maj 12, 2008
Where is my love?
Posted by suziluz under personligt, vänskap | Taggar: bröllop, flytt, Oslo, promenad |Det är kallare idag. Fortfarande soligt och fint, men oj vad det blåser. Jag har ätit lunch och gått en lång pratpromenad med Finingen, som är en klasskamrat från scenskolan och en av de bästa killarna som över huvud taget existerar. Finingen har senaste året jobbat i Oslo och i sommar flyttar han dit på mer beständig basis, vilket gör mig både ledsen och glad. Glad eftersom Finingen efter två tättillverkade småfiningar med sin lika fina fästmö har varit mycket pappaledig och haft svårt att komma igång med jobb här i stan, så det är toppen att han fått fjutt på karriären. Ledsen för att det blir ännu en vän som är långt borta från mig. Känns som att det temat tyvärr har återkommit en del den här våren. Och just Oslo… well, jag älskar ju stan och åker gärna och hälsar på, men har dessutom alltid ett gnagande under revbenen när jag är där. Misstänkt nära hjärtat kniper det lite.
Till sensommaren ska de dessutom gifta sig, Finingen och fästmön, och Mimsan och jag ska sjunga på bröllopet. Det blir det tredje… nej, fjärde bröllopet jag sjunger på på bara ett par år. Vännerna gifter sig, jag sjunger och gråter av rörelse. På bröllop nummer två som var ett utomhusbröllop flög en geting upp under min kjol och stack mig precis i skarven där rumpan övergår i lår, och jag utbrast högt och ljudligt “aj FAN!” mitt i ceremonin. Släkten gav mig underliga blickar med höjda ögonbryn och jag gned min stjärt och log ursäktande. Sedan fick jag en kula stor som en knytnäve runt sticket och feber och insåg att jag nog är lite allergisk. Det var inget höjdarbröllop, jag gissar att Finingens kommer bli bättre.
Jag har på senare tid, pinsamt nog, insett att jag skulle tycka att det vore riktigt fint att få gifta mig. Det är en intressant omkullkastning av tidigare värderingar. Jag har aldrig haft prinsessfantasier och jag vill absolut inte klä mig i någon slags fluff. Och hu för jätteapparaten med tradition/konventioner. Nej. Inget sånt. Men däremot har det krupit sig på mig en längtan efter det lilla, nära och lyckligt allvarliga bröllopet, två små människor som vill tro på framtiden tillsammans och lovar varandra det. Jag vill vilja livet med någon som vill det med mig. Jag misstänker att det är därför jag blir så rörd när mina vänner gifter sig. Tron på framtiden, det där stora i att vilja livet med någon annan, att vara så glad och stolt över handen man håller i och människan vid ens sida.
Vilken konstig känsla det är, att vara glad och ledsen samtidigt, att både unna någon och själv sakna det man längtar efter. Jag undrar var han finns, min hand, min människa. Om han finns.
maj 12, 2008 at 3:23 pm
jag var alltid sån, att jag inte ville gifta mig för hur pinsam får man vara, liksom. men när det kommer till kärleken så vill man ju ha den. Så då är det väl fint att gifta sig. Men jag tenderar att pendla mellan att fundera på vad som är rätt avsikter och vad som är prinsess-krav. Och idag kan man ju lika gärna vara sambo med nån i sjuttio år, det innebär ingen större skillnad.
så ska jag gifta mig ska det vara bara han och jag. För att vi vet att vi inte vill vara med nån annan. Så länge vi har lust.
maj 12, 2008 at 3:24 pm
och det är KLART han finns! Han är bara upptagen med annat nu, men han kommer snart.
maj 12, 2008 at 9:47 pm
Det ÄR finemang. OCH Hell On Toast. Säger en hustru sedan snart sju år. Men det där med att välja varandra i livet är fint. Och själva grunden: Om vi båda vill och vi båda vet att den andre också vill - då finns det lösningar på det allra mesta och kraft att tillsammans ta sig igenom det som inte kan lösas.
(Haha, eller som Kay säger: VÄLJ KÄRLEKEN!;))
Skämt åsido: Jag tror han knallar omkring och letar efter dig han med.
maj 13, 2008 at 8:24 är
Finisar. Jag hoppas ni har rätt. Känns lite övergivet just nu, om man säger så.
Men det är precis det där jag tänker, HK. Att det periodvis ju är så pass slirigt att vara ihop med någon, att det gör det lite lättare att veta att den andre är med på samma båt och vill att det ska gå, på något jävla vis.
Så jag säger som Kay. Fast utan kråsskjorta, för det bara går jag inte med på. Bort med fluffet, som sagt.
maj 15, 2008 at 10:36 är
Jamen det är väl inte pinsamt att tycka att det vore fint? Det är ju modet i handlingen som berör mig iallfall (om man bortser från enstaka traditionalister med pingstkyrklig bakgrund, då känns det väl inte så himla häftigt) Att våga lova varandra något sådant, trots all statistik, alla om och men och sen och läskigheter.
Då passar jag på att offentligt böla likamycket för mina egna tillkortakommanden och rädslor som för de fina vännerna som gängar sig. Och för det får jag bara pluspoäng för att jag är härlig och lättrörd(!)
maj 15, 2008 at 1:05 pm
Det ÄR fint, jag tror att det som är pinsamt är att jag ofta är så uttalat feministisk och mot gamla patriarkala strukturer, samtidigt som jag ju faktiskt är nästan pinsamt romantisk och väldigt kärlekssuktande. Det är en ganska knäpp kombination.
Fast det tål ju att diskuteras just därför kanske? Låtsasbrorsan har sagt någon gång att han fattar att det har varit svårt för mig att hitta killar eftersom jag inte “behöver” dem. Dvs jag är fullt kapabel att borra i väggar och snickra och laga punka, vilket gör att en del killar blir osäkra på sin “plats”. Och det där är ju bara precis en gammal patriarkal feltolkning, att människor ska “behöva” varann för sånt… herregud, så försimplande. Att jag inte skulle kunna byta däck på bilen och SAMTIDIGT tycka att det vore fint att ha en kärleksmanifestation, det är bara snålt.