Det är svalt i Stockholm, Sverige. Det har varit en tung, disig hetta över Paris, France.  Jag får väl börja med det. Jag är hemma igen, vänner, med den där Parisiska värmen kvar under huden, med tankar och bilder som jag fortfarande inte har hunnit lägga tillrätta i etiketterade askar. 

När jag landat på Charles de Gaulle var jag så uppspelt att jag studsade upp och ner på flygbussens säte som en otålig femåring, jag fnissade mot min egen spegelbild och när jag var framme vid Gare de Lyon och gick uppför Boulevard Diderot mot mitt hotell slog annanstans mot mig i form av annan temperatur, annan doft, annan luft över huvud taget. Det andra tempot sjönk in i min kropp, det bakåtlutade som inte har någonting med Stockholmshetsen att göra. Jag pratade franska och blev förvånad över dubbelheten i att det här går ju jättebra och hjälp jag fattar inte jag hinner inte med. Jag antar att båda känslorna hade rätt på sitt sätt. Middag, fortfarande förvånad över att faktiskt vara i Paris, och lagom till att den tjocka, gråblå himlen perforerades av de sista rosa dagsljusspjuten hann jag knappt mer än tänka att det skulle börja regna när som helst innan den första droppen slog ner på min arm. Jag sprang över den smutsiga trottoaren tillbaka till hotellet och lyssnade lyckligt på smattret mot rutan. Så ja, min författarvän har rätt, det regnar alltid första kvällen i Paris.

Redan dagen efter hade den värsta förvåningen faktiskt lagt sig och jag var på plats. I Paris. Det gick fortare än jag trodde den här gången. Jag bestämde mig för att gå vart jag än skulle första dagen. Att bara gå. Paris är kompaktare än man tror, om man tar en stadsdel i taget är det inget problem att promenera. Och till saken hör att det finns två Paris, liksom det förmodligen finns två varianter av alla större städer. Den första är den där man tror sig veta något om, den som ser ut såhär.

I det här Paris är det tungt av högljudda amerikaner, japanska grupper, tyska par i foträta sandaler som hårt håller i ett exemplar av Streifferts Parisguide. Och visst. Det är Paris. Också. Men jag vet inte om jag tror att det är där livet finns, det är bara pyntet. Ytan. Som det så vackert heter på norska – overflaten. Det är den snygga kartongen. Öppnar man den här kartongen så möts man av den andra staden, det andra Paris. Som inte är lika tjusigt, men som rör sig mer, som andas, där livet helt enkelt levs.

Och man kan välja. Vilken stad man vill vara i. Jag bestämde mig ganska snabbt för att släppa bilden av och i stället försöka gå in i. Det betyder kanske att jag inte har så mycket att berätta om ”Paris”. Men jag har sett och varit med om alldeles vanliga små saker som har bitit sig fast. Tanken att många fransmän ser ut som en miniatyr av Sean Penn, samma vassa, melankoliska utseende. Bastille, en gång det mest fruktade stället i Paris, där satt en grupp skejtare och tittade på medan en och en tricksade, en av dem tappade balansen precis framför mina fötter. En ung kvinna i röd stråhatt som satt så avspänt på metron att både axelbandet till den svarta bh:n och det vita linnet ovanpå hade glidit ända ner till hennes vänstra armbåge och man kunde se ovansidan av hennes bröstvårta. Yves, som jag träffade utanför en kyrka, en gammal målare som började med att prata om andlighet och nobless, om skapande och sårbarhet och risker för att sakta men säkert arbeta sig fram till att försöka förföra mig på det hederliga gamla franska konstnärssättet – nämligen erbjuda sig att måla av mig, för att sedan älska med mig och slutligen göra mig med barn. Att jag vänligt tackade nej fick honom att le, rycka på axlarna och säga att jag inte förstod hur mycket han var beredd att arbeta. Att han säkert var närmare 70 och hade en inopererad artificiell höftkula samt att det saknades en tand i hans nederkäke verkade inte bekymra honom nämnvärt, han envisades verkligen med att han ville måla ”skådespelerskans tysta tårar och brinnande blod”. Tre tonårspojkar som skrattande hoppade från den lilla gångbron ner i vattnet vid Port de Plaisance medan en sur båtvakt ropade i megafon att det var förbjudet att bada och att de genast måste sluta. En affärsman i tjusig kostym och slips och stiliga läderskor trots hettan, han satt och pratade i sin mobil och lade benen i kors, och då såg jag att hans strumpor var i olika färg, en mörkgrå och en ljust dimgrön, ett litet, mänskligt mysterium. Ett arbetslöshetskontor, eller vad man nu ska kalla det på svenska, smockfullt med afrikanska män och inte en vit person i sikte. En liten frisörsalong där en herre friserade tre damer och ingen var under 75. Bastien, en vacker, solbränd man som drack kaffe med mig i en arbetspaus. Han är en annan slags målare än Yves, han målade helt enkelt väggarna i en affärslokal vita. Men av honom blev jag generad på riktigt, eftersom han såg på mig med värme och inte med något insinuativt i blicken. Han frågade aldrig, men han kanske kunde ha fått måla av mig. Om han hade frågat. Men han rörde bara vid min axel när han sade au revoir. Och det var jag som log när han gjorde det.

Alla små, små ögonblicksbilder. Små smaksensationer. Små andetag och små steg.

Hela tiden var jag långsam och liksom lite efter, eftersom språket är snabbare än jag och det tar en liten stund för mig både att förstå och att hitta orden för att svara. Jag handlade på en liten supermarché sista eftermiddagen i Paris, handlade lite dricka och färdkost till hemresan, hälsade snabbt, insåg att jag med min franska ändå var mer hemma än kassörskan. Förmodligen östeuropé. Hon var uppenbarligen ny i Paris. Kanske nyare än jag. Hon var nervös och log lite darrande, det tog lång tid, men bredvid henne stod en liten pojke på kanske sex år som hjälpte till genom att rycka kvittot ur kassamaskinen och ge det till henne så att hon kunde ge det till kunderna. Jag gick därifrån och insåg att jag just insett något. Jag inbillar mig att det ska finnas fler möjligheter annanstans. Det är därför jag reser iväg. Men jag vet inte vad det är för möjligheter jag letar efter. Jag bara letar. Och kanske var det därför jag kände en ömhet för den nervösa kassörskan och hennes son. De letade. Jag hoppas att de finner. Jag hoppas att jag finner. Och plötsligt kände jag så tydligt att nästa gång jag reser efter möjligheterna vill jag ha med mig någon att le med. Någon som hjälper mig med att rycka loss kvittot när jag själv inte hinner.

Resan tillbaka till Charles de Gaulle var annorlunda än resan från. Några timmar på en av världens tråkigaste flygplatser och nu är jag alltså hemma. Det känns lite underligt. En hel del som behöver sorteras. Hemmadoften förvånade mig faktiskt, den höga, rena luften, plötsligt fick jag för mig att det doftade gran på mina gator. Och egensängen. Jag vet inte riktigt om det finns så mycket mer att säga. Men jag har några små skatter med mig hem helt klart. Inte bara i form av abstrakta minnen, jag lyckades också hitta det här.

Böcker, bilder, musik, spetstrosor och parfym. Ja… nog är det Paris jag har varit i.