Det finns ingenting som heter rättvisa, inte vad det gäller känslor, det finns ingenting som heter jämvikt heller när det kommer till det. Jag har haft datorn inlämnad på service i ett par dagar och när jag tog hem den i eftermiddags hade jag fått ännu ett omskakande mail.

För den som inte redan har gissat det är Den Gifte Mannen tillbaka, eller på väg tillbaka, eller kanske bara ute och cyklar en liten sväng som han inte tar ansvar för. Det har gått lång tid men det känns inte som någon större skillnad. Hur som helst talar han i detta mail om att han kommer till Stockholm på måndag och stannar till onsdag. Så enkla ord, så förbluffande enkelt att rycka mattan under mina fötter. Han föreslår inte att vi ska träffas, han skriver det bara så att jag vet, ”ifall jag är rädd för att träffa på honom på gatan”.

Det är klart att jag är rädd för att träffa på honom på gatan, jag är livrädd för att en enda blick och kanske ett förvirrat ”hej” ska räcka för att kasta mig tillbaka i tiden dit där jag var, där jag låg framför hans fötter med glashjärtat i händerna, sträckte det mot honom och han lovade att ta emot men spretade så vilt med fingrarna att det gled igenom och helt enkelt krossades till pulver mot den kalla asfalten. Jag är livrädd för att känslan av att jag fortfarande väntar på honom ska näras, att den där sorgen och besvikelsen jag har känt när jag har försökt somna bredvid någon annan ska kännas rimlig, att jag ska kasta all genomgången smärta över axeln och försöka glömma den och tänka att jag orkar lite till, jag orkar nog lite till trots att jag trodde att jag skulle dö sist. Ja, jag är rädd för att träffa på honom på gatan.

Och jag är ännu mer rädd för att jag inte ska klara av att säga nej om han vill träffa mig mer organiserat, någonstans där vi till och med ska sitta mitt emot varandra ett tag, prata och kunna bara sträcka ut en hand för att röra vid varandras arm. Jag är livrädd för att han ska föreslå det, för gör han det… då tror jag att jag säger ja. Jag kanske tvekar en lång stund, men jag tror att jag säger ja. Och det skrämmer mig.

Jag är livrädd. Och jag vill det ju ändå, något i mig vill det, och det är det värsta av allt.