Dagar av öppet ljus då allt tränger in

Igår kväll fick jag ett mail som gjorde mig glad. Det var från en liten lockig professorsaktig farbror som jag träffade på tåget mellan Stockholm och Oslo när jag var på väg till Systersjälens fest i februari, han var på väg hem till Oslo från en uråldrig släktings begravning. Jag hade Linn Ullmanns “Ett välsignat barn” i knät och hade tänkt läsa, men så just apropå boken undrade han om jag någonsin läste på originalspråket vilket jag ju gärna gör och så började vi prata om böcker, översättning, skandinaviska språk och språk i allmänhet. Om fascinationen för ord. Jag berättade att jag är en skrivande skådespelare, att jag har kommit mer än halvvägs med min första roman och är rädd för att lämna den till genomläsning. Han berättade att han vid sidan om sitt “riktiga” arbete (som förövrigt var av ett för världen viktigt och för mig imponerande slag) höll på att skriva en omfattande etymologisk ordbok. Vi möttes i det att vara en aspirerande författare, i kärleken till ord oavsett att vi ägnar oss åt helt olika slags sammansättningar av orden, och vi bubblade och pratade glatt de 6 timmarna resan tog, sedan bytte vi mailadresser och han skickade mig de kapitel ur hans ordbok som handlade om konst och litteratur, musik, arkitektur och dans. Det var jättekul och ett sådant där otippat möte som man minns.

För ett par veckor sedan var det en artikel i SvD om Birgitta Ernby, en professorsdam som just sammanställt en etymologisk ordbok på svenska. Jag skickade länken till Professorsfarbrorn eftersom jag tänkte att det nog skulle intressera honom. Och igår fick jag ett entusiastiskt svar. Han tackade för den intressanta artikeln och berättade att den lett till att han ringt Birgitta Ernby, haft ett långt och givande samtal med henne som slutade med att han skickade även henne ett kapitel ur sin bok - kapitlet med fisknamn, som är hennes specialitet. Och jag blev så glad. Det lät så himla kul.

Ibland tänker jag att världen är hård mot folk som mig, som lätt blir entusiastiska över småting. Det är lätt att få sig en smäll på fingrarna. Igår sade kinesiologen att han kunde känna att jag snabbt svarade på behandling och att det ju innebär att jag säkert är lika känslig för dålig stimuli, öppen för impulser oavsett sorten. Och ja, så är det ju. Men ibland tänker jag också att jag har haft tur som är nyfiken på folk. Att jag vet människor som skulle ha svarat kortfattat och lite tillknäppt på Professorsfarbrorns fråga om Linn Ullmann, och så hade det inte blivit något samtal utan en 6-timmars tyst resa. Man får förstås mer läst på det sättet, och det är heller inte illa. Men jag gillar de otippade mänskliga mötena, har kommit i samspråk med diverse folk i diverse situationer och fått höra många teorier om livet på det sättet. I vintras till exempel ensamfikade jag på Blå Porten efter att ha köpt en teknisk skaljacka till mina vintersporter. Där var det så fullt att jag delade bord med en annan ensamfikare och det slutade med att vi pratade i tre timmar. Om långfärdsskridskor, livet, konsten, vardagen, kärleken. Han hade varit gift i dryga 35 år och sade lyckligt: “att älska en annan människa är det närmaste sammansmältning vi kommer. Alla människor längtar efter symbiosen just för att vi i grund och botten är ensamma. Och när vi älskar så slipper vi vara ensamma en liten stund. Då upplever vi, i alla fall glimtvis, att vi känner exakt samma sak i samma stund.”

Det var också ett sådant där möte som man minns.

 

Handen på hjärtat och tistlar i glaset

Efter ett första besök hos en kinesiolog är jag helt slagen av trötthet och kom dessutom hem med en ört på flaska, en ört som heter Mariatistel och ska hjälpa till att stärka min leverfunktion. Jag har hunnit ta en dos och konstatera att det smakar som att dricka stekt olivolja ungefär. Det kommer att bli en kamp. Men jag ska snällt dricka min tistel eftersom den ska hjälpa bort allergi och hudproblem, enligt den snälle kinesiologen. Tack, kinesiologen.

Annars har jag hela dagen innan besöket hos kinesiologen varit svindlande nära att på ena eller andra sättet höra av mig till Den Gifte Mannen. Så många saker jag vill säga, så många saker jag vill dela, så många saker jag vill få. Och det är just den där sista tanken som gör att jag låter bli, som gör att jag lyckas hålla i mig. För han har ingenting emot att jag ger, det är bara att ge tillbaka förbehållslöst han inte kommer att göra och jag vet att jag fortfarande skulle bli besviken. Alltså minns jag det, håller hårt i min vetskap trots att söte norrmannen Fredrik Skavlan pratade så underbart och varmt om barndom och kärlek i sitt sommarprogram. Håller i mig själv och lyckas styra bort impulserna.

Att vara besatt av någon innebär en evig och kvalfylld fångenskap

Men jag har vågat klicket. Köpt resan. Sista veckan i juli ska jag sova på ett hotell på Rue Reuilly, nära Bastille. Promenera i Jardin du Luxembourg, ta en kaffe på Les Deux Magots och tänka på Simone de Beauvoir.

 

C’est un monde grandiose, ma fille

Jag sitter och tittar på hotellen på listan datorn har hittat åt mig och undrar om jag faktiskt kommer att åka, kommer att vara alldeles ensam i Paris, och jag känner att det där klicket närmar sig som bestämmer att jag gör det, att jag åker iväg och är ensam någon annanstans i några dagar.

Sist jag gjorde det, reste själv, var jag i Barcelona en vecka, och det var både skrämmande och ganska överväldigande i alla intryck. Jag pratar varken spanska eller catalàn, hade aldrig varit där förut och det kändes som en spärr jag behövde komma över. Att inte vara trygg, alls. Inget sällskap. Inte mötas av någon eller ha någon annan att luta sig på när jag blev osäker. Att faktiskt vara bara jag någonstans där jag inte vet var jag är. Jag hade aldrig gjort det förut. Jag hade rest ensam, men bara till kända platser eller platser jag åtminstone kunde göra mig förstådd på. Att helt och hållet vara utan säkerhetslina är något som jag är väldigt rädd för, att inte ha kontroll skrämmer mig, och just därför insåg jag att jag behövde göra det. Barcelona var härligt och lite overkligt. Alla palmer, havet mitt i stan, konst, doftande mat, svettiga tjocka kvinnor i flipflops som osade av ett slags självklar sexighet som jag avundades där jag gick och försökte vara lite svenskt antiseptisk. Och till slut, den där känslan av lugn som infann sig även hos mig efter några dagar. När jag lyckats bemästra skillnaderna, fattat tunnelbanesystemet, hittat “mina” platser och en egen rutin och insett att jag är den jag är oavsett vilka omgivningar jag sätter mig i. Då kände jag mig stor. Större än innan. Trots att jag fortfarande smärtsamt tydligt kände mina begränsningar.

Paris är gigantiskt jämfört med Barcelona. Men ändå inte lika skrämmande. Skrämmande på ett annat sätt, kanske. Andra slags utmaningar, minnen som dyker upp vid olika tillfällen, önskningar som aldrig uppfylldes och önskningar som uppfylldes men visade sig inte räcka till. Språket, det kvillrande, snabba, blaserade.

Jag har alltid undrat hur det känns att vara en sådan där människa som upplever sig friare av att vara någonstans där man är obekant. Jag gör inte det. Jag känner mig som allra mest fri när jag är där jag är hemma. Och det är väl just därför jag måste tvinga ut mig ibland, möta rädslan, vara osäker, för att hitta den där trygga platsen inuti som inte förändras oavsett vilket språk som talas i närbutiken.

 

Alldeles nyss

ringde min mobiltelefon, på displayen lyste Fideli med namn och foto, jag tryckte på tv:ns ljudlös-knapp och svarade. Och hon sade ingenting, men istället sjöng Leonard Cohen “I’m your man”. Spridda applåder, läten från folket i publiken. Och medan jag lade handen på hjärtat och kände hur det darrade till därinne så blev tv-skärmen plötsligt lugn och svart med ett vitt citat i rutan.

Att vara besatt av någon innebär en evig och kvalfylld fångenskap

Ibland går världen samman till ett enda stort ögonblick, en enda gemensam sanning.

 

The things we do for pleasure

Ja, nu börjar det ju bli en vana. Tredje morgonen i rad som hantverkarna låter väldigt högljutt en liten stund runt sju, ser till att väcka mig ordentligt för att sedan försvinna spårlöst i några timmar. Eftersom jag inte vill fastna i galen-såpa-tv-träsket så bestämde jag mig för att göra något riktigt konstruktivt när jag blev väckt - nämligen ge mig ut och springa i stället för att slå på tv:n. Lite härlig gammeldags morgonmotion.

Oj oj oj.

Alltså, bara så ni förstår, jag ser på mig själv som rätt atletisk. Jag har hållit på med sport och träning av olika slag i hela mitt liv. Numera är jag lite av ett friluftsfreak. Går, cyklar, pratar entusiastiskt om långfärdsskridskor på vintern. Men jag har på ett mycket praktiskt sätt till bakgrunden av mitt medvetande förpassat det lilla faktum att jag helt, sedan flera år, har slutat träna på det där sättet där man flåsar och blir svettig. För några år sedan sprang jag flera gånger i veckan hela sommarhalvåret. Ja… det var då det. Sedan dess har min pollenallergi och astma blommat ut i takt med att somrarna blir kvavare och kvavare, och jag brukar försöka springa ett par gånger om våren när det blir varmare för att sedan ge upp. Det funkar helt enkelt inte längre. Trots detta tror jag alltså att jag är något av en atlet.

Det stämmer inte. Jag är, för att beskriva det så adekvat som möjligt, numera bara… en tunnis. Jag joggade i kanske fem minuter, sedan blev jag tvungen att gå för jag fick ingen luft. Svetten strilade nerför pannan och mina stackars ben började skaka och darra. Här någonstans började jag ljuga för mig själv och alltså intala mig att jag bara höll på med lite uppvärmning, alltså kunde jag GÅ till Låtsasbrorsan och sedan springa hela vägen hem. Sagt och gjort. Jag darrade iväg på mina gummiben, hostande och harklande, och matade fiskar och vattnade blommor, för att försöka mig på joggeriet igen på väg hem. Jag orkade ungefär 300 meter. Sedan var det kört igen. Hm. Jag måste nog inse att jag behöver omvärdera bilden av mig själv.

Men fiskarna verkade glada och nöjda. De fick nån grej ur Låtsasbrorsans nedrebyrålåda som såg ut som en liten stinkande pastej. Yummy. Och nu när jag kom tillbaka till min port insåg jag att hantverkarna fortfarande inte är klara med cykelstället.

 

Oh you’re just a gambling man

Låtsasbrorsan har steppat upp insatsen. Som att inte det är nog att riskera blommornas känsliga liv genom att lägga dem i mina händer fick jag idag ett sms från Toscana.

“Tjena Suziluz! Du, jag tror jag glömde (!!) lägga i automatkäket till fiskarna, kan du göra det, annars kolar stackarna. Maten ligger i vänster nedrebyrålåda bredvid soffan. Vore grymt tacksam! Bra annars? Låtsasbrorsan”

Jag ska självklart göra vad jag kan för att fiskstackarna inte ska drabbas av extrem hungersnöd som leder till svältdöd. Men jag kan verkligen inte lova någonting här. Visserligen har jag en känsla av att jag kommer att bli råpoppis bland firrarna när jag kommer dit imorgon, men om de käkar så de spricker och dör jättemättdöden istället kan jag tyvärr bara två händerna och hoppas att Låtsasbrorsan har träffat en mycket distraherande Giovanna när han kommer hem…

Några ledtrådar här kring varför jag inte bör bli någons mamma?

 

Jajjemen

… visst var det så att hantverkarna inte fixade tillbaka cykelstället igår för att det var mycket mer hantverkaraktigt att göra det idag. Så tidigt som möjligt. Först med någon slags borrmaskin eller nåt. Sedan luktade det svets och reflexer. Och nej. Knackaren var inte snygg vid närmare påseende. Inte ens lite.

Sömnberövad och sur som en kvarglömd inlagd ättiksgurka satte jag mig framför tv:n. Och där upptäckte jag ”Days of our lives”! Det var lite krångligt att hänga med i svängarna, men det här är vad jag uppfattade. Huvudintrigen verkar vara att det är ett gäng från Salem som befinner sig på en ö någonstans, och av någon anledning tror alla andra i Salem att de är döda. En av dem har liksom “mördat” alla, och de har begravts och så, men på något mystiskt vis har alla överlevt och hamnat på den där ön istället så hon som är mördaren ÄR inte någon mördare. Dessutom är kärlek överlag krångligt. En kille letar efter sin försvunna fru på ön. (De verkar ha haft en rätt knepig historia.) Det är en ung tjej i Salem som har låst in killen hon är kär i i en bur hemma hos sig. Hans tjej letar. Hans bästa kompis är kär i hans tjej. En annan tjej försöker få en annan kille att lämna sin tjej via manipulation. Jädrar i min lilla låda, här gäller det att hålla koll. Det är många nakna inoljade överkroppar i casual situationer som när man pratar i telefon.

Jag är superfascinerad. Det här är HELT crazy. Vem har tänkt ut det här? Och så tycker jag att MIN hjärna är överhettad?!

Jag måste direkt fylla på kultursnobbskvoten genom att hyra en “fin” film. Jag tänkte slå till med Roy Anderssons “Du levande”, som både Bästisen och Den Gifte Mannen tycker är vansinnigt kul. Snart är ordningen återställd.

 

Men sen då? Laga!

Hmpf! Hantverkare!

Jag har precis kommit hem från en liten tur på stan där jag, i strålande sol och tjugo-plus-flera-till-gradig värme, har köpt mig ett par nya fina gummistövlar och ett regnställ. För er som undrar om jag valde hipphet före funktion (Huskorset) så kan jag stolt svara nej. Jag har köpt ett par rekorderliga ljusblå Urban Line New Ultra Light Rubber Compound från Viking. Inte jättebilliga, men Made In Norway. Of course. Jag sade ju det. Ständigt detta Norge. Överallt.

När jag kom hem mötte jag reflexkillarna igen. De har en pytteliten grävmaskin som de håller på med runt grannhuset. Och - till min både irritation och trötthet - så är det här vad de har gjort hittills utanför mitt fönster:

Det vill säga, absolut INGENTING sedan de väckte mig vid sjutiden och hade knackat klart vid åtta.

Kan någon förklara det för mig? Finns det en speciell hantverkarlogik? Varför gräver de upp vårt cykelställ apatidigt på morgonen om de ändå ska köra pytteliten grävmaskin nån annanstans resten av dagen? Är det liksom ett hantverkarskämt, att man alltid ska börja med det som låter mest så att man väcker flest? Alltså… alltså!

Bara därför tänker jag hänga ut dem och deras pyttelilla grävmaskin på bloggen. Vassego folkens!

  

Det är han bredvid cyklarna som är knackaren. Eh. Förresten. Var han lite snygg nu när jag tittar lite närmare och utan harm? Oj då. Det är nog den första hantverkaren jag har sett som inte är en farbror eller liknar Ricky Bruch. Jag kanske skulle ha hälsat istället för att ta upp kameran och smygfota utan ett ord.

 

Min eller din? Din? Ja dåså.

Hmpf. Hantverkare.

Jag sover med öppet fönster nu. För att det är skönt och varmt ute. Imorse klockan 07.06 vaknade jag av att något hackade och klingade och knackade utanför mitt fönster. Och tack vare en tidigare skräckupplevelse* tänkte jag genast med rusande hjärta någon håller på att sno min cykel!!! (Bär i minnet att jag är nyvaken nu och att logiken kan halta.) Alltså skuttar jag krumryggat upp ur sängen, fram till fönstret som står på glänt med persiennerna nerdragna, och kikar ut genom glipan. Min blick möter en ung mans som med något slags verktyg knackar hårt mot det fastgjutna cykelstället, där min cykel står fastlåst med ett extralås. Alltså hukar jag mig tillbaka mot sängen, drar åt mig täcket för att skyla mig, drar sedan upp persiennen ungefär en tredjedel och ropar ut genom glipan med tantskrovlig röst: “du, det där är min cykel…” varpå killen med verktyget säger lugnt och med söderdialekt “aa, ‘re lugnt, den e’nte i vägen asså” och knackar lika lugnt vidare. Varpå jag, trots sömndrucken hjärna som fortfarande tror att han är ute efter min femton år gamla hoj, snällt släpper ner persiennen och lägger mig i sängen igen med hjärtat studsande mot revbenen. Efter en liten stund (klockan 07.19) reser jag mig igen, drar superförsiktigt upp persiennen ett par centimeter bara och tittar lite mer noggrant på knackaren. Inser att han är klädd i typiska hantverkarkläder, utom den lilla detaljen att han har stora illgula reflexfält runt knäna och någon slags liknande väst på sig. Medan jag långsamt processar att en cykeltjuv inte borde vilja vara så… hm… synlig… kommer det till två andra, likartat klädda killar och börjar prata om gjutjärnsräcket och buskarna, och där någonstans kopplar jag äntligen ihop alltsammans med att det pågår en grundisolering av huset bredvid och att det de ska göra är flytta cykelstället en liten bit för att komma åt något slags rör. Där någonstans inser jag också att jag står som en pensionär och kikar i en persiennglipa och lägger mig igen, rätt skamsen. Men såpass vaken var det ju lögn att somna om.

Jag tycker att det är orättvist av hantverkare att jobba klockan 07.06 med saker som låter som cykelstöld. De kan väl vänta till niohugget i alla fall, så man har en chans att se reflexvästarna utan sömngrus i ögonen.

 

* För några år sedan vaknade jag av ett hetsigt ringande på min ytterdörr runt halvsex-snåret på morgonen, fattade inget, knakade upp ur sängen och öppnade och möttes av Operagrannen som med uppspärrade ögon småskrek “det är en kille därute som håller på att sno din moppe!” och sedan försvann för hon skulle ut och resa och hade en tid att passa. Utanför huset hade hon stött på en liten kille som satt och meckade med moppen och förvånat utbrustit “ehh?” varpå han skuldmedvetet stött fram “ee… jag håller på och fixar en grej åt en kompis bara” och Operagrannen slagit till med femettan “ja, det gör du säkert. Men det är nog inte den kompisen som äger moppen.” Som svar på det reste sig killen och sprang. När jag kom ut upptäckte jag att han brutit sönder stänkskärmen, skruvat loss det fastlåsta framhjulet och höll på att skruva dit ett annat hjul han haft med sig. Välplanerat. Hade inte Operagrannen varit på väg hade jag kommit ut på morgonen och mötts av ett hjul, fastlåst i cykelstället, men befriat från tillhörande moppe. Veckan efter, när jag fått stänkskärmen lagad, sålde jag moppen till en kille som hette Tony.

 

Det har gått hål på båda

gummistövlarna på exakt samma ställe, det är den där dumma knölen jag har bredvid mina lilltår som gör foten alldeles för bred för nästan alla skor, men nu pratar vi faktiskt gummistövlar och de ska väl ändå vara breda nog för kalleankafötter? Nej tydligen inte. Nehej. Och jag måste verkligen köpa ett nytt regnställ också för det jag har ser lite ut som barngalonbyxor i en inte allför smickrande 80-talsblå kulör.

Bägge dessa faktum insåg jag under dagens fantastiska skyfall, medan jag bestämde mig för att iklädd regnstället och sagda gummistövlar gå hem till Låtsasbrorsans blommor. Och det var så härligt att gå där medan det smattrade mot kroppen överallt och jag bara blev blöt på sidan av fötterna, jag hoppade i några pölar och det doftade starkt av åska och våt jord och jag gick och sjöng med till radion på mp3:n.

“I know we could live tomorrow, but I know I live today, I know we could live tomorrow, but I don’t think we should wait.”

 

Svarta fingrar

Låtsasbrorsan är i Toscana och jag har lovat att jag ska vattna hans blommor medan han är borta. Det låter ju som en nog så oskyldig begäran. Om man inte vet att jag verkligen har noll feeling för växlighet. Jag är som en Bermudatriangel för blommor. Någon av dem kommer att sluta existera när som helst.

Jag är snäll och hjälpsam och bor nära. Det är ett plus. Varje gång jag har försökt hjälpa till med vattning hos någon av mina vänner har minst en blomma dött. Det är ju ett rätt rejält minus. Sedan får man själv göra bedömningen däremellan om man tycker att det är värt risken. Jag varnar ju alltid i ärlighetens namn.

Själv fattar jag faktiskt inte vad jag gör för fel. Jag vattnar på rätt sätt, frågar innan vilka blommor som ska ha vatten på fat respektive uppifrån. Jag nyper bort dödebladen. Spelar ingen roll. Blomstren slokar, torkar ut eller svampar ihop, får konstiga fläckar. Att de hinner dö på tio dagar är ju i sig ett mirakel nästan. Jag begriper inte. I am the touch of death.

I mitt eget hem finns det två envisa krukväxter. En fikus och en citrus som jag har haft i över tio år. De torkar ut ibland när jag glömmer dem, tappar bladen men kommer igen. Sådana växter gillar jag. Sega. Nu har jag dessutom en tomatplanta i köksfönstret som jag har fått av Bästisen. Hon sade att hon har valt en lättskött som man inte måste fixa så mycket med utan bara se till att den inte torkar ut. Den är stor och frodig och jag vattnar hejvilt, den blommar som bara den - och sedan trillar blommorna av. På en stor och fin planta finns det just nu hela två små gröna tomater på gång. Jag har en slags känsla av att det för de flesta andra i det här läget skulle handla om små klasar här och där. Men i mina händer: två. Zwei. Deux. 2.

 

Varje gång jag kommer in i köket tycker jag mig höra dem sjunga. “I’m a survivor, I’m gonna make it, I will survive, and keep on surviving!”

 

Vissa påstår att vi drömmer i svartvitt

… och det är definitivt inte sant i mitt fall. Jag drömmer verkligen i färg. I natt har jag gått runt i ett jättestort hus i flera våningar med otroligt färgstarka rum. Köket var ockrafärgat med gröna skåpluckor. Ett helt fantastiskt flickrum som var Pippi Långstrump-inspirerat och ett litet arbetsrum där det satt en jättefin man i röd t-shirt med biltryck.

Bara så ni vet alltså.

 

Om singlaskap och kärnfamilj

I DN Söndag idag skriver Maria Sveland om familjeonani. Om Ernstarna i tillvaron, bröllopshetsen, glappet mellan bilden av och verkligheten. Rubriken är “vi har blivit mästare på familjehyckleri”. Artikeln är bra, som Maria Sveland själv, jag gillar henne. Men samtidigt blir jag så fruktansvärt ledsen av att läsa den. Av att läsa om precis de här strömningarna i tillvaron som jag också känner av och känner att jag vare sig kan eller vill leva upp till, samtidigt som jag faktiskt längtar efter bitar av dem.

Jag har en skrikande längtan efter tvåsamhet. Så mycket tror jag inte att någon som har läst något av det jag skriver om eller som känner mig privat har kunnat missa. Jag längtar efter den där någon som jag ska våga och vilja ha allra närmast, den där någon jag ska släppa nära nog att bli lite beroende av och låta bli lite beroende av mig. Samtidigt retar jag mig på att samhället är uppbyggt kring tvåsamhet. Ett exempel är att jag, med mitt frilansande liv, inte räknas som tillförlitlig nog ekonomiskt sett för att till exempel ta ett större banklån. Trots att min inkomst är riktigt bra räknas jag som en ekonomisk risk eftersom jag inte kan falla tillbaka på någon annans inkomst om det skiter sig, min framförhållning är för kort. Alltså kan jag snabbt släppa fantasin om ett sommarhus någonstans, i alla fall innan jag träffar den där någon. Det retar mig verkligen.

Jag vill jättegärna vara del av ett två. Men för min egen skull, inte för att det “ska vara så” eller för att det gör saker lättare ekonomiskt sett. Jag vill vara två för att livet känns lite tomt utan kärlek. Men då kommer vi till ett annat problem, och det här är inte något litet bekymmer, även om jag faktiskt, i all min naivitet, aldrig har förstått vad det är som är så provocerande med det. Problemet är att jag inte vill ha barn. Och det här, det har jag fått försvara och förklara vid väldigt många tillfällen. Tydligen är det så att det hade varit lättare att acceptera min känsla ifall jag hade varit dålig med barn eller inte tyckt om dem. Men jag gillar barn och har till och med jobbat en hel del med barn. Har lätt för att få kontakt med barn (i alla fall vissa - det handlar ju precis som med vuxna om personkemi). Och bara det i sig gör att folk inte kan förstå hur det är möjligt att jag inte vill, jag skulle ju vara en “så FIN mamma”. Men jag har aldrig haft någon barnlängtan, aldrig känt den där berömda biologiska klockan. Innan jag fyllde 30 var den stående frasen jag fick som svar på det “du är ju så ung, det ändrar sig”. Efter 30 viftar folk inte bort det på samma sätt utan blir gärna lite provocerade i stället. Särskilt eftersom jag längtar så mycket efter en man, och för många hänger det ju ihop. Like a horse and carriage. Men det gör inte det för mig. Och ännu värre är det att det inte hänger ihop med något beslut man kan förakta en aning, jag är inte särskilt upptagen av att göra karriär eller rädd för den fysiska förändringen eller offren man måste göra. Jag bara känner ingen lust att skaffa barn. När jag ser familjeframtiden för mig ser jag mig med en man. Punkt. Möjligen också hans barn från tidigare, då. Faktum är att jag oftast blir glad ifall den man jag blir intresserad av redan är pappa. Då finns det en dröm han redan fått uppfylla, även om det på det praktiska planet såklart gör relationen krångligare med fler inblandade. Jag tror att det enda som skulle kunna få mig att ändra mig är att jag träffar en barnlös man jag verkligen vill leva med och han inte kan tänka sig ett liv utan barn. Då skulle jag vara tvungen att överväga det, men till och med den situationen har jag varit i och då delade vi på oss, det kändes som det enda rätta. Men som sagt, händer det så händer det. Jag är inte främmande för att saker och ting kan ändras, men… det känns väldigt avlägset i nuläget.

Underligt nog finns det många som känner det som att jag i och med det här ifrågasätter deras beslut att skaffa barn, vilket ju är ren och skär idioti. Herregud, jag tycker ju att det är toppen med efterlängtade barn, alla får väl göra det de tror är bäst för sina egna liv, det finns ju inga mallar. Tyvärr, skulle jag säga! Om det var så att det fanns ett “gott” sätt att leva skulle ju allt vara mycket enklare, man skulle kunna ha en felsökningslista och pricka av varför man inte riktigt trivs med saker och ting. Men jag upplever det som att ett ställningstagande som mitt rubbar en del människors cirklar. Att inte ha ett enkelt schema för hur livet ska se ut för att göra en lycklig blir skrämmande och oförståeligt. JAG blir skrämmande och oförståelig. Eller bara dum i huvudet, det är också ett alternativ.

Jag vill höra till något större, precis som de flesta andra människor. Men det är intressant att jag aldrig kommer att vara del av familjeonani-hetsen om jag inte vaknar upp en vacker dag och har ändrat mig i barnfrågan. Men ett sommarhus, det ska jag fanimig skaffa. Jag får väl hyra ett ställe då. På årsbasis. Och Ernsta till det ordentligt.

 

Lars Winnerbäck

… sade alldeles nyss i sitt sommarprat:

man vill bli älskad för den man är. I brist på det, älskad för den man kanske inte riktigt är.

Lars. Jag håller med dig.

 

Judy

På tv4+ går den, en serie som jag sett förut som heter “Once and again”. Där snygga Sela Ward spelar Lily, en nyseparerad mamma som träffar Bill Campbell som spelar en frånskild pappa, Rick, och så försöker de få till en fungerande andrarelation, sådär i fyrtioårsåldern. Bägge har två barn från sina första äktenskap och komplikationerna är många och vardagliga. Det finns ett fint berättargrepp i den här serien, att karaktärerna då och då sitter och pratar direkt med kameran och berättar om sig själva, i svart-vitt. Förra gången jag såg serien var jag några över tjugo, den är från slutet av nittiotalet, och då tyckte jag att karaktären Judy, Lilys emotionellt krångliga och lite misslyckat bohemiska lillasyrra, var en rätt stackars typ som var en aning irriterande.

Igår såg jag ett avsnitt, liggande på golvet för att försöka stretcha bort det konstiga ontet i kroppen. Och plötsligt såg jag med lite plågsam tydlighet: jag är Judy. Aj, det var ett annat ont det.

I det här avsnittet är det hon som driver historien. Via Lily och Rick har den relationsmisslyckade Judy träffat Sam, som är en gammal vän till Rick. De finner varann omedelbart, och det utspelas en fruktansvärt romantisk scen där Sam kommer till bokhandeln som Judy driver ett par dagar senare och de inte vet vad de ska säga till varann riktigt, men där det är uppenbart att bägge är väldigt drabbade av den andre, att Sam är osäker på hur han ska hantera det, men till slut kysser han henne bakom kassan. De har ett storögt, magiskt möte. Det slutar med att han följer henne hem, de kysser varandra utanför hennes dörr och skiljs sedan åt. När Judy sedan lyckligt ligger i badet ringer hennes syster, som hon bett kolla av med Rick litegrann om denne Sam efter att de träffats första gången, och Lily berättar att han är gift. “Väldigt gift, vad nu det betyder”. Judy blir givetvis oerhört chockad och ledsen, eftersom hon tyckt att deras möte är så speciellt. Sedan kommer en svart-vit sekvens där Judy stirrar in i kameran, gnider sig över ansiktet och upprepar “Jag är 35. Jag är 35. Tretti-fem. Jag är trettifem.” Varpå hon nästa gång Sam dyker upp i bokhandeln är sårad, försöker vara kall men det är uppenbart att hon håller på att gå sönder, det utspelar sig en liten dialog där hon undrar om han trodde att hon inte skulle få veta och han försöker säga att han ville berätta. Sedan försöker Lily klumpigt trösta sin syster genom att förklara att det ordnar sig, för det finns ju så många män. (Här någonstans börjar det krypa i min golvliggande kropp, jag hatar den meningen, det är klart att det finns massor av män, men hur många män finns det som ger genklang i MIG? Ja just det.) Judy gråter och Lily håller om henne och säger “du är så passionerad och öppen. Människor kan utnyttja det så lätt, och de gör det.” Sam ringer och ringer till Judy. Om och om igen. Försöker förklara att han aldrig känt något liknande, att han begravt sig i arbete i tio år för att inte behöva inse att livet är tomt, att han och hans fru inte älskar varann längre, han ber om att få träffas i bara fem minuter, och till slut ger Judy efter. Han kommer till bokhandeln och ger henne en bok, “Spoon River” av Edgar Lee Masters. Det är en bok med fiktiva karaktärer som själva fått skriva sin gravskrift. Han har strukit under en dikt i den som han tycker handlar om honom.

“I have studied many times
the marble which was chiseled for me -
A boat with a furled sail at rest in a harbor.
In truth it pictures not my destination
but my life.
For love was offered me and I shrank from its disillusionment;
Sorrow knocked at my door, but I was afraid;
Ambition called to me, but I dreaded the chances.
Yet all the while I hungered for meaning in my life.
And now I know that we must lift the sail
and catch the winds of destiny
wherever they drive the boat.
To put meaning in one’s life may end in madness,
but life without meaning is the torture
of restlessness and vague desire -
It is a boat longing for the sea and yet afraid.”

Judy läser dikten i en svart-vit bild, med Sams röst i bakgrunden, hon tittar upp och rakt in i kameran. Och sedan slutar avsnittet med att Sam ringer på Judys dörr, hon släpper in honom och de kysser varann.

Herregud. Jag är så JÄVLA Judy. Jag fattar precis.

Jag låg där på golvet och sade högt till tv:n “Nej, Judy, gör det inte, släpp inte in honom i ditt liv, det är livsfarligt ser du, det är så jävla förrädiskt när man känner sig så nära någon som förklarar hur sårbar och svag han är, det han förklarar är ju att han inte klarar av att hantera sina känslor eller sitt liv och i det blir han så hänsynslös mot dig. Snälla Judy, gör det inte.” Men det är klart att hon gjorde det, precis som jag gjorde det. För vi som är Judy längtar efter den där genklangen så mycket, efter den där självklara känslan som ropar “JA! Hemma! Här är det! Platsen som bär dina konturer.”

Och jag har den också. Den Gifte Mannens diktsamling i bokhyllan. Oh yes. Jag är så jävla Judy.