Bästisen och jag fikainvigde balkongen igårkväll och jag berättade att jag fegade ur med att ringa professorn, så vi benade ner vad det är som är så otäckt. Och givetvis är det det att genom att blanda in andra människor, Experter, så är det inte längre ”en liten grej jag gör” utan ett riktigt projekt med ett syfte. Det blir på allvar. Jag måste stå för det. Jag skriver en bok som jag gör research för. Plötsligt har projektet liksom lämnat byrålådan.

Men är det egentligen ok att låta rädslan driva en så mycket och diktera villkoren? Jag bestämde mig, där och då, för att våga tro på det. Från och med nu ska jag sluta säga att jag ”försöker” att skriva en bok. Jag håller ju faktiskt på att skriva en bok. Hur bra eller intressant den blir vet jag ingenting om, men jag gör faktiskt själva arbetet och en bok kommer det att bli. Dags att sluta be om ursäkt och sopa jante av axeln.

Så samtalet är gjort! Imorgon blir det studiebesök! Jag har fått en karta av professorn för att hitta rätt byggnad på sjukhusområdet och vi ska ses klockan nio. Herregud! Jag gör det! Jag är modig och professorn är en gud!

(Ehm… jag ska försöka dämpa överentusiasmen till besöket och komma ihåg att ta på mig en tröja där det inte syns om jag svettas kopiöst.)