10683758_716957871702924_1087645379_n

Bild från igår, från ett engångsgig med tidigt 60-talstema. Det var roligt på det där lite skräckslagna sättet, det när man egentligen inte är särskilt säker på att det kommer att fungera, men det visar sig att det gör det visst och ger en sorts adrenalininjektion man får lite huvudvärk av. På det stora hela en lyckad kväll, ett bra jobb.

Jag åkte hemifrån vid halv tre på eftermiddagen och var hemma runt halv två på natten, helt slut. Och idag är jag så trött att jag redan har gråtit två gånger. En gång åt ett danskt program på tv som handlade om barnuppfostran, en gång åt en norsk artikel om en somalisk flicka. Dessutom gör jag sjukgymnastikövningar och smörjer nacken med liniment. Jag har ont i magen, det har ju inte direkt varit en lugn och stabil tid de senaste månaderna, och som vanligt blossar min IBS upp av stress. Sjukgymnasten vill boka in en tid åt mig hos deras dietist så att jag kan sättas på FODMAP-diet, eftersom hon trodde att mycket av mina inflammatoriska besvär faktiskt härstammar från magen.

Med andra ord, allt detta sammanräknat, idag tänker jag inte ge mig ut och springa som planerat, utan ska ligga i soffan och titta på film och äta potatismos. Mm, potatismos.

När jag är klar med denna tunga syssla ska jag googla bilder av små snitsiga hallar, för där behöver jag idéer. Men om jag ska göra något idag? Nej.

Jag orkar inte prata mer politik. Jag har pratat politik varenda dag i flera veckor fram till valet. Nu får det vara bra. Den politiska depressionen jag känner nu, där bristen på tydlig ideologi utom den som är människoovärdig lyser igenom allt, den får mig bara att tappa orken. Jag kommer att fortsätta ge pengar till tjejen som tigger vid tunnelbanan, jag kommer att fortsätta engagera mig fackligt, jag kommer att fortsätta källsortera och kämpa för att just min lokala avdelning i hyresrättsföreningen ska införa ett till cykelrum och börja med bioavfallshämtning. Det är det enda jag kan göra. Det finns inget annat än att fortsätta göra det som jag tror gör gott. Både för mig och andra.

Utöver det har jag gjort saker hemma. Jag har varit på varenda rum. Köket har fått nya stolar (någon annans gamla från Blocket) och en ny kolfilterfläkt (någon annans gamla från Blocket). Vardagsrummet har fått en ny tv-möbel (reahylla på IKEA med ben från Biltema) och en ny lampa (någon annans gamla från Blocket). Sovrummet har fått ny säng (en vän har separerat och varken hon eller mannen ville ha kvar Hästens-sängen de köpte året innan. Så jag har köpt den så billigt att jag borde skämmas, men jag gör inte det. Jag sover gott i den, och hoppas att de båda har det bra ändå.) och badrummet har fått ett nytt duschdraperi. Det enda jag har kvar är hallen, där det just nu står en garderob (någon gav bort den gratis på Blocket) som jag måste såga i för att få in den i ett hörn som har ett extrahörn. Sedan tror jag att jag är klar. Då visar jag nog upp något av det för er. Det blir fint. Billigt som attan, men fint.

Jag ska visa er hur det blev med renoveringen hemma hos mamma också. Kort och gott – det blev bra. Men jag är så oerhört trött nu. Trött och sliten och pank och ganska arbetslös. Det reder sig. Det gör alltid det. Jag vet bara inte riktigt hur, än. Men det var värt varenda arbetstimme och varenda krona, och jag har kommit min fina, världsbästa morbror ännu närmare i processen. Och jag har ännu en gång fått testa den där töjbara envisheten jag är född med, den där som muttrar mellan tänderna att det. ska. gå. Och det gick. Men nu är jag trött. Det har jag lov att vara, det är rimligt.

Min middag blev jättefin. Vi var åtta personer. Sociologen, Peji, Låtsasbrorsan, Bästisen, Mr Beauty, Mrs Beauty, jag och Lingon, som trots allt lyckades komma. Berget kunde inte, jag saknade honom. Och Mejram blev tvungen att jobba trots allt, ända till sen kväll. Jag gjorde min egen paneer till en palak paneer för första gången. Den blev bra. Lingon tyckte att det var så gott att hon bokstavligen skrapade kastrullen. Och jag tänkte flera gånger under kvällen att det är de. Det är de som egentligen är min familj.

Jag joggar tre gånger i veckan. Fem kilometer i stöten ungefär. Det går framåt, trots att kroppen fortfarande inte vill samarbeta helt. Imorgon ska jag för första gången till en sjukgymnast och få veta vilken smärta jag ska lyssna på och vilken jag ska töja envishet runt. Det är inte så lätt att veta själv nämligen.

Igår tryckte katten in sig i min armhåla medan jag satt och skrev, korvade ihop sig till en boll och spann sig till sömns. Hon låg så i över en timme. Det var dagens bästa stund.

Idag har jag sett ett genomdrag på Riksteatern av en pjäs som heter Gudshjälmen. Den tycker jag att ni ska se. Jag kramade sufflösen efteråt, jag har jobbat med henne tre gånger, och hon tyckte att jag skulle åka med på turnén eftersom jag både skrattade och grät så ljudligt. Det tyckte hon om.

Ibland vet jag inte riktigt under vilken kategori jag ska sortera saker. Då påminner jag mig om att det inte gör så mycket. Det viktigaste är att allt får plats.

10684054_559553094172783_1720937870_n

Det är fyra som har svarat att de kommer på middag hos mig om ett par veckor. Hittills är det Låtsasbrorsan, Peji, Sociologen och Mejram. Patten kan inte för hon är bortrest, Lingon skulle kolla om hon kan flytta på saker, Bästisen och Berget har inte svarat än. Bästisen har blivit chef och i och med det också blivit svårare att få tag på, hon jobbar så mycket. Jag hoppas att det lugnar sig för henne. Berget repeterar, så jag vet inte om han har tid på det stora hela, men det hoppas jag. Jag saknar honom faktiskt massvis, han är den ende av dem jag inte har sett på ett helt år.

Jag har inget jobb för tillfället och väldigt dåligt med pengar just nu, men en middag kan jag alltid skrapa ihop. De inbjudna får som vanligt ta med sig en flaska vin, resten löser sig. Det är egentligen just när man har som minst att luta sig på man behöver sina vänner och god mat och dryck. Det är på ett sätt antitesen till höga klackar, strukna dukar och välplanerade menyer. Det är tillåtelse, värme och klokhet och befriande skratt. Att få dra upp fötterna under sig på stolen och slappna av i doften av kryddor och kärlek.

Både Lingon och Mejram har separerat under våren. De har båda fått lära sig saker om sina liv och den de har delat dem med. Och jag har tänkt mycket på det där. Lärdomarna man gör, på gott och ont. Man brukar prata om att lära sig som något odelat positivt. Men ibland önskar jag att det gick att olära sig saker. Avlära sig. Slippa ha kunskap om hur det kan se ut, hur andra människor kan välja att behandla en. Sudda ut helt och hållet och få fortsätta sitt liv osårad på vissa plan. En viss sorts naivitet dör av hård behandling, så är det bara. Jag önskar att jag inte visste allt jag vet. Det finns vissa lärdomar som jag hade levat bättre utan.

Jag minns när jag berättade för Berget om hur svårt jag har fått det att lita på folk efter att ha blivit mycket ljugen för, och varför. Han lyssnade så noggrant, lyssnade med hela ansiktet, lät mig prata färdigt. Jag minns inte ordagrant vad han svarade, men jag minns hur han tryckte min hand. Hur han kände med mig medan jag berättade. Och jag minns hur genomskådad jag kände mig, på ett bra sätt. Eller vänta, genomskådad är kanske fel ord, jag kände mig genomsedd, sedd in till verklighetens kärna.

Jag saknar honom. Hoppas att han kommer på middagen.

Bästisen ska få min enorma fikus som håller på att växa ur lägenheten. Den kommer att göra sig bättre som kontorsväxt. Vi har fnittrande pratat om att stoppa ner den i en sopsäck och köra i hennes lilla Prius, vi får väl se om det ens är möjligt. Igår hjälpte jag Låtsasbrorsan att hämta en ny diskmaskin, och vi körde igenom området där han bodde med sin exfru. Det är vackert där. Funkisvillor och prunkande trädgårdar. Rena fasader och många planer på att bygga altan. I förrgår bjöd jag Lingon på kaffe i mitt kök och upptäckte att tjejen som hyrt i andrahand hos mig varken har diskat filterhållaren eller behållaren till mjölkskummaren, filterhållaren fick jag skrubba med stålull innan vi kunde få cappucino. I lördags hjälpte Sociologen mig att hämta en ny säng som jag har köpt och köra ner den gamla till landet i spöregn. Sista veckan på landet bjöd Peji med mig till en kombinerad grill- och surströmmingsafton och i vanlig ordning skrattade vi så att jag nästan grät. Och Mejram, fina kära Mejram som jag blir lika glad över varje gång hon skriver något av sina sms utan mellanslag efter punkt och komma.

Det här är min flock, min trygghet i tillvaron. Ibland tänker jag att det att känna till varandras ärrkartor och ändå kunna skratta tillsammans är en av de största nåder som finns.

I natt drömde jag om Den Där Mannen, för första gången på länge. Jag undrar vad det var som triggade det, kanske att vara tillbaka i Stockholm bara, för drömmen gick ut på att vi åkte tunnelbana över ett stort vatten för att komma till ett museum som inte finns, där vi gick runt och letade efter ett barn, jag vet inte om det var hans eller mitt. Jag tror att vi kysstes också. Jag vaknade hur som helst med en varm, snäll känsla i kroppen. Det var behagligt, ett slags ömsesidighet som vi aldrig hade i verkliga livet.

Så såg jag att Robin Williams är död. Och jag blev så ledsen. Så många stora döda det finns.

d835941baf8572e631ec79d744ecfbef

Och jag tänker att även om det ena och det andra egentligen inte hänger samman, så gör det ändå det. All den där förändringen som hela tiden sker, allt liv som inte längre lever eller levs. Som bara finns som ett minne som dyker upp ibland. Och jag vet inte om den ena sortens död egentligen är mindre oåterkallelig än den andra, jag vet inte det.

 

cykel

Den här cykeln.

Jag såg den på Blocket och tänkte att den, den ska jag köpa. Så sagt och gjort. Säljaren och jag kom överens, och idag när jag körde upp från landet var jag glad och förväntansfull, för jag skulle köpa en racer. Mitt livs första. Jag började tänka att jag som har hus i Östergötland kanske skulle satsa på att ta Vätternrundan om några år. Drömde lite om framtida starka lår.

Cykeln var jättefin och säljaren var trevlig. Vi skakade hand och jag rullade lätt iväg med den till bilen där jag redan hade satt på cykelhållaren. När jag kommit hem tog jag ett provvarv runt kvarteret och oj, vad lätt det gick! Cykeln rullade på som en dröm. Vid sjutiden på kvällen låste jag fast den vid cykelstället utanför porten. Och när jag tittade ut genom fönstret strax efter nio så var cykeln inte kvar.

Min nya cykel blev stulen på under två timmar. Det enda som fanns kvar var det avklippta låset på backen.

Nämen, jomen, alltså.

Fuck you, Stockholm, känner jag nu efter att ha suttit i telefonkö till polisen och betalat några tusen för en cykel jag troligen aldrig ser igen.

Jamen, jomen. Dagarna går och jag har inte ens öppnat den här sidan på en stund. Kanske att jag behövde vila från bloggen, eftersom jag också vilade från bokskrivandet. Om man nu kan kalla det vila när man i själva verket har sysslat med miljoner andra saker. Jo, det kan man. Det är att vila, för mig, att inte ha på tankekranen utan bara låta kroppen styra livet, vare sig det handlar om att klippa gräsmattan eller snickra ihop något användbart eller renovera.

Alltså ska jag nu skriva ett helt osammanhängande blogginlägg för att försöka väcka hjärnan till liv igen. Det kommer nog att ta en stund efter att ha varit avstängd.

Apropå gräsmattan. Mina tomater. Jag har massor av tomater, och några av dem är till och med röda. Jag har skördat egen vitlök som nu ligger på tork på farstukvisten. Däremot blev det varken spenat, sallad eller mangold att prata om. Det har sett ut som att det fattas näring i jorden, de har vuxit dåligt, och igår upptäckte jag varför. Myror. En masse. Så imorgon ska jag ta fram kanelen igen, även om det är för sent att rädda mangolden. Men vitlöken är god.

10560929_570415583068573_625101823_n

Apropå snickra ihop något. När morbror och jag slängde mammas gamla kök lyckades vi slänga något hon ville ha kvar – det integrerade bakbordet. Alltså ska jag snickra ihop ett bakbord till min mor. Det ska ha en plywoodbotten och lagom höga kantlister så att mjölet håller sig på rätt sida. Och på loppis har jag hittat en liten tallrikshylla som hon ska få som bonus. Den är väldigt nätt och fin i sig själv, men lite utsågad (jag gissar att den har hängt över en ledning eller list), så den behöver lite fix och lite kärlek. Och givetvis lite färg. Jag förnekar mig inte.

2014-08-04

Apropå renovera. Snart har mammas Fritzl-badrum torkat ut helt och får börja jobbas med, så jag ska köpa kakel idag. Det är dags att förbereda för sista stoppet på den här renoveringsresan. Jag har hittat en sorts kakel som jag vill se live innan jag visar det för er och enda stället som säljer det ligger i Stockholm, alltså ska jag till Stockholm. Men köket är så gott som klart. Lite golvlister ligger på tork här på mitt golv, jag förmålar kvartsstavar. Men det är inte långt kvar.

005b

Apropå Stockholm.

Idag flyttar min inneboende ut. Mitt sabbatsår från stan är över, liksom största delen av sommaren. Augusti är kommen och med den planerna för höst och jobb och att flytta hem. Så idag ska jag till Stockholm inte bara för kaklets skull, utan också för att få tillbaka nycklar och ställa tillbaka en del saker. Katten har jamat ledset hela morgonen för att jag inte släpper ut henne, hon går mellan ytterdörren och mig och ger oss båda menande, själfulla blickar. Men idag är det innedag för henne eftersom jag ska sova i mitt andra hemma för första gången på ett år. Jag ska jobba igen, ja. Jag har mjukstartat med en liten översättning, och väntar på svar från inte mindre än tre provfilmningar. Alla har gått bra och känns möjliga.  Och boken SKA bli klar.

Den här sommaren. Jag har haft besök av många fina människor och solen har lyst som bara solen kan när den är på sitt mest pillemariska humör. Jag har ont i magen av mjölkprodukterna som jag inte brukar äta, men som jag äter just nu. Jag har börjat jogga igen, det går inte så fort men det går, och när jag kommer tillbaka till Stockholm på heltid ska jag ta kontakt med sjukgymnast och börja specifikt träna min förkalkade axel. Jag har inte hunnit renovera så mycket hos mig själv, däremot har jag varit ett jehu av fix hos min mor, och det kanske var ännu mer värt just här och nu.

Och livet, livet, livet, det rullar på minut för minut och jag sjunger med i alla sångerna på radion, till och med dem jag inte kan.

Jag har fyllt år. Det gjorde jag medan jag iklädd morbrors gamla badshorts och mammas plastsandaler målade och tapetserade hennes hall. Utöver det har jag lagt golv, satt kakelmosaik och grundligt tvättat av kyl/frys, spis, diskmaskin och fläkt för insättning i köket som morbror till sist monterade. Vi ska återkomma till allt det här, men först:

Jag har byggpaus och har åkt tillbaka till landet. Bästisen har varit på besök i några dagar, vi har fnissat och åkt bil och badat och ätit glass. Imorgon kommer Sioe, på fredag träffar jag Tysken och på lördag får jag förhoppningsvis också besök. Så i några dagar nu är det bara sommarlov. Det är bara så varmt att huden nästan svider, så varmt att jag badar varje dag och så varmt att jag smäller i mig laktastabletter en masse för att kunna äta all glass jag vill.

Det här är det bästa livet. Det finns inget jag kan föreställa mig som är skönare än det här.

råg

badvik

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare