I dagsljus med vänliga vita tussmoln mot blå himmel känns det lite overkligt att skriva om det, men natten till idag har varit en av de där nätterna, fullmånenätterna. Och jag tycker nog att det pratas alldeles för lite om vad fullmånen gör med människor. Även om tanken är abstrakt så är det uppenbart för mig att vi till stor del är gjorda av vatten känsligt för ebb och flod när månen ligger där mot himlen som ett tjockt, blänkande mynt. Det drar och stramar i hela mig och jag får inte sova. Jag vänder och vrider och svettas och fryser. Puffar upp kudden under nacken och tar bort den igen. Blundar i mörkret och försöker verkligen, försöker och försöker slappna av. Men det finns några timmar där innan solen tar över som är helt omöjliga att sova igenom. Sedan är jag dessutom lite rädd för nattmörker, jag tycker att det känns som att gränserna blir luddiga och det skulle kunna hända någonting jag inte kan hantera, att jag ser någonting eller känner någonting jag inte vill se och känna. Det låter fånigt men när jag går på toaletten mitt i natten är jag alltid noga med att inte titta i spegeln. Jag blir plötsligt osäker på vem som kommer att titta tillbaka i dunkelljuset.

Det är vid tillfällen som fullmånenätter jag önskar ännu innerligare än annars att jag hade någon bredvid mig. Någon som kan sova trots det där stramande ljuset i kroppen, någon som ligger varm och tung och intrasslad i täcket och vars rygg jag skulle kunna krypa intill och lägga kinden mot. Han skulle mumla i sömnen och utan att själv vara medveten om det värma mina frusna darrande fötter till lugn. Och jag skulle vara tryggare.

Jag saknar kärleken. Jag saknar Den Gifte Mannen. Det är hans ansikte jag fortfarande ser framför mig på den där sovande värmen bredvid mig som jag så intensivt saknar. Trots att det har gått mer än ett år, trots jag var den som sade att det inte räckte eftersom han med tydlighet visade att just tryggheten kunde han inte stå för så är det hans rygg jag skulle vilja luta kinden mot, hans doft jag vill svepa in mig i, hans trygghet jag längtar efter. Det är galenskap och det är onödigt. Men det är så det är bara. Och fullmånenätterna låter mig inte glömma det.