Tio över åtta i morse ringde Låtsasbrorsan och väckte mig. Han ringde på mobilen för säkerhets skull eftersom han tänkte att om jag sov skulle den vara avstängd. Det är en logik som inte har med mig att göra, jag vet oftast inte ens var i lägenheten mobilen ligger när jag går och lägger mig, men eftersom jag fortfarande lider av sviterna efter att ett halvårs tid jobbat i en reception där chefen hetsigt upprepade ”det får absolut inte gå mer än två signaler innan du svarar, förstår du?!” finns det heller inte på kartan att jag skulle ignorera en ringsignal utan jag vaknar till, studsar ur sängen som ett skott, letar med en underlig sömnig effektivitet och svarar innan tredje signalen. Sedan går hjärnan i halvkoma igen och jag blir en ganska underlig filur som undrar hur det kommer sig att jag pratar med Låtsasbrorsan eftersom jag ju alldeles nyss var på frammarsch i ett kontor med en liten elefant vid min sida. Jaja. Vad han ville var hur som helst att vi skulle ta en promenad idag så att han hade mer än bara hemmajobb att se fram emot, och jag förklarade att jag redan har promenadplaner med Småländskan som är på Stockholmsbesök men att han gärna får följa med. Han skulle tänka på saken.

Småländskan kommer till stan! Akta er, folkens, vad vi har mycket i ryggsäcken hon och jag. Vi (och Sociologen) lärde känna varann i sena tonåren och har hängt ihop sedan dess. Jag har gråtit och sovit på hennes golv när jag blev utkastad ur en lägenhet av en ”vän”, hon har gråtit på mitt golv när hennes förhållande tagit slut. Jag har skålat sönder vinglas med henne, hon har hällt rödvin i min bh, det var tack vare henne jag rökte mitt livs första cigarett (som var cerise och kvar efter en greklandsresa) och vi har lekt bajsleken en hel natt liggande i överslafarna till två våningssängar där hennes föräldrar legat under och försökt skratta tyst och tyckt att vi är charmiga trots att vi var fulla som små kastruller. De sista två händelserna utspelade sig när jag var 21 och det var midsommar, dagen innan hade min dåvarande kille gjort slut och jag gråtande ringt Småländskan som rådigt ordnade upp det så att jag tog bussen till Öland där hon befann sig och hon mötte mig på hållplatsen med en öppnad flaska vin. Resten är historia. Det där med cigaretten är intressant, jag har alltså aldrig rökt vare sig före eller efter det (om man inte räknar med ett försök på morfars pipa när jag var 6 år, och eftersom det slutade med en kallsup pipolja och att jag spydde bakom knuten medan min kusin livrädd skrek ”säg inget till mamma!” så räknas det inte riktigt) men Småländskan gav mig en med den rena logiken i uttalandet ”du mår ju redan skit, så det är klart att du ska röka också. Sämre kan det inte bli.”

Sedan dess har vi blivit äldre och visare och mycket har hunnit hända. Sociologen är gift och väntar barn numro två, Småländskan är numera ihop officiellt med den nästan 20 år äldre före detta gifte mannen som har uppvaktat henne i åratal och jag… ja, jag är… hum… jag är singel, vilar upp mig efter att nästan ha blivit utbränd, dricker måttligt numera och tycker att mat och sömn är livets goda. Vi har gått och blivit vuxna och glada över det!

Ikväll ska de tre S:en äta middag på Wennblads som är ett ljuvligt ställe. Om ni kommer förbi och tittar in kommer ni lätt att se vilka som är vi. Vi kommer att prata högt och skratta ännu högre, äta med njutning och vara fullständigt ointresserade av något annat än varann.