Igår fick jag en dvd i brevlådan. Från Den Gifte Mannen. Vi pratade om den filmen en del medan vi var paret som egentligen inte fanns. När vi träffades förra veckan frågade han om jag hade sett den än, jag svarade nej, den har inte kommit ut i Sverige. Igår landade den i min brevlåda och jag såg den.
Filmen handlar om en man som lever med en kvinna i ett förhållande helt renons på kontakt. Eller närhet, de förstår inte varann över huvud taget, de enda gångerna de är tillsammans är när de har sex. Vilket de har mycket av. Han vet inte riktigt ens hur de blev ihop, hon pratar och pratar och ingen av dem lyssnar på den andre. Kvinnan styr förhållandet åt olika håll med järnhand, mannen följer bara efter och gör som hon vill. Mannen försöker göra sina små utbrytarförsök men kan inte själv motivera dem utan stannar. Hon är alltid snabbare, säkrare. Men, efter ett tag tillbringar de lite tid var och en för sig. Då träffar mannen av en slump en annan kvinna, en kvinna som faktiskt lyssnar på honom och som han lyssnar på. En underskön brunett som han känner sig nära utan att ens känna. De ser världen på samma sätt. Ändå beslutar han sig för att inte stanna där, han inleder inget med henne utan åker hem till den pratande, dominanta kvinnan han lever med och fortsätter förhållandet. Efter sju sorger och åtta bedrövelser och en otrohet från hennes sida som han förlåter och fortsätter förhållandet så får han till slut nog, det är när det visar sig att barnet hon väntar inte är hans utan mannens hon var otrogen med. Då till slut lyckas han ta sig loss och åker tillbaka till brunetten som – visar det sig – tar emot honom. Filmen slutar med deras återseende i hennes dörr. En kyss.
När vi ganska precis hade lärt känna varandra, Den Gifte Mannen och jag, gav jag honom en cd där jag hade blandat en del av min favoritmusik. Jag är ju musiknörd och det är något jag ofta gör till människor jag tycker om, musik är personligt för mig. Han gjorde detsamma, och det visade sig att vår musiksmak stämde nästan löjligt väl överens. I filmen är en av mina låtar med. När brunetten och mannen har sitt första verkliga möte kommer den. Françoise Hardy. En vacker pianoslinga och en skör röst.
När filmen var slut visste jag helt enkelt inte vad jag skulle tro. Boken som filmen är baserad på slutar inte så. Boken slutar med att mannen sitter hemma i sin lägenhet när kvinnan kommer tillbaka efter sitt otrohetsäventyr. Att hon öppnar dörren och är tillbaka, helt enkelt. Vad brunetten gör eller inte gör är det ingen som vet, det spelar ingen roll. Mannen tar inga egna beslut utan är hela tiden offer för omständigheterna. Det är ett mycket rimligare slut än filmens. Det vet jag av erfarenhet.
Jag förstår inte hur det kan vara som det är och inte betyda någonting alls i praktiken. Jag förstår bara att det är som det är. Je n’ai pas la vertue de femmes des marins, je ne peux pas attendre infiniment. Et je ne sais pas si tu rêves, seulement, mon bel amour, mon cher amour, ma déchirure.
