Av någon anledning började jag tänka på mina tidiga tonår. När jag var tretton-fjorton, det var en förvirrad tid. Jag hade galen-vetenskapsman-frisyr och jättelika glasögon med vita plastbågar, stentvättade jeans med mönstrade tygkilar i sidorna och persikofärgad collegetröja med tryck. Jag var inte det minsta cool. Tvärtom. Jag hade extremt lätt för mig i skolan, behövde aldrig riktigt anstränga mig. Underligt nog gjorde det att de andra kallade mig plugghäst. Jag var sent utvecklad, sportade mycket och var inte så intresserad av killar. I åttan var jag uttalat den fulaste tjejen på skolan. Uttalat eftersom killarna gjorde listor. Jag var aldrig med på det där tidiga smusslandet och otillfredsställda hånglandet, jag var helt enkelt inte välkommen. I nian frågade en av mina klasskompisar mig om jag var lesbisk eftersom jag aldrig hade haft en kille, och jag blev panikslagen, hade aldrig tänkt tanken, rodnade, undrade själv om det var det som var problemet, om det var därför jag aldrig blev kär. Tjejen som ställde frågan blev av med oskulden innan hon ens fyllt tretton. Så henne var det i alla fall inget fel på.

Jag var okysst när jag började gymnasiet. Ja, okej, jag hade lekt ryska posten på något idrottsläger, men ingen hade kysst mig för att de själva ville, för att jag var fin. Jag var ju inte fin. Men till gymnasiet bytte jag skola och sammanhang och plötsligt var jag en ny person. Plötsligt var jag inte fulaste tjejen på skolan längre, jag var till och med ganska snygg. Men det gick inte att ta in. Det var omöjligt att förstå. Jag gick vaksamt omkring och väntade på skrattet, det där skrattet som skulle tala om att jag var en idiot som trodde att saker och ting kunde förändras. Saker och ting kan ju aldrig förändras.

Saker och ting förändras. Underligt nog gör de ju det. Numera är jag en som pratar om franska stunder som jag har upplevt, en som faktiskt har fått känna en hel massa och leva en del. Jag har vuxit ifrån det lite underliga utseendet, ofta blivit uppvaktad, trots att det tog ett bra tag innan jag slutade bli förvånad över det. Jag tänker på henne som var jag, på den där vissheten om att livet och kärleken inte fanns för sådana som mig. På den där sorgen över övertygelsen att jag nog skulle dö som oskuld. På längtan efter att vara som alla andra, jag behövde inte vara snygg, bara… normal. En som passar in. Jag har fortfarande lite svårt att koppla an till bilden av mig själv som vacker, men jag vet numera att jag är det. Men framför allt vet jag att det där med att passa in inte handlar om något annat än att hitta sina likasinnade. Att ju äldre man blir, desto mindre måste man stå ut med. Man väljer själv var man vill vara och med vem. De där gamla listorna, de har brunnit och blivit aska för länge sedan.

Ändå tänker jag på henne som var jag och jag får sådan lust att krama om. Att stryka det där ostyriga håret åt sidan och säga: vad de andra än tycker så är du den du är. Och det är bra. Vad livet än har att bjuda på så kommer du att få ett liv. Och det kommer att komma dagar när du tänker tillbaka på den här tiden och tänker att du var stark som vågade vara barn länge, vågade vara den som inte passar in, den som inte är beredd att bli vuxen än. Vuxen kommer du att vara sedan i resten av ditt liv. Det är lång tid. Det är bra att du inte har bråttom.

Det blåser i syrénbuskarna utanför fönstret och jag är melankolisk. Jag vet inte riktigt varför. Men jag vet att jag numera inte längre önskar att jag var någon annan. Jag önskar att jag var riktigt innerligt mig själv. Att jag var uppriktigt trygg i det. Och det har jag hela resten av livet att arbeta på.