Igår drabbades jag av stora städmanin. Det är ju lite tacksamt när det händer, för det blir verkligen fantastiskt rent. Jag gnider lister och torkar ovanpå hyllor och städar på ett sådant där jag-skurar-med-rotborste-och-såpa-sätt som känns lite förlegat i våra tider med sprayer hit och dit, men som onekligen fungerar. Nu sitter jag i en skinande ren lägenhet och känner att jag är lite ängslig i magen. Det slår nämligen aldrig fel, städmanin drabbar ofta för att det är någonting jag inte vill tänka på. Medan jag far runt och fejar som en galning orkar jag inte fundera så mycket. Nu däremot finns inte mycket kvar att torka av och då kryper tankarna fram igen.

Jag kastar bort mitt hjärta på en dåre som inte vill ha det.

Jag är väldigt trött på det. Samtidigt har jag ingen aning om hur man gör det lättare. Som jag uttryckte det till min vän Komikern: man visste inte vad det var man drömde om som barn. Att få bli så här vettlöst förälskad som jag blev, det är ingen lek. Det finns ett skäl till att man kallar det vettlöst, det finns ingen rimlig tanke i det. Det är bara galenskap att fortsätta älska någon som inte tar emot, och ändå kan jag inte hejda det. Det är för jävligt. Och det jävligaste är ju att det fortfarande finns en plats i mig som blir alldeles varm och lycklig och lugn av att tänka på den där dåren. Det känns så förrädiskt rätt. Som att det fanns en tanke med det, en plan. Tyvärr. Hur kommer man loss från det? Från sin egen känsla, när man utåt sett har gjort allt man kan för att få slut på galenskapen?

Fideli berättade för mig om en kvinna hon känner som fortfarande, sisådär 25 år efter skilsmässan, väntar på att hennes före detta ska komma tillbaka till henne. Trots att han sedan ungefär hälften av dessa år är omgift med en kvinna han passar mycket bättre ihop med och det inte finns någon som helst indikation på att han lider av samma sentimentalitet. Hon lever så ensam, med en relation som bara existerar i henne och ingen annan stans.

Är det jag om tjugotre år?

Herregud. Det gör för ont. Jag måste putsa något. Jag har kvar fönstren.