Alltså! Folkens! Jag har precis kommit hem från mitt möte med professorn! Professorn som på riktigt kan allt om det som jag inte kan något om men ändå ska försöka skildra trovärdigt. Professorn var dessutom mycket vänlig och trevlig och ytterst socialt kompetent, vilket är tre plus man inte har rätt att förvänta sig när man använder deras dyrbara arbetstid till annat. Jag behövde inte ens svettas. Jag fick mängder av bra information och tydliga, enkla svar på mina frågor. Jag fick se bilder i hans dator. Jag fick ta kort på en stor maskin. Jag fick stenciler. Jag fick hybris när en kvinna tittade in och frågade “är det här författaren?” och professorn sade “ja”. Professorn erbjöd sig till och med att läsa det jag skriver om jag vill, så att det blir rätt uttryckt. Shittabäng, fattar ni? Professorn ÄR en gud!

Alltså, de här människorna kan sina grejer. Milt uttryckt. Och det som lyste igenom medan professorn pratade och beskrev är att han har en stor yrkesstolthet utöver sitt stora kunnande. Och, vilket jag nog inte hade väntat mig, en trötthet över att den viktiga, stora verksamheten de sysslar med är så anonym för gemene man. Det kan jag sympatisera med, jag som befinner mig i en yrkesroll som för de flesta mest är lite lattjo, arbetet bakom är liksom osynligt. Men jag blev förvånad, för jag trodde inte att de flesta människor tycker att sjukvård och forskning är lite lattjo, speciellt inte på specialistnivå. Jag har tydligen fel. Eller så beror det givetvis som det mesta andra på vem man frågar. Jag själv är ju beredd att kasta mig ner på den rutiga sjukhuskorridoren och pussa professorns skor i all ödmjukhet. Jag är så sjukt imponerad och – för att använda ett bra engelskt uttryck – in awe.

Här är professorns kontor. Och kanske hans bil. Jag vet inte, han kanske åker buss, men jag kastade en slängkyss för säkerhets skull.

Från och med nu ska jag göra skitmycket research, bara så ni vet.