Alltså. Idag var dagen det var meningen att jag skulle ringa det där samtalet. Egentligen kunde jag ha ringt redan i fredags, men jag hann inte. Liksom. Och jag måste verkligen ringa det där samtalet. Det behöver bli ringt. Annars kommer jag inte vidare med den däringa boken jag nu har outat att jag försöker skriva.

Saken är den att jag har – till min egen förvåning – försatt min huvudperson i en situation jag inte har en aning om hur den fungerar. Det i sig är fascinerande, att min historia har börjat leva sitt eget liv och inte bygger på egna erfarenheter. Intressant. Jag satt och knattrade på datorn och hejdade mig när jag insåg att jag bara hittade på kring saker som det faktiskt existerar rena fakta runt. Fakta som jag inte har. Nu ska jag med andra ord göra research. Smaka på den. Research. Det känns lite overkligt men väldigt, väldigt kul. Och spännande. Och… ja, jag erkänner: skitläskigt.

Jag ska ringa en professor är det meningen. Professorn och jag har mailat lite till varann men han föreslog att jag skulle ta kontakt direkt så nu är det det jag försöker samla mod till. Jag menar, mannen är professor på ett stort sjukhusinstitut. Han är vad man lätt kan definiera som Expert. Jag är en skådespelare som försöker skriva en roman som jag inte har en aning om ifall någon, någonsin kommer att läsa. Det känns lite svårt att be en mycket upptagen man som sysslar med folks liv och död att avsätta tid till något som kanske utmynnar i ett ingenting. Samtidigt vet jag ju att jag inte är en skurk som ställer frågan. Jag skulle vilja få göra ett studiebesök, känna lite på miljön och intervjua lite, ställa alla mina okunniga och aningen dumma frågor. Jag känner mig som en blandning av amatör, proffs och ren bluff.

Jag ringde professorn och pratade med hans sekreterare idag. Hon bad mig ringa tillbaka på eftermiddagen och jag insåg redan där att mitt mod var slut för dagen. Jag vill liksom vara säker och peppad när jag pratar med professorn, och det vet jag inte hur jag ska bli. Jag har duktigt skrivit ner mina punkter som jag vill fråga om och jag blir ändå helt svettig när jag väl ska till. Idag skulle jag dessutom träffa en barndomsvän just under professorns telefontid, darn, och jag vet att det är en usel ursäkt men jag sade till sekreteraren att jag skulle maila professorn istället och boka en tid med honom så att jag vet att han har… ja, tid.

Jag är så pinsam. Men jag gör faktiskt något jag är rädd för och som ligger helt utanför mitt bevisade kompetensområde. Är det inte i alla fall lite, lite imponerande? Lite? Pyttelite?

Äsch, jag vet.