Det är lite förvånande att man kan vara en så fullfjädrad melankoliker som jag är och samtidigt skratta så mycket att det sprutar ut läsk ur näsan, men jag antar att jag får vara tacksam för att det är så. Annars hade jag förmodligen varit en mänsklig ekvivalens till I-or. 

Efter Låtsasbrorsans och min promenad igår mötte jag upp Fideli med kamrat och gick för att dricka söndagste under de överdimensionerade kristallkronorna.

Där, med en varsin kopp väldoftande värme fann jag och Fideli ett par karaktärer som vi redan tidigare har varit och nosat på ett par gånger, men inte under så lång tid i taget och inte lika djupgående. Under kristallkronorna förvandlades vi plötsligt och förtjust till två gamla östermalmsdamer, med utpräglade sje-ljud och extremt rasistiska och överklassiga åsikter. Stackars kamraten sade vid ett tillfälle till mig (det var första gången vi träffades) ”Ska du vara sån hela kvällen nu?” Och jag – eller snarare den gamla östermalmsdamen – svarade inte på frågan utan uttalade bara någonting nytt, lika politiskt inkorrekt som tidigare. Jag hade jättekul. Och Fideli var så djupt östermalmig så ni anar inte. När vi tömt vår lilla röda kanna te gick vi vidare till Hamburger Platz för att äta något som passade vår kassa kassa bättre än det som serverades under kristallkronorna. Det fina var att östermalmsdamerna bägge tyckte att även Hamburger Platz var ett ställe som var relativt exklusivt, och Fideli-tanten undrade om det inte var så att mozzarellasticks med hjortronefterrätt borde vara ungefär som chèvre och honung. Det var här incidenten med läsken utspelade sig. (Bägge damerna drack läsk med smak av gräääpfrukt.) Det hände nämligen när vi pratade om ”den där trevlige Peter Jöback” och kom fram till att han ju var en sådan där… ”kalasbyxa”. Då skrattade jag så mycket att jag fick kolsyra där den inte bör vara, och sedan utspelade det sig en rad underliga saker, som till exempel att Woody Allen fastnade i slussen och att vi tuggade med stjärten. Ja, ni förstår. Det var kanske lite ondsint mot kamraten, som inte riktigt hade en chans. Det är nämligen en sak som jag älskar med Fideli, att det inte finns någon hejd på oss när vi är på det humöret, och att vi verkligen har en tendens att skapa och driva ett skämt till sitt allra, allra yttersta – och vi är utmärkt bra på att trissa varandra till rent oanade höjder. Så på sätt och vis, förlåt kamraten, det var nog lite orättvist mot dig, men på ett annat sätt och vis så var det precis vad jag behövde igår för att spräcka melankolibubblan. Så Fideli, my sweet – du är en dansarkung!

Idag ligger det kvar lite skratt i botten på magen och det känns skönt. Jag ska ta mig samman och åka till Militären för att få träffa den nya lilla dottern, enligt Militären ”svartmuskig som min pappa”. Det blir fint det också.