Idag i duschen upptäckte jag att jag hade en fästingnymf i rumpan.

Man får väl så roligt som man gör sig.

tillblivande

Det är inte alltid så lätt. Vare sig att förstå hur det hela hänger samman eller lyckas komma loss ordentligt. Fortfarande förvånar det mig, att det är så här världen fungerar. Man stoppar ner ett frö i jord. Efter en stund inser man att det lever någonting där inne. Jorden lyfter sig lite för att släppa ut. Och inuti fanns det liv, liv som ska ut och bli sitt eget. Det är märkligt. Och givetvis lika självklart som att vi andas.

Det tog några dagar extra för just den här lilla squashplantan att komma loss ur sitt ursprung. Den var den enda som satt fast. Och jag kände igen mig lite i den, både i känslan och i vägran att ge upp. Och så kom den loss, kom loss rejält, och igår skolade jag om den i egen kruka, och nu strävar den fritt och envist vidare.

fri

Jag skriver nu, skriver glatt och gärna, jag vill bli klar. Det finns en ny kvinna i min text, en kvinna jag har vetat om ska vara med men inte haft någon riktig aning om hur eller varför. Nu vet jag. Och jag tycker mycket om henne. Hon är klok och burdus, en kombination jag tycker mycket om, och min huvudperson har gott av att möta henne.

Jag mailar frågor till folk, ställer andra frågor i privata meddelanden på facebook till andra inblandade, och då och då slår det mig att även om det är ett ensamt arbete att skriva en bok är det ibland väldigt många människor inblandade, både verkliga och fiktiva. Min lista på dem som hjälpt mig börjar bli ganska lång. I den här boken kommer jag att behöva ett tack i slutet. Herregud, hoppas att den blir bra nog för mitt förlag, att det blir en riktig bok med pärmar och innehåll så att de alla kan få sitt tack i slutet.

Eller kanske: herregud, hoppas att jag ror det här i land.

Det är sommar idag, sommar i april, och jag har klippt ur mina bärbuskar. När man bryter av en död svartvinbärsgren doftar det fortfarande starkt av bär som vuxit på den. Hur torr och knastrande den än är, hur grå och död, så ger den fortfarande ifrån sig minnet av fruktbarhet. Jag måste minnas det. Det är vackert. Jag har klippt av mängder av syrénskott som spridit sig som ogräs, och råkat rycka upp två små praktlysingar med roten när jag rensade efter fjolårets. Dem har jag satt i en liten kruka och ska ge till Sociologen, tror jag. Det är en härlig blomma som sprider sig lätt, och jag vill ge Sociologen något som både gläder och varar.

Mamma har varit katt- och husvakt i några dagar medan jag har varit och spelat teater i Trollhättan. Det har gått bra, även om hon lyckades stänga ner stationen med serbisk folkmusik som jag hade snokat rätt på till henne, och hon råkade göra det redan första dagen. Jag lämnade datorn med henne för att hon skulle kunna just lyssna på musik, men det är ju det där med att vara sjuttiosju år och aldrig ha lärt sig hur en dator fungerar. Hon tryckte på det röda krysset och allt försvann. Är man dum så är man, sade mamma med en axelryckning, och jag sade du är inte dum, du är ovan och tror att du ska förstöra något om du trycker på fel knappar. Det är något helt annat. Jag ringde henne ett par gånger innan hennes batteri till mobiltelefonen tog slut, mitt i ett samtal. Det fick mig att börja skratta. Jag tror aldrig att mamma har använt telefonen så mycket förut.

När jag kom tillbaka gick jag ut för att hämta ved och fylla på lagren inomhus, och då såg jag en enorm korp komma flygande, lågt över mitt huvud, med något i näbben. Jag såg inte vad, men jag hörde den andra korpen kalla, så de har nog sitt revir här i närheten. Jag frågade mamma vad korp heter på serbokroatiska, hon visste inte vilken fågel jag menade. Det är den största av de svarta, sade jag. Vrana? försökte mamma och jag skakade på huvudet. Nej, det är ju kråka. Korpar är större än kråkor. Och det är inte švraka heller, för det är skata, det vet jag. Mamma skakade på huvudet. Gavran? Ali ne, gavrani su manji od vrana. Jag slog upp det på google. Och jo, gavran är korp. Och korpar är ju inte alls mindre än kråkor, som hon sade. Mamma skakade på huvudet igen. Jaha, en vanlig korp alltså. Obični gavran. Jag slog upp mammas vrana också, och det är svartkråka. Här i Sverige har vi i princip bara gråkråkor. Men då vet jag det. Gavran. Jag tycker om dem, det där djupa knarrande lätet. En gång såg jag en korp i inhägnad, den var så mycket större än man tror. Jag var där med en vän jag hade då, och vi hälsade på den. Hej Korpus. Hej hej. Och efter ett tag, när vi vände bort blicken, svarade den. Hej hej. Den hade en riktig mansröst. Faktiskt en så distinkt mansröst att jag var tvungen att se efter så att ingen försökte lura oss, stod och gömde sig bakom inhägnaden. Men det var bara vi där.

Gavran.

Mamma har sovit gott i mitt hus. Det är tyst och luktar brasa och lantluft. Och hon har inte varit rädd för att vara ensam, eller frusit, vilket jag oroade mig för. Allt har varit bra. Till och med katten har accepterat att ha fel människa på plats, legat på bordet och hållit vakt över garnet medan mamma stickat.

När jag har varit med mamma i några dagar tänker jag på serbokroatiska ibland. Pratar för mig själv på det språket också. Eller på östgötska. Jag återgår till något som var jag som barn. Och jag är stolt över det. Numera är jag det. Jag har slutat skämmas.

I mitt miniväxthus har alla fröna jag sådde grott.

Japp. Idag igen. När jag nu ändå har så god loppiskarma för tillfället tänkte jag ta tag i ett hörn av vardagsrummet som har sett ut lite som hörnet gud glömde. Nämligen det här:

före

Ja, ni ser ju. Egentligen ingen plats för något alls, ändå den platsen där allt gärna hamnar. Tanken var att det här skulle vara en skön liten slapphörna, gungstolen älskar jag och den var bland det första jag alls köpte till huset, men den sköna känslan hade väl inte riktigt infunnit sig än. Jag behövde förvaring. Så igår kollade jag upp vilka loppisar i området som har hunnit öppna för året och idag besökte jag fem stycken.

Här tänker jag nu klämma in en liten loppis-skola för den som inte har vanan inne. Det viktigaste är: ta dig tid. Gå runt och se på allt, mitt bland en väldigt massa som du inte vill ha eller behöver finns kanske precis det där som du vill ha och behöver. Kom ihåg att titta med fixögonen på. Kan en stol bli underbar med ett nytt lager färg eller fräscht tyg på sitsen, till exempel? Och det näst viktigaste är: köp bara sådant du verkligen tycker om. Spekulera inte i om något ”kan vara värt något”, utan handla med hjärtat. Om du köper något du både har användning för och tycker om så spelar det ingen roll vad det är värt i någon annans ögon, då är det nämligen värdefullt för dig. Skola över.

Efter en heldag med loppis kom jag alltså hem med bland annat de här tre:

hyllor

Det är alltså en liten teakhylla, en ännu mindre ”blomhylla” och en liten, gammal rejäl bänk. Tillsammans kostade de 170 kr. Den största hyllan var den billigaste, märkligt nog. Hur som helst. Jag skrubbade av dem ordentligt ute på förstukvisten, undrade vad stämpeln på ryggen på teakhyllan kom från och undrade vem den där Åkerlund är. Och så placerade jag in två av hyllorna i hörnet.

efter2

Blomhyllan får bo längst in, eftersom den inte har rygg och dosan till fiberkabeln sitter där på väggen, då hamnar den inte i kläm. Jag är mycket nöjd, det här var precis vad det hörnet behövde. Hyllorna svalde massor. Förresten, apropå loppis-skola: allt på den här bilden utom vedkorgen och fårskinnet är loppisfynd. Ja, klädseln på soffan är köpt ny också, men själva soffan – inte ny. Jag gillar det. Känslan av kupp.

Och på tal om kupp! På en av loppisarna hittade jag tapet. Den kostade tio kronor rullen, och den är så himla fin! Jag har ingen aning om närifrån den är, men den är nog inte jättegammal. Åttiotalet, kanske? Oavsett kommer den att passa helt klockrent i ett av rummen här i huset. Hurra för det, ett helt rum omtapetserat för femtio spänn!

tapet

Självklart hittade jag en massa annat smått och gott, men jag ska inte tynga er med det, bara avsluta med den extremt prosaiska användningen av gammbänken – nämligen som underrede till den helt fantastiska välfungerande kallmangeln jag hittade för en hundring. Det ni! Nu blir det slätlakan här i gårn!

mangel

Trist bild, ja. Men kanske egentligen det bästa jag har köpt på mycket länge.

Ja, hjälp. Nu blir det kaffe och Netflix och vila på sina lagrar.

bialetti

Bialetti Moka express-kanna, i princip oanvänd. 35 kr.

peugeot

Peugeot-kvarn i fint skick. 25 kr.

upsala-ekeby

Kaffekanna och gräddsnipa från Upsala-Ekeby. 35 respektive 1o kr.

eva

Djuptallrikar, ”Eva” från Rörstrand, perfekt skick, 10 kr/styck.

anette

Assietter, ”Anette” från Rörstrand, perfekt skick, 5 kr/styck.

grönfågel

… och en liten grön glasfågel för en tia. Och för glädjens skull.

Jag köpte en helt ljuvlig liten broderad vägglampa också, men den har jag hängt upp i gästrummet så den får ni se vid annat tillfälle.

Just nu: sprickfärdigt nöjd.

PhotoGrid_1396195034708

Det här är ena gaveln på gamla grishuset. Det vill säga, en av de två byggnader som utöver själva huset utgör min gård. Den andra, snickarboden, är i rätt dåligt skick. Lilla Farbrorn har försökt isolera den på ett sätt jag inte skulle rekommendera någon: genom att spika upp lite allt möjligt på innerväggarna. Som gammal trasmatta, linoleum, masonit, eller varför inte plast i lager på lager. Det här har lett till att det huset luktar röta, och jag är orolig för att det inte kommer att gå att rädda det. Vi får se.

Grishuset däremot är gammalt och har i vissa fall skruttigt trä, men det luktar inte röta och det är torrt och luftgenomsläppligt. Det här är bra. Och det har lett till att jag har tänkt att det så småningom ska bli gäststuga. Och nej, ingen behöver bli orolig för att jag ska lägga mina gäster i en gammal svinstia (även om tanken ju är ren humor), utan jag tänker mig att den gamla höskullen ska bli sovloft, och så ska jag snickra en väggfast våningssäng i det lilla rummet där stegen till loftet finns. Jag tänker inte ens isolera det här huset, bara sätta vindpapp på väggarna och en innerpanel ovanpå pappen. Då blåser det inte rakt igenom huset, men kommer fortfarande att ha ventilation nog att hålla sig friskt. Jag har ju ändå bara gäster här på somrarna, och då krävs inte mycket värme.

Idag har jag alltså börjat renovera lite. Inte för att jag direkt har börjat med något av det viktigaste, men jag har tänkt rätt länge att den här väggen har sett lite sorgsen ut. En del av plankorna har suttit löst och de här spetsdekorationerna hade fullständigt vittrat bort. Om inte annat är det ett lätt sätt att själv se att det händer något, att byta ut småsaker.

När jag tog bort de gamla resterna under fönsterluckan stod jag en stund och bara såg på spikarna. Handsmidda, vackra. Jag har tänkt hela tiden att bodarna måste vara äldre än själva huset som är byggt 1907, och det stämmer. Den sortens spik kommer från 1800-talet någon gång.

Nu är gaveln alltså kompletterad med färsk planka och spik från 2000-talet. Det är ganska häftigt. Jag ska se till att måla den innan juni, för då ska jag plantera ut stockrosor vid den här väggen. Jag har försått några tillsammans med tomaterna som ska ner i drivhuset så småningom och lite annat smått och gott. Resten av huset gör det inget om det tar lite tid med. Jag har gott om tid.

IMG_20140330_122252

 

Tante Jul har lagt upp en annan av hennes låtar på sin blogg, men här kommer en av mina favoritlåtar med Zaz. Ett riktigt lyckopiller till låt, helt enkelt! (Och för er som inte har lyssnat på Zaz – gör det. Hon har världens skönaste röst och är helt underbart… fransk. Helt enkelt.)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare