Jag läste i en liten “uppmuntrande” artikel att det här med att vara ensam över jul inte behöver vara så himla svårt, inte. De hade till och med några riktigt bra tips på hur man ska tänka.

1. Gör ensamheten till något kul
Alla kan behöva egen tid för reflektion och batteriladdning. Olle åker själv på ensamresor varje år, där han unnar sig att vara asocial och njuta av sin ensamhet.

2. Ta egna initiativ
Vänta inte på att någon annan ska ringa eller komma och hälsa på, ta saken i egna händer!

3. Våga fråga!
Jul och nyår är högtider där devisen “ju fler desto trevligare” gäller i allra högsta grad. Släng ut en fråga om du får plats, du får säkert ett positivt svar!

Jojo. Tillåt mig skratta en stund. För att sedan, från en ensamjulfirares perspektiv få svara på dessa punkter.

1. Självklart behöver vi alla egentid för batteriladdning och ensamresor är ett jättebra sätt för det. Om man har dåligt med ensamtid för övrigt. Men det är svårt att känna att det är ett eget val att vara ensam när man faktiskt är ensam vare sig man reser bort eller inte. (Plus att det där med att sitta ensam i en hotellbar på julafton med fulla nyskilda män i 50-årsåldern känns helt kvävande panikartat att ens föreställa sig.) Att kunna njuta av sin ensamhet förutsätter att det finns ett tillsammans man vill vila ifrån. Om hela ens liv bygger på väldigt mycket ensamhet är det svårare att romantisera den. (Förresten är formuleringen “gör ensamheten till något kul” i det läget ungefär som att säga “skratta gärna åt att jag har amputerat högerbenet ovanför knät”.)

2. Vänta? Ursäkta, men på vem eller vad? Vännerna? Jag väntar inte på någonting, jag har stenkoll på var mina goda vänner befinner sig över jul. De befinner sig med sina familjer på diverse ställen som fjällstugor, föräldrahem eller vinterbonade sommarstugor. Eller kvar hemma och så kommer släkten till dem. Vilket alltså för oss till:

3. Att följa med. Nja… att hänga med sina vänner på deras släktkalas, vilket julen oftast är, känns inte särskilt naturligt. Ifall hela orsaken till att man träffas är att man är släkt, oavsett om man gillar varann eller inte, så blir man som vän till en i familjen en ganska udda fågel i sammanhanget. Jag har försökt det och känner mig obekväm.

Nu ska jag avsluta det här med att skriva att jag faktiskt inte har några större problem med att vara ensam just över jul. Jag tycker att julen i sig faktiskt är mysig, tanken runt julen och idén om gemenskap. Det är inte julens fel att jag är ensam. Den gör det bara tydligare än vanligt eftersom alla mina vänner åker bort. Och jag måste verkligen ingenting alls, vilket är skönt – och också blir tomt. Krav och förväntningar är inte bara negativa saker, de definierar också, ger konturer och en plats i tillvaron. 

Men nu ska jag bara utlysa en varning till min framtida man: gubben, när vi väl hittar varandra så vill jag bara att du ska veta att vi kommer att fira jul så inibängen. Jag kommer att laga och sylta och trilla köttprodukter så det stänker om det, och lägga köttbullarna i samma gryta år efter år. Din knäppa faster får gärna komma och hälsa på, trots sina sura kommentarer om att vi gör fel när vi gör på vårt sätt. Dina brorsbarn får gärna gallskrikigt leka krig, helt sockerstinna och med magvärk. Att din pappa blir lite för full och du blir förbannad kommer jag bara tycka är rätt skojigt. Jag är så svulten på traditioner och förutsägbarhet att jag kommer att sitta med röda kinder och bara känna, mitt i huvudvärk och irritation, att allt är som det ska vara. Att något äntligen har ställts till rätta. Jag längtar efter dig och hoppas att du dyker upp snart i mitt liv.