Eller kanske att jag faktiskt inte längre vill. Kanske att jag mest är arg.

Dagens mail var kort och koncist och återigen lämpar han över hela ansvaret för situationen på mig. Det är jag som är skulden och den som ska ha tyngden över axlarna. Underligt, tycker jag, att det är jag som ska ta ansvaret medan han ska få balansera på linan lite hur som helst. Jag vill inte vara den dubbla personen han gör mig till, den som ibland är värd hans själs förtroenden och ibland är någon han ser som en slags femme fatale som försöker förstöra hans tomtebolycka. Jag ser min del i det hela, inser att hade jag inte funnits hade han inte blivit kär i mig och gjort något han säkerligen ångrar. I alla fall ibland. Men det är inte jag som har förlett honom, lika lite som han mig. Vi gjorde något tillsammans som ingen av oss förutsåg konsekvenserna av. Och det var inte en enstakahändelse utan pågick länge. Över ett år. Min ursäkt är i alla fall att jag verkligen ville. Jag älskade och gick in i det med öppna ögon eftersom jag trodde på oss och framtiden för oss. Varför han gjorde det är nog mer dunkelt även för honom själv. Och kanske hade han inte räknat med att det skulle bli så komplicerat, men det gör mig inte till problemets orsak. Jag är den jag är och en del av honom älskar mig, även om den andra delen av honom hatar att jag ställer till det för honom. Det intressanta är att jag fortfarande ursäktar honom trots att han uppför sig som en skit, jag ursäktar honom för hans förmodade kärleks skull.

Kanske att jag inte längre vill. Kanske att jag mest är arg. Kanske att detta inte är kärlek, när det är så viktigt att ljuga för sig själv och blunda för vad man gör och vem man är. Kanske att det inte ens behöver tvekas kring det längre, och kanske att det inte alls blir så svårt att säga nej ifall han föreslår att vi ska träffas. Kanske att jag vill få vara en enda, hel person, med brister och fel men massor av generositet, som blir sedd på av någon med glädje och utan dubbel blick. Kanske. Kanske.