Körsbärsson och jag var på bio igår kväll och såg “Sex and the city”. Jag funderade på efteråt vad som egentligen var den underliggande tonen i den. Det är en film om fyra kvinnor, så mycket tror jag inte har undgått någon. Ändå är det en film som i mångt och mycket handlar om män. Män, män, män. Och vad tycker dessa kvinnor om dessa män? Samantha uttrycker det som “The good ones fuck you, the bad ones fuck you and the rest of them doesn’t know how to fuck.” Alla fyra har när filmen börjar “stabila” relationer. Sedan visar det sig att en av dem är osäker på om hon kan känslomässigt lita på sin man, en av dem har en otrogen man och en av dem har blivit olycklig av att låta hela sitt liv kretsa kring hennes man. Det är en av fyra som är lycklig med sin man och det är hon med det mest konventionella livet, hon som njuter av att vara fru och mor. Ändå är detta en film som sägs vara en film om kvinnlig vänskap och starka kvinnor. Hm. Jag vet inte jag.

Missförstå mig rätt. Jag tyckte att det var en underhållande film, absolut. Men den cementerar uppfattningen att kvinnors liv ska kretsa kring mannen hon älskar, att det är det allra, allra viktigaste. Och nu kan man ju hur lätt som helst konstatera att jag ju själv drivs av en enorm kärlekslängtan, att jag låter min kärlek ta upp en väldig massa plats i mitt eget liv. Ja, det gör jag. Men jag tar beslut som går på tvärsen med den längtan, offrar inte andra saker som är viktiga för mig, som min självkänsla eller egna ambitioner, och trots att kärleken är prio nummer ett i mitt liv räcker den trots de rosa prinsess-sagorna inte till för att kompensera brist på annat. Man måste ha annat också. Jag tänker på livet som en sådan där liten tårta man har när man spelar TP. För att vinna måste man fylla i en bit av varje färg. När man ser sig omkring i världen idag kan det vara lätt att tro att kvinnors TP-tårtor bara ska fyllas och faktiskt fylls av likadana bitar, en och samma färg. Mannens färg. Kärlekens färg. Och det går inte att komma ifrån att det finns fler färger och att männen på ett mycket självklarare vis uppmuntras att söka alla färgerna.

Det är inte ofta man ser en film som handlar om män som diskuterar kvinnor eller relationer. Men det speglar väl verkligheten också, det är inte så ofta män sinsemellan diskuterar kvinnor eller relationer på allvar. På kräftskivan i lördags pratade vi en del om att män sällan diskuterar känslor eller känsligheter över huvud taget, och de närvarande männen som ändå är skådespelare och män som i sitt yrke med andra ord utforskar både psyke och emotioner och är verbala och duktiga på att uttrycka sig – de pratade ändå inte med sina vänner om känsligheter i särskilt stor utsträckning. Kvinnor gör det i mycket, mycket högre grad. Faktum är att vi kanske gör det i lite för hög grad i förhållande till att se till att få vad vi faktiskt behöver.

Den bästa repliken i “Sex and the city” står också Samantha för. Hon väljer sig själv och sitt behov och när mannen frågar “Don’t you love me anymore?” svarar hon “Yes. I love you. But I love ME more.” Kanske ett ganska traditionellt okvinnligt ställningstagande, särskilt eftersom hennes behov handlar mycket om sex. Men ändå. Jag tänker att av de där fyra kvinnorna är Samantha den enda jag skulle vilja vara. Och det är tyvärr henne jag har allra minst av i mig själv. Jag är en alldeles förtjusande blandning av de andra tre. Där den första är den klämkäcka lilla hemmafrun/mamman som ääälskar familjeliv, den andra förlåter sin mans otrohet för att “aldrig se bakåt” och hennes väninnor förstår och urskuldar mannens snedsteg från dag ett, och den tredje till slut gifter sig med mannen som i tio års tid inte någonsin har känts trygg i sitt känslomässiga engagemang och närvaro. Tack för den. Det är halvkul att vara kvinna när man tittar på det så.