Kultursnobb eller inte, jag har redan tidigare erkänt att jag tittar på ”So you think you can dance – Scandinavia”. Inte bara för trespråkighetens tjusning, utan faktiskt för dansen. Dansarna. Apropå reaktivitet, alltså. Det har funnits några stycken med i det programmet som har rört mig till tårar. En av dem behövde inte ens dansa för att göra det, bara vara med i bild, hon var så spröd och förhoppningsfull och… ung. Jag tror att det var det. Det där unga och oförstörda, fortfarande alla drömmar intakta på något vis, samtidigt som det fanns något så hjärtinnerligt hudlöst över henne. Så lätt att bara skrapa till i den där oskrapade drömmen, så lätt att göra illa. Hon dansade. Jag grät.
Igår vann den lilla toklockiga norskan Mona rubbet. Det var hon värd. Jag grät flera gånger. Hon också, hon grät så att det strimmade svart mascara över hennes kinder och hon inte kunde dansa segerdans utan bara stod och skakade med svartrandiga kinder medan alla de andra som inte vunnit klappade och hissade och skrattade.
Jag har inte många kriterier i kärlek, inga särskilda förutfattade meningar om vad min utvalde ”bör ha/vara” eller inte, men jag har en dröm om att han ska tycka om att dansa. Det finns något så oerhört läckert över män som dansar. Kanske för att det är just något hudlöst och utlämnande i att skaka loss på ett dansgolv utan att veta eller bry sig om hur man ser ut. Att föredra rytm och roligt framför svalt avvaktande säkerhet. Att våga bli svettig och se ut som en epileptiker. Och – att våga och vilja dra mig intill sig, lägga en hand i min korsrygg, låta min hand hitta sin plats på axeln och hitta rytmen tillsammans, följa musiken, följa varann… det är en av de vackraste omskrivningarna för hur jag skulle vilja ha ett förhållande.
