Lufthål i tillvaron

Jag är helt urlakad i veckorna. Det tar på krafterna att vara del av en komplicerad arbetsmarknadskonflikt. Det är ledsamt och slitsamt och jag har egentligen inte lust att skriva mer om det. Eller ens tänka på det.

Alltså drömmer jag mig bort hela tiden, tänker på landet och planerar för sommaren. Idag var jag där över dagen, sågade till en liten rundstav att kunna hänga upp bestickkorg på i köket, rensade lite ogräs i det nygrävda trädgårdslandet, silade ner nässelvattnet i en dunk och hällde på nytt vatten i hinken med rötter och nässlor, vattnade, och svettades lyckligt i den 23-gradiga värmen. Vattnade med en deciliter nässelvatten i tio liter vatten, det luktade ändå multnat, friskt, gödsel helt enkelt. Näring. Och när jag stagade upp pionerna med stöd kom han plötsligt cyklande in på min gård, nästgårdsmannen. Och kramades. Jag var här nån gång och knackade på på fyllan, va? Han var nykter nu, men fortfarande något gränslös. Och jag ångrar att jag svarade ärligt på hans något insinuanta är det bara du här?

Ja, ja. Jag har inga problem med att säga ifrån om han dyker upp igen.

Nu ligger jag i soffan hemma och äter ostbågar och tittar på melodifestivalen med halva ögat. Dags för bildbonanza från idag.

 

 

Godmorgonsång i äppelträdet

Ett domherreparbesök i mitt knoppande Transparante Blanche på sovrumsfönstersidan. Kissen ägnade mycket tid i morse åt att sitta och småjama ut genom fönstret och tassa på rutan med stor längtan. Jag vet inte hur det ska gå när jag släpper ut henne, damen är mycket förtjust i att jaga fjäderleksak på pinne, så jag har en känsla av att levande fjädrar kommer att vara stor fröjd.

Hur högt på en husfasad kan fästingar klättra? Två dagar i rad nu har jag hittat en fästing vid sovrumsfönstret. Det känns inte som att de borde komma från katten, eftersom hon inte har fått gå ut än. De kan såklart ha kommit in med mig, på kläderna, efter att jag har varit ute i trädgården, men det känns ändå misstänkt att de enda fästingar jag har sett är på exakt samma plats och vid ett fönster. Men sovrummet är på andra våningen i huset så det är ju i alla fall fyra meter upp. Någon som vet om det är möjligt?

Och apropå fästingar – är det någon av er som har husdjur som brukar köra med det där fästingmedlet man kan droppa på dem? Jag har läst att vissa katter har reagerat ganska illa på det, så jag är lite skeptisk, men samtidigt vill jag ju inte att stackars Olivia med sin långa päls ska vara ett enkelt byte för alla miljontals blodsugarkryp här i Östergötland (som dessutom har en rätt hög statistiksiffra på smittbärande fästingar). Tips och råd, kära ni som vet?

Solen piper in genom rutan, det ser ut att bli en vacker förmiddag. Jag ska klippa klart gräset och städa lite innan det är dags att köra tillbaka till Stockholm. En månad kvar. En månad, sedan behöver jag inte köra hem på ett bra tag.

Hoppas att spenaten gror ordentligt.

 

En vacker dag skall vi alla dö, men först ska vi leva.

Igår kom vi ner till huset, Olivia och jag. Det är första gången hon är här, och den första timmen eller så ägnade hon åt att vara mycket försiktig och lite rädd, innan hon intog huset med stor självklarhet. Jag tycker att det är fascinerande att se. Obändigheten, viljan att höra hemma, jag känner väl igen mig i den. Nyfikenheten vinner över rädslan, det är så sunt. Redan idag äger hon stället och har koll på läget igen. Jag älskar den här katten.

Nu öppnar jag huset på riktigt för i år. Mitt senaste fynd är en gammal mangel, köpt för en hundring, skulle tippa att den är från 70-talet, men den funkar finfint och har hittat sin plats i mitt för huset överdimensionerade badrum. Jag tvättade direkt bara för att få provköra den, efter att ha skruvat isär, städat den, skruvat ihop. För mig är det att tvätta och mangla nästan något meditativt, dofterna, soltorkade lakan, och den lena känslan av manglad bomull mot kinden. Små, men oändliga glädjeämnen.

Annars har det stora projektet för idag varit att gräva ett grönsaksland. Efter många funderingar på hur och var så bestämde jag mig för den enklaste varianten – jag grävde upp ett friland och klädde kanterna på det med planka, för att förhoppningsvis hålla gräset utanför.  Känns onödigt att köpa jord till pallar när jorden här är så bördig. Och jag har sett att man kan få hämta gödsel gratis på 4H-gårdar. Vi får väl se hur det blir, men det känns vettigt.

Jag grävde och grävde, hackade jordklumpar och plockade bort sten och rötter. Det är ett ganska tungt arbete. Jag slängde pingborrelarver i en hink med såpvatten. Adjöss med er! Och plötsligt fick jag upp något som påminde om ett stort kycklingben. Ben? Och ju mer jag grävde, desto fler benbitar. Ryggkotor? Och plötsligt förstod jag.

När jag tog över huset fanns några plastkrukor nergrävda runt trädgården. I de flesta fanns lökar av olika slag, som går i blom år efter år. Men i en var det plastblommor. Den krukan tog jag bort, lät gräset ta över och slängde in plastblomman i förrådet i grishuset. Jag tänkte inte mer på det. Men nu hade jag alltså bestämt mig för att det var precis där mitt grönsaksland ska ligga, och när jag grävde upp benen ett efter ett förstod jag att den där plastblomman var en gravblomma, en blomma där någon, antagligen Lilla Farbrorn, begravt ett älskat husdjur. Jag vet inte om det var en hund eller katt, men jag skulle gissa på katt. Det finns katthål i dörrarna på de gamla bodarna. Och det måste vara länge sedan katten begravdes, för det var bara ben kvar, rena, gulnade av jord. Jag lade dem i en liten hög bredvid grönsakslandet, och tänkte att det liksom både var makabert och lite fint, alldeles samtidigt. Känslan av respekt inför livet, döden, växandet och förmultnandet, det eviga kretsloppet. Jag begravde benen igen, men närmare skogslinjen, under ett träd. Där kommer de förhoppningsvis att få ligga i fred.

Det började regna mitt i arbetet, jag gick in och tog en öl, lagade mat, gosade med katten en stund, min levande varma fina kisse, och när regnet var förbi grävde jag klart landet och planterade spenat, grönkål, broccoli, rödlök och sockerärtor.

 

Vägg riven, kamin uppackad

Den gamla murstocken har klistrats över med tidningar, sedan tapetserats. Jag pillar fram en tidningskant där det står 1950 och tänker att jag verkligen måste be sotaren komma och provtrycka skorstenskanalen innan jag installerar kaminen, för jag vet inte hur länge den har stått oanvänd. 1950. Det är sextiotre år som har gått sedan dess.

Men nu står kaminen där, tack vare en effektivt riven vägg, hjälp att bära den uppför trappan och en hel del skratt åt absurditeter medan vi räknade ut hur man egentligen skulle skruva fast benen på den, det var krångligare än man tror. Och jag skrubbade de gamla kakelplattorna på golvet, slipade försiktigt bort klister och en färgrand med fint sandpapper, och när allting såg ut så här satt jag en stund på sängen och tänkte att det nog har stått en mindre kakelugn här från början, en låg, halvcirkelformad, enkel. Och nu ska jag spackla igen sprickorna i murstocken med kalkbruk, installera röret, sedan måla hela murstocken vit och fundera på vad jag ska göra med taket egentligen innan jag tapetserar med den fina blomtapeten.

Det som har varit garderobsgolv är inte lackat. Jag vet inte vad jag ska göra med det, såpskura bara kanske, eller olja in det lite i väntan på den stora golvslipningen som definitivt inte kommer att hända än på några år. Men vackert är det. Och lätt att föreställa sig hur rummet kommer att bli, när det här är färdigt.

Gräsklipparen gick snällt igång på första försöket. Det är den pålitligaste gräsklippare jag har ägt. Och första.

Jag längtar till sommaren, väldigt mycket.

 

Klappklappklapp

Uppriktigt talat: just nu är jag i en mycket stressad situation. Jag ska inte gå in djupare på det, bara konstatera att jag faktiskt inte klarar av att hantera den här stressen särskilt väl. Idag fick jag hjärtklappning och andnöd av att gå ut med soppåsen. Inte bra. Inte bra alls, faktiskt.

Nu är egentligen den stora frågan: borde jag sluta med den konstnärliga verksamheten? Söka mig till ett fast jobb med enklare livsvillkor, ge upp det som har varit mitt livs stora kärlek för att kanske hitta mitt livs stora trygghet? Skulle jag klara det? Eller skulle det bli en ännu mer svårhanterlig situation att leva med sorgen efter det?

Det enda jag vet säkert är att jag inte orkar med mycket mer ovänlighet eller att bli nedvärderad. Jag behöver vänlighet och stabilitet och förutsägbarhet, så är det bara. Och egentligen är väl inte det så väldigt mycket begärt?

Jag vill också ha en trygg värld för mig, med tydliga gränser mot det farliga.

 

Idag kom det.

Efter frukost till oss båda och kattlåderens och lite lek och allt det där som hör morgonen till, lade jag mig som vanligt i soffan och slog upp datorn för att börja jobba. (Ja. Jag ligger och jobbar ibland. Frågor på det?) Jag hade inte mycket mer än börjat knappa förrän katten hoppade upp till mig i soffan som hon gärna gör då och då. Men i stället för att lägga sig nere vid mina fötter, som hon har gjort i en månads tid nu, så såg hon eftertänksamt på mig en stund innan hon långsamt tryckte sig in mellan soffryggen och mig, för att sedan kliva upp på mitt bröst, lägga sig tvärsöver det och börja spinna högt.

Och alla mina tankar på att jobba ge blod köpa mat gå promenad hinna klart börja om och på fredag går jag ut i strejk jag med försvann som en rökslinga mot stor himmel, tunnades ut, och kvar fanns bara ett litet hjärta mot ett större, värmen mellan en liten kropp med päls och en större med tröja, och mina händer mot den silkeslena långa pälsen och den strävmjuka tungan som långsamt slickade mina fingrar.

 

I-lands-problemlista

1. Smärtsamma sprickor runt tre nagelband av fem på höger hand och knastertorr hud på båda händer. Jättejobbigt att diska. Önskar mig en bänkdiskmaskin men den får inte plats på köksbänken eftersom jag har bänkbelysning i form av ett otympligt lysrör/extra stickkontakt där som är en fast installation och alltså kräver elektriker för att ändra på. Jag har inte råd med en elektriker nu. Eller bänkdiskmaskin. Jag måste diska für handen. Smärtsamma sprickor. Upprepa loop.
2. Cravings på ny handkräm. Ja, detta är relaterat till punkt ett.
3. Dåligt med pengar den här månaden. För jag har betalat för kaminen till huset.
4. För tjock för favoritkläderna och ska på 40-årsfest ikväll. Känner melodramatiskt att jag är svettful och hör små gråtfioler i fjärran.
5. Mens. Ja, melodramat i punkt 4 kan vara relaterat till detta.

Och, vilket egentligen inte ska räknas in bland i-lands-problemen, utan faktiskt räknas som ett verkligt problem:

• Dubbningsbranschen har kallats ut i strejk/anställningsblockad av teaterförbundet. Det här stressar mig på allvar, eftersom jag är så djupt insyltad i den biznizen från alla möjliga håll (röstregissör, dubbskådespelare, översättare) och jobbar mest för just de här två bolagen det gäller. Om någon är nyfiken på bakgrunden till konflikten, läs här.

Hej lördag. Nu kör vi.