Jag har ju lovat, och jag är en plikttrogen sort. Av naturliga skäl är ett dåligt practical joke inte lika kul att höra om som ett bra, men… alltså. Dags för historien om det meningslösa skämtet!

Detta utspelade sig också för mången, mången år sedan, faktiskt i samband med att jag nyligen antagits till den illustra Teaterhögskolan och alltså skulle flytta till Stockholm. Under sommaren satte jag in en annons i DN om att en nybliven teaterelev sökte boende. Jag fick med i annonsen att jag var östgötska vilket jag tänkte nog skulle verka förtroendeingivande på någon som tänkte hyra ut. En lantis är ju ändå en lantis. Rejäl på något dialektalt vis. Det verkade faktiskt som att det var en bra taktik för jag fick ganska många svar. De flesta boenden var för dyra för mig. Eftersom jag inte bodde i Stockholm än så samlade jag uppgifter om lägenheterna och skrev ner telefonnummer och tänkte åka upp till stan en helg och titta på dem jag hade råd med samtidigt. Jag var noga. Upprepade numret både siffra för siffra och som helhet med den jag pratade med för att sedan kunna höra av mig om datum och bestämma tid för titt.

När jag hade bestämt resdag ringde jag tillbaka till dessa människor. Ett av numren, en kille som hade en etta på Bondegatan, gick inte alls till honom. När jag ringde upp det så svarade en receptionist på ett företag som sålde markiser och persienner. Jag blev lite förbryllad först men tänkte sedan “aha! Han jobbar såklart här!” så jag frågade efter honom. Receptionisten hade ingen aning, det fanns ingen med det namnet där. Eftersom jag visste att jag hade skrivit ner rätt nummer frågade jag henne om vad det var för nummer jag hade ringt. Och mycket riktigt hade jag inte tryckt fel heller. Vi sade hej och lade på. Jag ringde till nästa person på listan.

Visst är det väl ett underligt skämt? Jag funderade lite på det efteråt. Antingen var killen en riktig fåne som efter att vi hade pratat satt och småskrattade för sig själv vid tanken på att jag skulle ringa upp någon som inte hade något med lägenheter att göra. Det är ett ganska konstigt nöje. Eller så hade han något otalt med markis-och-persienn-firman och gjorde allt han kunde för att irritera dem med irrelevanta samtal vilket är lite kul att tänka sig men ett ganska otroligt scenario. Jag tror faktiskt mer på det första, att han satt och ensamskrattade åt att jag trodde att vårt samtal hade varit på riktigt. Hm. Som sagt, det är det sämsta practical joke jag har varit med om.

Hur som helst flyttade jag ju till Stockholm, men knappast tack vare DN. Under min helgresa visade det sig att den ena av dem som erbjöd mig boende var ett par som ville ha en tredje sexpartner och trodde att jag som den frisinnade teaterelev jag var skulle kunna vara intresserad. (Jag vet inte riktigt vad de hade tänkt sig att jag skulle betala i hyra, vi kom inte så långt eftersom jag började fnittra hysteriskt och kände att jag måste gå.) Den andra ville ha extrapengar på hyran när jag sade att jag var intresserad. Och den jag valde till slut visade sig vara en bedragare som lurade mig på mina besparingar eftersom jag betalade tre hyror i förskott på en lägenhet som inte var hans. Kalla det otur om ni vill, men första tre månaderna i Stockholm höll jag min handväska i ett panikartat grepp under armen och tänkte att stan är full av galningar och lurendrejare som vill åt mig.

Och numera har jag slipat bort dialekten och passar in förträffligt!