Upp-och-ner-vända världen, nu. Igår fick Låtsasbrorsan sin vårdnadstvistsdom och det han var allra mest rädd för har hänt - nämligen att nämnden har vänt på domen sedan sist. Istället för att han har barnen 70-30 ska han nu ha ena barnet 50-50 (för att han är gammal nog att bestämma själv eller åtminstone bli lyssnad på) och det andra 30-70. Från att alltså ha varit huvudsaklig vårdnadshavare blir han nu pappan som har sin lilltjej fem dagar av fjorton. Hur det ens är möjligt övergår mitt förstånd, hur man i rätten kan bestämma att en förälder inte är så lämplig för att sedan bestämma att det är precis tvärtom? Låtsasbrorsan gråter och har ingen aning om hur man gör för att inte sakna ihjäl sig efter sitt barn. Vännerna och hans familj sitter stumma runt omkring och bara fattar helt enkelt ingenting.

Är den gamla uppfattningen att en mamma, oavsett hur hon är, är bäst för barnen fortfarande så levande? Trots att det här fallet är ett klockrent fall av en pappa som är bättre lämpad att vara förälder? Jag nickade och suckade när jag läste “Bitterfittan”, håller med om allt skit man som kvinna blir pådyvlad, men varför finns det inga rasande människor på barrikaderna som påpekar att en pappa som VILL ta hand om sina barn och dessutom inte har några psykiska problem, det borde väl vara helt topp? Det är väl det vi strävar efter?

Låtsasbrorsan ska överklaga och farsen fortsätter. Under tiden ska ungarna tvingas flytta till nya skolor i mammans nya hemstad tre veckor innan sommarlovet och fortfarande inte veta vad som är vad i tillvaron. Det är så dumt så klockorna stannar.

Och jag har inte sovit något vidare i natt. Hela situationen med en Gift Man i närheten äter ju också på mig. Min terapeut tycker att jag är egoistisk i förhållande till honom eftersom jag sade att jag svarar på hans mail för att jag vill veta var jag själv står i förhållande till mina egna känslor, hur mycket jag klarar av att hantera och vad jag alls känner längre, på riktigt och inte i den gamla fantasin. Hon tycker att det ställer till det för oss båda och att jag som sagt är egoistisk i det. Fantastiskt. Dessutom tycker hon att jag är som en romantisk tonåring för att jag vill bli riktigt kär, inte bara “ha” någon. Jag förstår att hennes resonemang säkert är mer nyanserat än så men det är vad jag hör henne säga och jag fattar inte. Jag inser att man går i terapi för att man tror på människans möjlighet till förändring, men vissa saker tror jag handlar om ens själ och den man i grund och botten är. Jag är en romantiker. Jag vill bli tok-kär, annars kan det lika gärna vara. Vardagen kommer ju i alla fall så småningom, och att börja med vardag, där jag vill våga flyga och mannen bredvid mig säger “Nej, det går ju inte, vi ska till Lysekil över helgen” kan jag inte se hur det skulle kunna fungera. Jag förstår inte hur jag skulle kunna bli kär i en sådan man. En som säger “Absolut! Vi flyger och ser vart vi hamnar!” är en helt annan sak. Om vi landar i Lysekil då så är det helt okej. Det finns en sida av mig som är otroligt praktisk och gillar att planera och fixa och styra upp. Men den sidan får inte vara sidan som styr känslolivet, jag vill inte välja en man för att han liksom passar bra och verkar stabil. Jag vill vara så kär att jag bara vill skratta när jag ser mannen ifråga.

Hur jag ska få ihop livet är en underlig fråga utan svar.