Peter Barlach undrar ifall hundar kan vara autister. Jag associerade genast till en katt jag kände en gång som var efterbliven. Ja, denna katt hade fått det bekräftat av sin veterinär. Katten som hette Lisen bodde i samma familj som en stilig norsk skogskatt som hette Ivan. Lisen själv var mer bondkatt sådär. Ivan brydde sig inte särskilt mycket om henne, men så var han också rätt snorkig mot alla och eftersom Lisen som sagt inte hade de största mentala förmågorna verkade hon rätt obekymrad över hans distansering.

Hur yttrade sig alltså Lisens efterblivenhet? Hon skelade ganska kraftigt, vilket hade varit ganska normalt om hon varit raskatt. Hon sov mycket och sedan fick hon tokryck en halvmeter upp i luften, vilket också hade kunnat vara rätt normalt för att vara katt. Sånt händer. Men hon hade en egenhet som avslöjade att hon inte var helt skarp och det var att hon inte gjorde kopplingen människa-dörr. Det vill säga, hon var helt övertygad om att dörren öppnades av sig själv om hon bara stirrade på den tillräckligt länge och begrep aldrig att det skulle ske snabbare om hon jamade aldrig så lite så att någon fattade.

En dag var jag och fikade hos matte Militären. När jag kom passade Lisen på att smita ut, man får ju ta chansen när dörren förlorar stirrtävlingen. Det var en svinkall vinterdag, många minusgrader, innan klimatet gick wacko, Militären och jag satt med rykande koppar te och pratade. Länge. I timtal. Till slut var det dags för mig att åka hem och vi reste oss ur soffan. Då var det Militärens tur att få tokrycket när hon utbrast ”Jävlar! Lisen!” och skyndade ut till ytterdörren och öppnade den.

Utanför på trappan satt Lisen. Och darrade, med frost i morrhåren. Inte ett ljud hade hon gett ifrån sig, kattskrället. Bara stirrat och stirrat och stirrat. När dörren öppnades tog det en liten stund innan hon fattade det. Hon hade väl stirrat så länge att ögonen frusit.

Ivan däremot var en smart katt som kunde öppna dörrar själv genom att hoppa upp och dra i handtaget. Han brukade aldrig göra det på ytterdörren, bara inomhus. Men våren efter den här vinterincidenten öppnade Ivan ytterdörren och försvann för gott. Han hade  fått nog. Aristokraten i honom kände sig väl förolämpad av idiotin.

I dagsläget har Militären hund och ska snart få sitt andra barn.