På passkontoret på Kungsholmen i förmiddags var det tjockt med folk. Det var ett intressant tvärsnitt av Stockholms befolkning. Två riktigt tjocka damer i slöjor och fotsida klänningar (jag skulle ha kallat det burka om det inte var för att man såg deras ansikten, och jag vet inte vad den slags heter.) En herre i vinröd turban. En trebarnsfamilj, far, mor, son runt tio, dotter runt fem, alla iklädda foppatofflor av varierande färg och storlek, samt en blaserad tonårsson i sneakers. En tokblonderad anorektiker. En mycket sliten barnvagnsmamma med kräks på baksidan av axeln. Den obligatoriske övre-medelåldersmannen med lite för öppen skjorta och bakåtstruket hår som ogenerat ögnade mina ben. (Ingen idé att skylla på den korta klänningen. Han ögnade allt över tretton år med bröst. Även dem utan bröst. En kille med långt hår skulle också gått bra.) Och så en svettig skådis med soleksem, då.
Jag hade 42 nummers väntan. Det är mycket. Det tog tid. Lång tid. När det till slut var dags för mig tog alltihop ungefär en minut. Fyrahundra kronor tack. På fotot de tog på plats ser jag svettig och lite förvånad ut. Min namnteckning såg inte ut som vanligt, mest för att jag har skurit mig djupt i tummen (vassa köksknivar är toppen, men förrädiska när man diskar och glömt att de ligger i hon) och packat in den i ett plåsterpaket. Jag tittade förvånat på klottret jag lyckades åstadkomma och tänkte sedan ”jaja”. Nästa vecka är det klart att hämtas ut och jag kan resa varthän jag vill.
Paris, du är första steget närmare mig nu.
