Och jag vet inte riktigt, vare sig var jag i så fall börjar eller hur mycket jag vill berätta. Det är nytt. Väldigt nytt. Men sedan vi träffades för andra gången har vi inte sovit en enda natt isär. Det komiska med det var att vi egentligen, bägge två, var inställda på en långsam ingång i en eventuell relation. Det gick minst sagt sådär. Man kan väl säga att ingen av oss har försökt att stå för den inställningen. Jag rodnar, blir svettig och får hjärtklappning när vi möts igen efter några timmar på varsitt håll, eller till och med när jag hör hans röst på telefon. Ibland bara av att han ser på mig. Jag känner mig som en tonåring som har råkat träffa snyggaste killen i stan och han märkligt nog vill vara med mig också. Det är bara att tacka och ta emot och förundras.

Vi har rört oss i utkanten av varandras världar i många år. Ändå har vi aldrig träffats. Eller så har vi det men minns det inte, för att vi var andra människor då med andra förutsättningar. Men det är en svindlande tanke. Jag har gått förbi hans jobb många gånger utan att veta att han finns. Nära mig.

En tandborste extra i mitt badrum, en flaska linsvätska i sovrummet. Det står ett större stränginstrument bredvid min gitarr i vardagsrummet. Ingen av oss försöker spela på något annat än instrumenten. Det är fantastiskt skönt. Han är sig själv på ett sätt som får mig att slappna av, att tro på honom. På oss.

Vi är oskyldiga och oförstörda. Vi är modiga.

Jag vill vara mitt finaste jag för honom, jag vill dofta gott och ha lika snälla ögon som han, och när jag stryker med handen i den där fördjupningen i hans rygg mellan musklerna så tänker jag att jag vill vara där hela tiden. Här.

Jag är faktiskt så dumförälskad att jag inte ens kan hitta på ett namn åt honom till den här sidan.

Den som sa att det aldrig kan vara lätt (var det jag själv som sa det?) hade fel. Det här är lätt. Det är så otroligt lätt att bara säga ja.

Jag vill alldeles samtidigt ställa oss på världens högsta punkt så att alla ser och bara packa in oss i ett eget rum som ingen annan får komma in i. Jag är nervöslugn och säkerpirrig. Hela kroppen fnissar. Och jag tror att i just det här fallet har jag haft mer tur än jag förtjänar.

Livet! Hej! Tack!

Jag fick inte det där senaste jobbet jag provfilmade för heller. Det är fjärde jobbet i höst jag är nära men ingen hare. Undrar om det är så jag kommer minnas 2014, när jag tänker tillbaka på det, som året jag aldrig riktigt kom ända fram jobbmässigt? Men redan när jag skriver det tänker jag att det inte är sant. Jag hade en jättebra vår, även om den var väldigt arbetsam, med en superfin ensemble där jag fick nya vänner som jag numera bjuder hem, inte bara kollegor. Och den här helgen ska jag skriva klart råmanuset, på måndag skickar jag det till min förläggare. Så ”inte ända fram” handlar mest om att det är så lätt att minnas det man inte fick i stället för det man fick. Jag är orättvis både mot mig själv och mot det här året.

Utanför fönstret ligger katten på sin hylla och tittar på löven som faller som regn i regnet. Det är alla helgons dag och ikväll kommer det att tändas många ljus på Skogskyrkogården. Hoppas att regnet hinner lägga sig innan dess. Jag brukar gå dit och tända ett kombinerat för mina döda. För pappa, för Lång, för farmor och morfar, för Patrick Swayze. Jag tänkte på det häromdagen när jag körde hem från landet och ”She’s like the wind” spelades på radion, att det också är ett tecken på att livet går, det där att vissa av dem jag drömde om skulle ta min oskuld när jag var i tidiga tonåren numera är döda.

Jag får se om jag går dit. Det beror på hur skrivandet går idag.

Jag köpte en kalender för 2015 för ett par dagar sedan. Och jag överraskade mig med att köpa en annan sort, inte den jag har haft i säkert tio år och köpt på ren rutin. Den här har många tomma sidor. Man kan skriva mycket i den som inte är datumrelaterat. Eller rita och räkna. När jag stod där i kassan med den tänkte jag att hur litet det än är så är det också en inbjudan till att tänka nya tankar. Det ger mig ett litet luftigt ah att tänka så.

Jag är så långsam just nu. Undrar om det innebär att jag egentligen borde börja med järntabletterna igen. Antagligen, eftersom jag lätt kan sova tio-tolv timmar per natt och ändå ha dåligt med ork. Utöver det har jag små inflammationer i ögonen, små sår i hårbotten, utslag på kinderna. Hurra, vilken fräsching.

Men man kan alltid fejka. Jag var ju på en casting i fredags. Sminkad och fixad ser jag fortfarande bra ut. Men kroppen, tyngden och långsamheten i den. Jag fick mäta mig med måttband och skriva ner på papper, det är en standardsak att göra för att kostymörerna ska ligga i förkant med planeringen oavsett vem som får jobbet. Och då fick jag svart på vitt. Jag har gått upp en hel del, inte bara i vikt utan i omfång. Jag är åtta centimeter större både runt midja och rumpa numera än vanligt. Det är med andra ord inte så underligt att jag har så få byxor som passar.

Jag måste rensa ut min garderob, apropå det. Det finns inte mycket som är deppigare än att ha massor av kläder som är omöjliga att få på sig.

Och det är så mycket annat jag också måste. Jag har en deadline på fredag, som gör att jag måste jobba ikväll om jag ska hinna. Jag måste boka tvättstugan och se till att få rena underkläder. Jag måste städa, eftersom Fideli kommer hit i morgon och ska stanna hos mig i några dagar. Och jag måste nog ge mig ut på en promenad, nu med en gång, innan mörkret faller över oss. Himlen är stor och vit idag.

Jag måste få andas lite.

Ni som finns på facebook har sett den, vandringslistan folk taggar varandra i där man ska skriva vilka tio album som har betytt mest för en i livet, och varje gång jag har sett den har jag tänkt att det går ju inte, är man en människa som älskar sin musik så räcker det inte på långa vägar med tio album. Dessutom kräver de en liten berättelse, var och en av dem, så det går inte att skriva en lista bara, man måste blogga om det.

Alltså.

Jag har en skiva som är en av de viktigaste, på sätt och vis, men bara för att det var min allra första egna. Det är Kikki Danielssons ”Rock ‘n yodel” och jag var fyra år när jag fick den. Som jag älskade den skivan! Som jag sjöng med i Que sera sera och som jag dansade för mig själv på vardagsrumsgolvet! Inte bara mitt eget, utan hemma hos det äldre paret mitt emot, det äldre paret som varken fått barn eller barnbarn och därför var så förtjusta i mig, de var mina vänner och jag gick ofta dit och ringde på. Jag minns inte vad de hette, men jag minns deras ansikten, deras leenden, den där röda tygdockan med ris i kroppen och jag minns kassetten med Kikki Danielsson och var i sitt vardagsrum de hade bokhyllan.

Musik har alltid varit en av de viktigaste känslorna för mig. Jag vet inget bättre sätt att uttrycka det på än så.

Jag vet inte om de tio album jag listar nu egentligen är ”de bästa”, men det är i alla fall dem jag har haft några av mitt livs starkaste upplevelser till, och alltså har de stannat hos mig.

  1. Jagged little pill – Alanis Morissette Det var kanske den första skivan jag besattlyssnade på och skreksjöng med i, den första skivan som jag kände var skriven om mig och om tiden som var precis då. Alla låtarna handlade om mig och om kampen i hjärtat, om längtan efter annat, om livet som det var meningen skulle börja men som tog sådan tid på sig att göra det. Jag hade med skivan till folkhögskolan där jag gick där alla andra på musikerlinjen lyssnade på svår jazz men jag lyssnade på Alanis även om någon som tittade i min skolåda med cd sa att jag hade schizofren musiksmak. Mest lyssnade på: Ironic
  2. Elephants… Teeth sinking into heart – Rachael Yamagata Åh, Rachael, Rachael är den första och enda artisten jag har kramat utan att kunna hejda mig, den första och enda artisten som jag har lyssnat på medan jag har suttit på scenkanten med en öl alldeles under med rytmen slående ihop med mitt hjärta. Rachaels röst är som vin, som lava, som blod när man har feber. Och texterna, jag hade hjärtesorg när jag hörde henne första gången och hon sjöng mig rakt in i det trasiga och plötsligt blev det vackert och inte bara ont. Mest lyssnade på: Horizon
  3. That great October sound – Thomas Dybdahl Jag fick den här skivan av Systersjälen när vi jobbade tillsammans, och jag kommer alltid att förknippa den inte bara med den tiden utan också med henne och med att upptäcka något nytt både om mig själv och om vänskap och om musik, rytmisering och harmonisering. Mest lyssnade på: From Grace
  4. Five leaves left – Nick Drake Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när jag fick veta att Nick Drake inte levde särskilt länge, hur mycket musik det kändes som att världen och jag hade missat. Men det här albumet, jag gick med det i öronen i veckovis, såg ut genom bussfönster och tunnelbanefönster och upp på himlar och ner i jordar med det. Mest lyssnade på: Day is done
  5. In the red – Tina Dickow Tina Dickow. Jag fick den här skivan av Komikern, han sa att han trodde att jag skulle tycka om den, och det visade sig vara tidernas underdrift. Jag älskade den utan att egentligen förstå varför. Jag satt i fåtöljen bredvid stereon och spelade den och grät, och jag klättrade runt i berg och dalar en hel vinter med den. Mest lyssnade på: Room with a view
  6. Hideaway - the Weepies Jag tror att Weepies är det snällaste bandet jag vet. Det är något med deras till synes enkla melodier och stämmor som är tröstande för mig. De är gifta med varandra, Deb och Steve, och Deb har precis friskförklarats från bröstcancer. Herregud. Mest lyssnade på: Old coyote
  7. White ladder – David Gray Det här är skivan jag älskade älskade ihjäl när jag mötte Den Där Mannen. Första gången jag var hemma hos honom satte han på den utan att veta det och jag tog det som ett tecken. Musiksmaken delade vi, i alla fall, och jag minns mig själv tryckt mot honom, sjungande and there’s so much I want to say mot hans läppar och hur han viskade gör det tillbaka. Mest lyssnade på: Please forgive me
  8. Fox confessor brings the flood – Neko Case Jag hittade Neko av en slump. Jag prenumererade på tidningen Sonic och köpte då och då album som fanns med i deras reklamannonser utan att ha en aning om vad det var för slags musik, och både gjorde rejäla bomköp men hittade några av mina älsklingsartister så. Neko är en av dem. Hennes röst är så egen, så öppen och stor. En sommar på Gotland var hon mitt soundtrack. Mest lyssnade på: Hold on, hold on
  9. Changing of the seasons – Ane Brun Första gången jag hörde Ane Brun var en sommar i Galärparken. En ensam tjej med gitarr, ganska udda, men hon hade något redan då. På hösten samma år kom hennes debutalbum och jag köpte det och började sprida det till alla jag kände. Det här är hennes tredje album, och det låter mitt emellan de första enkla melodierna till dagens etnorytmiska. Mest lyssnade på: The treehouse song
  10. Closing the distance – Christel Alsos Så ömtåligt att jag inte riktigt kan berätta om det, faktiskt. Det är en av de där sakerna i livet, ni vet. Mest lyssnade på: I will send for you

Bara därför tänker jag sluta med något mer nutida. Framtiden. Enjoy.

Ingenting har jag fått gjort idag, inget utom min första riktigt goda glutenfria pizza, allt annat har sjunkit ner i lågtryckstyngden och det ständiga regnet som hänger lågt. Katten har sovit nästan hela dagen. Jag har liksom heller aldrig vaknat.

När skymningen kom bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag gick ett långt varv det var länge sedan jag gick, och jag såg omgivningarna för första gången på länge. Guldskimmer i vattnet av bebyggelsen på andra sidan, upplysta bropelare i olika färger, ett nybygge som jag inte visste om som ser ut att bli dagis eller skola, korridorer, och jag tittade in till människorna på bottenplan av husen jag gick förbi, såg dem sitta i soffor och se på tv och laga mat och leka med barn. Det hängde två måsar av trä i ett fönster. Jag gick en del där det inte är upplyst också, och tänkte att det var fint att inte se så långt fram. Med begränsad syn kom också bara begränsad oro. Jag var mest rädd för att halka på regnvåta fallna löv och slå mig i smärtaxeln, jag hann inte fundera på vad som kunde finnas längre fram i mörkret. Jag gillade den känslan.

Livet går vidare. Jag känner det så tydligt. Att jag har gjort mig av med saker. En frihetskänsla mitt i alltihop, mitt i regnet. Håret krullar sig i nacken och vill ut. Idag under promenaden fantiserade jag om en man jag känner, om att stå på en lekplats och söka hans hand i hemlighet medan vi såg på hans barn som lekte där. Jag fantiserade om hans hand på min rygg, under tröjan. Det var fint, även om de fantasierna stannar som inre bilder. Jag log för mig själv medan jag gick.

Imorgon ska jag provfilma för en utländsk reklamfilm och träffa Bästisen och se Cullbergbaletten. Jag hoppas att jag vaknar innan dess så att jag får jobbat också. Dagarna är inte oändliga även om det känns så ibland. Men kvällarna är det, tror jag.

Idag flög de, gässen.

Jag och morbror var ute på gården och sågade ner ett dött krikonträd och en tjock gren från körsbärsträdet som gick av till hälften förra hösten när det stormade, och så kom de, ljuden, v-formationerna, instinkten. Den där som säger att det är dags, förflyttning, jag är på fel plats, alla är vi på fel plats och nu är det dags att ändra på det. Jag undrar hur den sortens instinkt känns, den där som obevekligen drar en iväg och rätt trots att hjärnan inte alls har med saken att göra. Har vi sådan instinkt? Har jag det?

Och alla ljuden, de ropar till varandra, jag föreställer mig att det är ett enda sammelsurium av frågor, var är Ingela? Vart är vi på väg? Är alla med nu? Håller Gunnar takten? Varför ska alltid Annakarin vara först? Varför gör vi det här? Kan någon svara på det? Varför, hörni?

Och inga svar, bara frågor.

Men de flyger, i år som alla andra år.

Jag undrar om de känner igen sig när de landar, var de nu landar, nästa år när de är tillbaka, eller om det alltid är en nyupptäckt av samma saker, bara alltid tillräckligt mycket annorlunda att de räknas som nya.

Nästa år när de kommer tillbaka saknas en gren på mitt körsbärsträd, krikonet är borta, och på taket sitter ett nytt takskydd så att sotaren kommer upp som han ska. Och inomhus har jag fått nytt element i badrummet, ett oljefyllt med bättre strömanvändning trots lägre wattantal, som ska se till att varmvattensberedaren aldrig befinner sig i frostig miljö.

Härom natten drömde jag om Den Där Mannen, jag berättade det för morbror och moster när jag var på middag hos dem, och moster läste i en gammal serbisk drömtydarbok skriven på kyrilliska att det att drömma om en gammal kärlek betyder att jag snart kommer att förälska mig igen. Jag skrattade och sa att det lät underbart.

Jag hoppas, hoppas, att om det stämmer, att jag kommer att kunna känna inuti om jag drar åt rätt håll eller inte.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare