenskaplig linje och skolka från trean på naturvetenskaplig linje för att istället dra iväg med Lång till fiket som hette Sinatra och där man fortfarande fick röka inomhus. Där åt vi köttbullemackor och drack kaffe och längtade till att vara vuxna på riktigt och inte bara ungvuxna, vi var så blaserade och så naiva och trots alla dessa frånvarotimmar så fick vi båda höga slutbetyg och kunde bli vad vi ville.

Jag blev kulturkofta och Lång blev sjuk och dog. Så ser facit ut, tjugo år senare.

Så, inga brev.

Alla dessa brev jag har skrivit. Så många världar, inre och yttre, som jag har försökt beskriva för någon, och antingen fått världar tillbaka eller blivit besviken på svar jag inte har fått. Men jag har aldrig skrivit till mig själv. Jag skulle nog inte våga göra det nu, inte den sortens brev som skulle ligga på ett postmuseum i tjugo år, för om tjugo år är jag femtioåtta, nästan sextio, om jag lever.

Jag blev så rädd när en av mina kära berättade att mammografin inte var problemfri, att hon var tvungen att komma tillbaka och ta fler bilder, och sedan ännu fler bilder, och det var dagar av avgrund innan det visade sig att hon bara har några mjölkkörtlar som sitter alldeles för tätt ihop, som ett litet gäng som såg ut som en klump. Aldrig har jag väl varit så glad över mjölkkörtlar.

Det är på något sätt så orättvist att döden är det enda man kan vara riktigt säker på kommer att hända en.

För tjugo år sedan var jag så snabb, så rörlig, så rädd. Imorgon ska jag på stötvågsbehandling för att slå sönder mina förkalkade axlar. Och ändå är jag så djupt tacksam över att vara här, ha den förbannade smärtan i högeraxeln och sitta och svära över det som inte vill sig, för alternativet är att inte få vara här, och det är sämre.

Om tjugo år hoppas jag att jag sitter vid min dator och tänker ja, oj, det var innan den nya läkande tekniken var vedertagen och man på det där barbariska sättet krossade smärtpunkterna, visst ja. Så länge sedan det är, så ungvuxen jag var, så blaserad och så naiv. Jag hade ingen aning om allt som var kvar framför mig.

Det låg en kommentar i mitt spamfilter härom dagen.

spelling

Från och med nu måste jag skriva på engelska känner jag.

Hello, dear cna-classes-in-mn-cost. Thanks for visiting my humble blog and I appreciate that you cared enough to post a comment as well. But your comment made me wonder. You see, I am actually a writer, a published novelist. One of the things I take pride in is my wicked spelling skills. So please, if you are a returning visitor, be more specific on which posts I have misspelled something?

Could it actually be that I have confused you by writing in Swedish? Or – hemska tanke! – have you read my blog in google-translatish? That is a language of its own, you see, and really does not have to mirror my actual writing. And, if I dare to be a bit cheeky, you are no spelling wizard yourself. I see a couple of mistakes in your comment and for example do not really understand why you wrote ”I to find it very troublesome”. My guess is that you were meaning to write ”I do find…” etcetera. Which simply proves that spelling is a bitch sometimes and that you, as we say in Sweden, may have pooped in the blue cabinet on this one. But that is completely fine, friend. All of oss have troubles ”telling the reality” sometimes.

Do visit again, I look forward to hearing from you. Sincerely, Suz.

P.S: Sorry about your stay in my spam department. Better luck next time.

Jo, mammas badrum. Ni minns hur det såg ut i somras, va? Om inte, här kommer en före-bild.

10467731_533354443458538_1508231458_n

Japp. Så här såg det ut i nästan 6 veckor, eftersom fuktskadan var så pass omfattande att det tog tid innan den torkat ut. Men när den väl hade torkat ut till slut ingick underarbetet i föreningens försäkring (tack ske lov och pris för det) så det tog en byggfirma hand om. Det vill säga, de lagade hålet i väggen som ni inte ser till höger, spacklade och slipade ner väggarna, gjöt ett nytt golv där det sattes in ny golvbrunn samt fuktspärrade hela rummet. Med andra ord, när vi klev in var det bara ytskikt och den fasta inredningen som var kvar åt oss att ta hand om.

Och så här blev det:

toa1

Det är en lite suddig bild eftersom taklampan inte hade kommit upp än när jag fotade, men det syns ändå bra nog. Så här ser det ut från andra vinklar:

toa4

toa3

toa2

Det här är alltså det enda i renoveringen där jag köpte en del nytt-nytt eftersom kakel är svårt att hitta i rätt mängder via Blocket och liknande. Ändå blev det ingen jättekostnad eftersom jag valde en enkel bas. Grunden i badrummet är enkelt, blankt vitt kakel i måtten 20×30 cm. Det kostar 89 kr/kvm. Kontrastkaklet, som sattes i duschörnan och i en enkel rad bakom toaletten, kostade 319 kr/kvm. (Jag såg nu när jag länkade till det att det ligger prissänkt på kampanj, typiskt!!) Sist valde jag ett enkelt klinkersgolv, mått 10×10, där jag valde färg så att den skulle stämma med kontrastkaklet. Det kostade 99 kr/kvm (och är också prissänkt nu! Men vad fan!)

Mammas badrum är litet, 1,60×1,70 meter och 2,50 högt i tak, så jag köpte 3 kvm klinker, 6 kvm kontrastkakel och 13 kvm vitt kakel. Det blev alltså 3368 kr. Ovanpå det tillkom det kostnader för kakelfix, fog, tätningssilikon och elmaterial (sladdar och uttag). Eftersom en del av det fanns kvar sedan tidigare kan vi göra det enkelt för oss och säga att allt material för att återuppbygga väggarna gick på ca 5000 kr. Det jag har köpt nytt utöver det är takduschsetet för 399 kr och tvättställsblandaren, som jag tyvärr inte kan länka till för att den var på utförsäljning och prissänkt till hälften. Nu finns den alltså inte kvar, men den kostade 699 kr.

Vad det gäller övrig utrustning i badrummet, där däremot var Blocket min bästa vän. Spegelskåpet och handfatet med skåp i valnöt undertill kommer från Hafa och jag har ingen aning om vad det egentligen skulle ha kostat, men jag fick setet nytt i kartong för 1200 kr eftersom det var för stort för den mannens badrum, när han som sålde det kommit hem med det insåg han att det inte gick in där han hade tänkt ha det. Hos mamma blev det perfekt. Duschdörrarna hittade jag också på Blocket för 800 kr och de är från Noro, kostar 4500 nya ungefär. De här hade använts ett år innan jag köpte dem och såg helt nya ut. Toaletten kostade 700 kr på Blocket, också ny i kartong. Kvinnan som sålde den hade tänkt installera wc på landet, köpt toan, och sedan insett att det krävdes minireningsverk, så hon installerade mulltoa istället och sålde den här splitter ny.

Man kan spara massor av pengar på att andra människor är dåliga på att planera, om man själv ser till att vara duktig på det. Det kräver förstås en massa extra tid och ork jämfört med att handla allt nytt på en byggmarknad, men har man dåligt med pengar är det verkligen en möjlighet att få bra saker till ett rimligt pris.

Utöver de här sakerna har det tillkommit lite småskröfs som de två vägghängarna på bild, handdukshängare och toarullshållare. Alla dem har jag fått gratis av en kompis. Mycket sånt går också att få billigt på Blocket eller på loppisar. Taklampan som på bilderna inte installerats än är också ny, det är en enkel rund plafond som kostade 199 kr på rea. Duschblandaren är mammas gamla som fortfarande fungerade bra, den bytte jag nämligen åt henne för åtta-nio år sedan. Och rördragningen samt installation av toalett och blandare ingick också i föreningens försäkring, så vi behövde inte betala rörmokaren.

Japp. Så blev det alltså.

Räknar vi ihop härligheten blir det alltså… 8997 kr. Och då har jag glömt den nya ventilen till väggen som kostade 79 kr och golvbrunnens lock och säkert en hel del annat smått och gott, så låt oss avrunda uppåt till jämna 10 000 kr. 10 000 kr i material för ett sprillans nytt, faktiskt mycket fint badrum, det är inte så illa pinkat.

Hur många timmars arbete morbror och jag har lagt ner på det här däremot, det ska vi nog tala tyst om i förhållande till att tjäna pengar. Det är ju alltid arbetet som kostar mest. Och hur många timmar jag har jagat blocketfynd och jämfört priser på byggmarknader, det vet jag heller inte riktigt.

Men det är fler än fem, så mycket vet jag.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare