Minns ni båten som aldrig kom ur?
Jag tänkte att det bästa sättet att komma ur PMS-svullnaden var att promenera bort till fantastiska favoritfiket. Det var ett tag sedan jag var där, min söndagsrutin har sjangserat en aning. Jag packade ner en pocket i väskan och gick och lyssnade på Michael Segerströms sommarprat (som förövrigt både var fint och på skånska.) Han spelade Monica Zetterlunds “Underbart är kort” när jag promenerade förbi båten. Eller snarare, promenerade förbi båtens nya villkor.
Någonting säger mig att den båten snart kommer att komma ur för gott.
Det kändes så underligt ledsamt. Jag har bott i krokarna i nästan tio år och den båten har alltid funnits där. Som något slags gammal fantasi om ett hemkommet piratskepp, eller kanske ett hem för den där fiskargubben med skägg och pipa som dyker upp inramad i sommarhusen. En gammal träbåt som liksom hörde hemma där så mycket att man inte ens fick upp den om vintrarna.
Framme på fiket handlade jag min räkmacka och fyllde på grädde i kaffet. Läste inget alls utan lyssnade klart på Sommar medan jag smygtittade på de andra som fikade runt mig.
Manlig och kvinnlig vänskap ser ungefär likadan ut. I alla fall om man är två och två.
Men det finaste bordet var ändå de här lirarna.
Så vill jag ha det när jag blir gammal. Jag vill sitta på ett gammeldags café, tillsammans med mina tre bästa vänner, smaskande och kladdande så att det stänker i mustascher och polisonger, med ett sagolikt ljus som faller in över mig och gör mig till ett konstverk. I mina öron dog Michael Segerströms pappa efter att han på mjuk skånska sagt adjö, far lille. Och jag tog en påtår innan jag gick hem.
Christel Alsos sjunger i mina högtalare nu. Come on baby, come on love, come on someone to trust. Come on hunger, come on faith, come take care of me. Come on stranger, come on friend, come on someone to stay. Come on last hope, come on dreams, come take care of me. I’m ready. I’m ready. I’m ready.
