Oftast när jag pratar om mig själv i samband med kök är jag lite stöddig. Jag och kök gillar nämligen varann, jag är utöver med i en kak-klubb bra på det där med mat och har hittills - peppar peppar (hehe, ofrivillig humor) - aldrig sabbat ett recept på första försöket. På andra däremot kan det bli lite si och så eftersom jag gärna utvecklar och testar mig vidare. Men det går alltid att äta och tredje gången brukar vara succé. Hur som helst var det inte det jag tänkte skriva om utan en annan grej vad det gäller kök.

Jag minns hur det var när jag var barn och hon dök upp. Tanten i köket. Ni vet, tanten som satt och drack kaffe och pratade med mamma. Ibland rökte tanten. Ibland väntade tanten på att mamma som var och är en duktig sömmerska skulle fixa en byxa eller något liknande. Ibland lyssnade tanten och mamma på radio. Det var säkert inte samma tant hela tiden, men det gjorde ingen skillnad för mig. För mig var de bara Tanten i köket. Jag lekte ofta under bordet med någonting och tanten och mamma pratade på det där sättet som de vuxna gör i Snobben-filmerna, nämligen helt oförståeliga ljud bara som för mitt barnajag verkligen var helt ointressanta och rent av urtråkiga. Jag minns att jag tyckte att de var så gamla, både mamma och tanten. Jag fanns inte för dem och inte de för mig.

Idag hade jag Sociologen med dotter på besök. Sociologens dotter är sina modiga två år och ett par månader och en riktigt försigkommen brutta. Hon klättrar i stora klätterställningar, säger åt större barn att flytta på sig, tvångsklappar katter och äter kryddig mat. Vi var ute och lekte alla tre och det var kul. När vi kom tillbaka in till mig ville dottern hoppa lite på min mage och det gick bra, i alla fall ett litet tag. Sedan fick jag veta att jag inte alls var hennes mammas kompis utan hennes kompis. Det kändes rätt coolt för att komma från en brutta som är ungefär en tredjedel så lång som jag.

Efter att Sociologen och dottern åkt hem igen funderade jag på det där med förändring. Och man kan säga mycket om världen och vårt samhälle, det är så mycket som är hårdare och folk är mer rädda för allt och inget. Men det finns också någonting som jag tror har blivit bättre, jag tror att det är fler barn idag som ser vuxna som tillgängliga - för att vuxna nog ÄR mer tillgängliga numera. Har jag fel? För när jag var barn fanns det bara en enda pappa i hela vårt kvarter som vi barn tyckte om för att han gärna var med oss. Han lekte kull och målade hopphage på garageuppfarten och man fick sitta på hans axlar. Och nej, det var inte min pappa, men oj vad jag önskade att det hade varit det. Alla andra vuxna fanns liksom inte. De var inomhus och lagade mat allihopa. Och där var vi tillbaka i köket.

Jag vet inte om det är en helt snedvriden uppfattning. Och jag inser ju att tant, det är jag oavsett, jag kommer inte ifrån att jag har blivit Tanten i köket. Men jag gillar att jag är en annan typ av Tanten i köket. Jag är Tanten i köket vars mage man vill hoppa på. Och inte bara vill - utan får. Ett litet tag i alla fall.