Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Fru Fröken är gigantisk med sin tvillingmage. Det är tre och en halv månad kvar tills hon ska föda, hon ska bara gå hemma tills det är dags och hon intalar sig att det är kortare för att stå ut. Vi äter små stiliga äppeltarteletter som jag köpt på ett kondis på väg till henne och pratar om ditt och datt. Hon tycker att jag ska se den franska filmen Skådespelerskor, säger att den är jättejobbig, jag känner att jag inte riktigt vill. Jag vet inte om det jag behöver är att se två neurotiskt bittra fransyskor prata om att det inte går att bli lycklig inom min bransch eftersom man inte kan få allt. Jag vet redan att man inte kan få allt. Varje gång man väljer något betyder det att man väljer bort något annat. Man kan försöka låtsas att det inte är sant, Den Där Mannen är ett lysande exempel på det, men innerst inne vet man.

Jag orkar inte gå till fots hem utan sätter mig på tunnelbanan. Efter en liten stund börjar det lukta öl. Jag tittar ner på mina skor, på sätet, undrar om jag gått eller satt mig i något. Nej. Mitt emot mig sitter en medelålders man och läser en kvällstidning. Bredvid honom en man i min egen ålder med noggrant format litet skägg och en röd mössa. Det är ingen av dem heller. Så hör jag plötsligt ljudet. Det låter som att någon kissar försiktigt. Ett ljud är lättare att lokalisera än en lukt, så nu ser jag.

På sätet tvärs över gången sitter en man i skinnjacka och svart mössa med en stor ryggsäck i famnen. I fickan på jackan har han en öppnad flaska öl. Eftersom mannen sjunkit ihop på sätet med huvudet mot ryggsäcken har flaskan tippat och det har runnit ut en del öl på sätet. På honom. Jackan är alldeles våtblank och hans byxa har en fläck. Nu har han sjunkit ihop så mycket att det rinner ur flaskan direkt ner på golvet med det där strilande tunna ljudet. Plötsligt tappar han ryggsäcken i backen. Han sover. Bredvid honom sitter en ung kvinna och sminkar sig, helt oberört. En man sträcker sig mot den sovande och klappar honom på armen, försöker väcka. Han reagerar inte. Klappmannen kliver av vid nästa stopp, då rycker den sovande till och pillar fram en mobiltelefon ur jackan. Ölet rinner fortfarande sakta i en tunn strimma ner över golvet. Mannen somnar om mitt i pillandet med mobilen och den faller ner i marken bredvid ryggsäcken. Där ser jag att det redan ligger en annan mobil som han förmodligen har tappat ur väskan. Två telefoner och en ryggsäck i en växande ölpöl. Mannens huvud ligger mot bröstet och en blänkande sträng saliv letar sig ner på jackbröstet.

Jag tittar på männen framför mig, han med röda mössan ser på den sovande, den andre läser ett uppslag där det står krama en ko – få mer mjölk. Hela situationen känns overklig. Hon bredvid den sovande sminkar vidare som ingenting. När hon reser sig för att kliva av tippar den sovande mot gången och hon hugger tag i honom, drar honom åt andra sidan där hon nyss satt. Han sjunker ner över sätet, fortfarande sovande. Hon kliver av och jag kliver av, vi byter till samma tåg. Jag står i gången, ska bara åka en hållplats. Hon sätter sig och fortsätter att sminka och sminka.

När jag kliver av undrar jag om jag borde ha dåligt samvete för något.

Sedan, på kvällen, ligger mina grannar ovanpå med varandra. Jag tycker synd om dem. Det låter tråkigt, inte som att de har det bra. Å andra sidan är det enda de hör från min lägenhet ljuden av någon som spolar i toaletten. Det är väl inte heller så roligt.

Hur lång är en genomsnittlig roman? En sådär lagom tjock pocket? Jag är uppe nu i över 300 000 tecken och har ingen aning om vad det transformeras till i färdigredigerad text. Dessutom är jag långt ifrån klar. Håller jag på att skriva någonting där det finns en risk att det både är dåligt gjort och ohyggligt långt? Ja, kanske. Det spelar väl i så fall ingen roll, egentligen. Det är vad det är, att jag alls gör det är en seger i sig, och den här historien låter sig inte berättas på särskilt kort tid. Det har jag vetat från början, att jag gapar efter mycket. Men eftersom jag aldrig har gjort detta förut är alltihop en källa både till oro och glädje. Varje nytt steg ett försiktigt på ovana barfotafötter.

Jag har nog hamnat i det där som Amanda kallar det lavendelblåa flödet nu. Jag skriver och skriver, utan att riktigt vara vare sig intresserad av eller kontaktbar för omvärlden. Igår försökte jag ta en paus för att fika med Bästisen och det slutade med att jag berättade om människorna jag skriver om, ungefär som en återgiven träff med andra vänner. Det måste vara förfärligt tråkigt att umgås med mig nu. Sedan när vi skilts åt och jag var tillbaka framför datorn satt jag och skrev tills det börjde värka i nacken, jag tittade upp och insåg att klockan var halv ett på natten och jag inte rört mig ur fläcken på en sisådär fem timmar.

Idag känner jag mig ganska tömd och trött. Längtar efter en varm hand i min nacke och den där rösten som säger kom och lägg dig nu, det räcker för idag. Tänk att trots alla mina berättelser, alla historier som rusar om varandra inuti mig, alla bilder och alla gestaltningar jag gjort och kommer att göra, så är det alltid där det landar till slut. I längtan efter en annans hud allra närmast min. För mig är det målet för varje känsla och resa, att sträcka ut handen och bli emottagen, välkomnad, hållen om. Jag kanske är oerhört fantasilös, men jag kan liksom inte komma på något större.

Härom dagen gick jag förbi en graffitimålning som jag gillar. Den var lite modifierad.

Sätter inte det igång bilder hos er också? Jag fick direkt en vision av att Peter, som givetvis har gjort den här, är en kille som brukar hålla kontakten med mamma regelbundet, men nu har de bråkat och Peter är borta. Eftersom Peters mamma vet vilka målningar han själv ofta tittar efter om de är kvar och spraylusten… well… runs in the family as we say… så ser jag henne, en liten knubbig dam i femtioårsåldern iklädd en slags helsvart ninjakostym (som om man går närmare visar sig vara helt enkelt ett par yllestrumpbyxor och en träningströja från Friskis & Svettis samt en stickad skidmössa) som desperat sprayar sitt meddelande till sin son över hans konstverk, utan att förstå att när hon förstör för honom på det viset så kommer bara sprickan dem emellan att vidgas.

… ja, jag kanske har lite för mycket tid att tänka, jag.

Jag har gjort en kärleksvägg.

Det är någonting jag har tänkt på länge.

Det är väl ett slags feng shui eller något. Jag har inte många bilder på min ursprungsfamilj som känns riktigt rätt att ha framme. Det saknas liksom sammanhang i min familjs bilder. Och jag har känt bristen på det, bristen på ett sammanhang där kärlek är det som binder ihop människorna. Jag har ett enda foto på min ursprungsfamilj som jag tycker om, och det har jag ramat in för att det ser ut som familjen jag önskar att jag hade haft, inte familjen som jag minns. Jag är nog ungefär sex-sju år på bilden, min lillebror knappt två. Vi sitter i en åkattraktion på ett genomresande tivoli. Ett flygplan. På höger sida står mamma, böjd över och med allt fokus på min bror, och pekar framåt. Hans ansiktsuttryck är lyckligt förväntansfullt, framåtvänt. Jag sitter mer i profil, på andra sidan om och också med all uppmärksamhet på min bror. I mitten av bilden, bakom oss, står pappa. Han har handen på mammas rygg. Med, men liksom ändå utanför. Det är en fin bild. Jag minns inte själva tillfället. Jag vet inte vem som stod bakom kameran.

På senare år har jag känt att jag behöver påminna mig om kärleken som trots bristen på familj finns i mitt liv. Jag har skrivit det förut, kärlek är tjockare än blod. Jag har skapat mig en familj av vänner. Människor jag vet älskar och månar om mig, människor jag själv älskar och månar om. Människor som valt varandra. Det är vackert. Det förtjänar att påminnas om. Så jag tänkte att jag skulle göra det genom att göra en kärleksvägg. Omge mig med bilder av kärlek.

Från början var ambitionen hög. Jag skulle ta ett svartvitt porträtt av de människor jag älskar, köpa en hel bunt med likadana ramar och sätta upp porträtten på väggen i sovrummet. Det blev inte av. Tiden bara gick, kanske för att det blev ett projekt istället för en kärleksmanifestation. Men så insåg jag en dag att jag ju redan har mängder av bilder på människorna jag älskar. Ögonblicksbilder ur verkliga livet. Och jag plockade fram och började gå igenom. Valde och hittade. Och satte upp dem på kylskåpet med magneter.

Nu finns de där, allihop. Och de är så mycket sig själva. Systersjälen mitt i sitt ekte øyeblikk. Låtsasbrorsan, mitt i att tända en cigarett. Sociologen mitt i en pratande mening med dottern springande i bakgrunden. Fideli mitt i ett skämt med en grön korg på huvudet. Camus mitt i ett stort skratt. Bästisen, henne har jag två bilder på. Och så de andra. Thebe, Militären, Finingen och hans fru, Burris med man och barn, Körsbärsson. Närvaro. Kärlek. Och dessutom har jag några bilder på mig själv som någon av dem har gett mig. En av Bästisens bilder av mig på café. En där jag sitter och blundar med Burris’ bebis sovande mot mitt bröst. Jag är här och där, sammanblandad med, tillhörig. Tillhörande väven.

Det har varit detsamma sedan jag var barn, så länge jag kan minnas. Det är som att jag har för mycket. Ändå känner jag inte igen det när det är dags, när det vill ut. Jag vaknar och tror bara att jag måste snyta mig, jag känner mig svullen och täppt i näsan. Så jag gör det, jag blåser till med ganska god kraft för att få tillbaka fria luftvägar och möjligheten att dra djupa andetag, men i stället för att det ska bli fritt och öppet så faller det ett varmt regn av röd dimma genom luften.

Hade det inte varit för att det alltid får mitt hjärta att slå så hårt bakom pannbenet hade det varit vackert.

Det förvånar mig fortfarande med vilken kraft jag blöder även om jag vet det numera och det inte skrämmer mig längre. Det droppar inte, det rinner så kraftigt att det inte går att stoppa. Det skvätter och plaskar i handfatet, jag har lärt mig att det är bättre att låta det rinna ut än att luta huvudet bakåt, dessutom har jag inte mage att svälja allt blod som med lika stor kraft i så fall skulle forsa ner längs med strupen i stället. När det lugnar sig lite, droppar i stället för rinner, är det dags att stoppa in blodstillande vadd. Nedre halvan av ansiktet är smetig av halvtorkat blod. Jag blöter papper, torkar bort det så gott det går. Sköljer handfatet vitt igen. Jag spolar kallvatten över handlederna, lägger de våta kalla händerna mot panna och nacke för att kyla mig. Jag är för varm, hjärtat slår för fort och hårt, jag har tänkt ibland att det kanske är för att jag tänker och känner för mycket som blodet ibland måste spränga sig ur mig. Det finns ingen plats för det att svalna inuti, det kokar och bubblar och kokar helt enkelt över ibland.

Jag byter vadd några gånger eftersom det blöder igenom. När jag byter hinner det droppa ur mig mer av hjärteblodet, det ljust röda. Hade det inte varit för att det är något jag egentligen vill ha kvar och inte förlora så hade det varit vackert.

Sedan sitter vi stilla och lugna tillsammans, hjärtat och jag. Det har slutat hoppa mot revbenen och insidan av huvudet, trycket har lättat. Det är lugnet efter stormen, det där stillsamma vackra, när det är som allra fridsammast.

Utanför mitt fönster är det vitt igen. Ett rent vitt täcke ovanpå det mörka. Jag vet inte om jag vågar gå ut idag. Röda spår i allt det vita är så avslöjande.

Vem som helst kan i så fall följa vart mitt hjärta är på väg.

Saker man inte vill upptäcka.

Att kjolen man köpte häromdagen fortfarande har ett sådant där larm med en färgpatron sittande fast i underkjolen.

Att man har glömt SL-åkremsan i innerfickan på jackan man inte har på sig när man åker för att få larmet borttaget.

Att man har råkat trampa i hundbajs någonstans på vägen när man kommer hem igen.

Men det är väl bara sådant man får ta vissa dagar.

När jag vaknade imorse lät det som att det regnade ordentligt. Det gjorde det inte, det var bara droppandet av smältsnö. Regnet var ganska stillsamt, litet, låg nästan stilla i luften och bara tyngde mitt hår. Jag vågar inte åka skridskor i plusgrader, så istället läser jag Amanda Svenssons ”Hey Dolly” som tidningarna har hyllat oreserverat, och känner att jag nästan blir lite kvävd av den. Huvudpersonen verkar inte vilja älska. Det gör mig så ledsen att jag vill gråta. Enda trösten är väl att det ser ut som att träden gråter åt en, så man behöver inte göra det själv.

Det känns mycket länge sedan nu jag vaknade varm och tung med trassligt hår, gick ut för att ta en dusch och upptäckte det ömmande bitmärket på insidan av låret, det fick mig att le, att känna mig som att någon satt sitt bomärke på mig. Och du följde efter mig in i vattnet, delade utrymmet, strök försiktigt med fingrarna över märket och frågade om det gjorde ont. Men du bad inte om ursäkt och det ville jag inte heller.

Jag tyckte om det. Känslan av att vara någons.

Jaja.

Nu är jag min egen igen.

Jag går ut i regnet en stund. Ett mycket större utrymme som jag inte vet ännu vem jag ska dela med.

Huset jag bor i är byggt 1937. Sedan dess har det givetvis renoverats och putsats upp ett antal gånger, det har stambytts och trixats med på många olika sätt. Det är ett ganska litet hus, det är bara två uppgångar med sammanlagt tolv lägenheter, och i källaren har vi tvättstuga och det som jag gillar bäst, nämligen mangelrum.

Det är någonting visst med det där mangelrummet.

Jag antar att det är för att det rummet inte har förändrats sedan dag ett. Jo förresten, någon gång på 70-talet, skulle jag gissa, ställde någon in en lite modernare modell på mangel vid ena väggen, den som till exempel jag använder för att mangla mina lakan. Men mitt i rummet står den, den enorma maskinen som husmödrarna på 30- och 40-talet använde för att släta ut sina sängkläder. Stenskivemangeln.

När jag föreställer mig kvinnor i de där underbara 40-tals-kläderna och frisyrerna hantera den här bjässen blir det imponerande. Man måste vara två för att flytta rullen, om det blir obalans kan nämligen skivan glida snett och falla, och den väger 150 kilo. Det här vet jag för att någon har satt upp ett uppslag ur en gammal veckotidning på väggen som förklarar att linne som legat i skåpen för länge tappar formen, och hur man ska göra för att valsa det rakt igen på rätt sätt. Dessutom står det att det är viktigt att göra saker och ting ordentligt, eftersom, tappar man duken kan det bli äktenskapliga bekymmer. Herregud. Vi tycker att vi har det svårt i dagens relationer, men vi behöver i alla fall inte oroa oss för det, de skrynkliga linnedukarnas eventuella malice för kärleken.

Maskinen är tung, dammig, ingen har rört den på många år. Detaljerna är rejäla, subtilitet hade inte hunnit uppfinnas ännu.

Jag funderar över hur många kvinnor det är som genom åren har stått och dragit sina lakan i det här rummet, skvallrat litegrann medan de har hjälpts åt att hålla koll på att skivan ligger säkert medan de byter rulle, suckat över sina män och barn och svårigheter med en grannfru. Eller grannfruns man, för den delen, oändliga möjligheter till vad som utpelats i detta rum presenterar sig plötsligt. Jag undrar hur många år det tog innan de äkta männen började hjälpa till, bli den som höll koll på maskineriet i stället för grannfrun, hur lång tid det tog innan männen började tvätta och mangla på egen hand även om de hade en fru, att arbetets fördelning plötsligt blev förhandlingsbar, och så in i vårt tidevarv där det där med att mangla lakan över huvud taget har blivit något man bara gör ifall man är lite jobbig, varför skulle man annars lägga dyrbar tid på det. I vårt hus är det i princip bara jag och de gamla damerna som använder mangeln, även om vi inte hanterar den här mastodonten utan nöjer oss med den mycket mindre imponerande och sorgligt prosaiska modellen, nämligen:

Jag tror inte att den berättar lika många historier även om den sänder en och annan bild av velourklädda, skäggiga män, men den gör sitt jobb. Idag har jag alltså manglat. Jag brukar stå med dörren ut i källarkorridoren öppen medan maskinen gör sitt jobb, och hälsa på grannarna när de går förbi. Det är inte som förr, men det är vad vi har.

Ikväll somnar jag i släta, väldoftande, pressvecksskarpa lakan.

God morgon, kära läsare! Dr Suz är tillbaka och har de hornbågade glasögonen på nästippen, försöker med lite kisande blick bläddra igenom de sökandes desperata rop på upplysning. Känn er inte oroade över att det var ett tag sedan dr Suz svarade på frågor – hon har bara fördjupat sina google-relaterade kunskaper och står nu än mer beredd att svara. Då kör vi igång!

1. ”vad gör man med bra idioter?” Det längre svaret måste bli att det beror på vilken typ av bra idiot det är vi har att göra med. Men rent generellt är det väl inte någonsin så bra att fördjupa relationer med idioter. Och även en bra idiot är tyvärr en idiot. Försiktighet rekommenderas. Så det korta svaret blir: aktar sig.

2. ”hur jobbar en skådespelare”. Hårt, min käre Watson, mycket hårt. Och diffust.

3. ”vad göra om dejt inte svarar”. Jag skulle säga, fundera över om du verkligen vill ha ett så ensidigt förhållande. Det är tråkigt att leva i en monolog. Så försöker du samtala och din dejt envist håller tyst, skulle jag rekommendera att fejka kissnödighet och sedan rymma via toalettfönstret.

4. ”kan man söka likasinnade precis som van”. Ja, inga regler har ändrats där vad jag vet. Alla har rätt att söka likasinnade, ovana som vana sökande. Det är bara att sätta igång.

5. ”Långt mellanglas och area 51″. Jag har alltid trott att mellanglaset måste vara lika långt som inner- eller ytterglaset, men med tanke på att din fråga är i kombination med en statshemlighet så misstänker jag att den fysikaliska aspekten på det hela kan vara mer komplicerad än jag någonsin funderat på. Detta är tyvärr en fråga för en annan typ av expert.

6. ”vem gjorde de 4 årstiderna”. Vissa skulle säga Gud. Andra skulle säga att det var en slump, skapad tack vare Big Bang. Dr Suz säger Antonio Vivaldi.

7. ”jag var rädd det var ill mörkt ute”. Det kallas natt och det händer mycket regelbundet, varje dygn faktiskt. Det är inget att vara rädd för, det är bara solen som tar en välförtjänt paus. Den kommer alltid tillbaka, var lugn för det.

8. ”säger ögonen vem du är”. Bra fråga. Dr Suz vill gärna tro det. Glada ögon med nyfiken blick borde vara en glad och nyfiken människa. Men man kan inte alltid lita på sitt eget seende, kanske att man borde ställa sig framför spegeln och se sina egna ögon allra först, så att man vet med vilken blick man möter omvärlden.

Sådär! Det måste sägas räcka för idag. Med en liten brasklapp till alla er som envisas med att fråga om virkning – nej, jag känner fortfarande inte till hur man virkar saker, vare sig ”virkat piratskepp”, ”relief virkad”, ”virkad paj/prinsessbakelse” eller ”siden tejp virkad”. Snälla, sök någon annanstans.

Och du som letar efter ”birgitta andersson naken”. Här är hon inte.

Ajöken på er!

Jag har fått en utmärkelse från min nya högeligen fascinerande bekantskap Mannfolkprat.

Jag är glad och stolt och lite förvånad. Jag skulle nog inte själv ha karaktäriserat mig som en kreativ bloggare, kanske snarare… introspektiv, kanske outrospektiv om det ordet fanns, men jag tackar och bockar och bugar och tar på mig malliga hatten. Tack, kära du! Jag är glad att vi har hittat varandra.

I priset ingår givetvis att föra utmärkelsen vidare. Så, här kommer mitt gäng kreativa bloggare som jag tycker förtjänar en utmärkelse, utan inbördes ordning:

Lilla Blå har en kreativitet långt utöver det vanliga och förväntade. Hon har underliga män och kvinnor på sin blogg, som snajdaren Pål Pommac med sina aldrig sinande påhitt och den mystiske farbror Gösta med sitt Horoskåp, till exempel. Jag väntar med spänning på fortsättningen på familjen Stels öden och äventyr. De har mig veterligen inte hörts av sedan de satt i källaren. Kärlek!

Alter Ego är ännu en av mina nya norska bekantskaper. Hon skriver fascinerande och eftertänkvärt, och lägger dessutom ut breathtaking bilder på himlar och hav. Och mat från Georgien, till exempel. Jag är nyfiken på henne och tänker att hon nog påminner lite om mig själv. Hon tycker att många bebisar är fula och vågar erkänna det. Me like.

Lovely Godiva har en annan typ av otippad kreativitet än kära Lilla Blå, men lika egensinnig och böjlig. Hon har skrivit några av de mest hohoho-hahaha-ahahAH!-framkallande inlägg jag läst, och numera vet jag till exempel hur man kastrerar en häst tack vare henne. Dagens inlägg handlar om grepologi, för den som är förstagångsbesökare hos henne anbefalles att läsa Best of bloggen-inläggen.

Zazi inreder sitt hem på ett sätt som är ganska långt ifrån rådande minimalistiska trender, men som skapar ett boende med värme och personlighet och charm. Dessutom vet den tjejen verkligen hur man hanterar en slagborr. Plus att hon ovanpå det är stark och seg och lyckas vara både smart och snäll trots att året som gått varit året från helvetet. Respekt.

Huskorset är kreativ på ett mycket handfast sätt. Hon rekommenderar ost. Hon bakar saffransbröd i form av snopp. Hon gör egen glögg. Hon har instruktionsvideos på till exempel hur man förvirrar en geting så att den flyger iväg eller hur man öppnar en potatispåse så att den inte går sönder. Dessutom gör hon galna pepparkakshus, årets var en exakt replika av deras verkliga hus. Med uthus och allt. Grymt imponerande och nästan lite autistiskt kreativt. Dessutom är hon min kära kollega och kanske världens trevligaste tjej. Ja, åtminstone topp fem, alltså.

Tante Jul har också en ganska vardaglig kreativitet som handlar om mat och goda saker (jag har lagat flera av hennes tips och gott är det), men också en hel del annat. Hon och hennes man äger en gammal likbil. Hon är kristen. Hon har dödskallar som pynt i hemmet. Hon smälter gamla lp-skivor och gör skålar av dem. Hon planerar förmodligen redan det här årets julverkstad, elva månader i förväg. Kreativ!

Amanda (alla har en bok) skriver både skräckromaner och barnböcker, illustrerar och rent allmänt tecknar underbara saker, målar om sitt hem, bakar, läser och funderar på smått som stort. Dessutom kreativa extrapoäng för att hon har spöken i sitt hem.

Och hade jag inte fått utmärkelsen av Mannfolkprat hade han själv fått den av mig. Han skriver så att jag ler, rynkar pannan, tänker och känner, blir lite orolig och kanske till och med en aning upphetsad då och då. Och hans foton är ofta naken hud, nakna kroppar. Nära. Kanske inget för den blyge, men för alla andra. Gå in och hälsa på.

Jag tänker pryda mig med mallhatten resten av dagen. Puss och kram på er.

det var efter att vi pratat om mina brev och att jag alltid skrev till dig när jag var borta hemifrån, breven som för mig är som att tänka eller känna genom pennan, genom pennan får plötsligt mina ord konturer och jag ser mig, ser omvärlden, ser dig så tydligt och jag ville ge dig mina bilder, alla dessa bilder

du pratade så mycket om mina brev, hur fantastiska de var, tog till och med med dig brevet jag skickade från Paris och visade det för mig när vi träffades, min egen tätskrivna handstil, jag blev generad när du sträckte det mot mig där i hotellrummet där sängen var så hård och obekväm, du höll upp brevet framför mig och försökte få mig att känna din begeistring över det men det enda jag kunde känna var att de orden var min gåva till dig och att jag inte ville se dem igen, jag bara mindes hur det kändes att skriva dem, sittande på den där balkongen i den varma mjuka kvällen

jag minns att jag vippade med foten där min sko hängde på stortån medan jag tittade ut på gatan nedanför och att vinet hade små droppar av imma på insidan av glaset och smakade lite krispigt citrusaktigt

och jag ville inte se min värld, jag ville att du skulle se den, att du skulle ge mig din värld och dina bilder i gengäld så att jag kunde få ta del av dig

och sedan brevet jag skrev från ett annat hotellrum i ett land jag inte kunde förstå mig på men som jag kunde se och känna, där jag avslutade brevet med att skriva några meningar på ett språk jag vet att du inte kan för annars hade jag aldrig vågat skriva dem och ändå var de egentligen hela det där brevets undertext och alldeles centrala, det brevet ville jag egentligen inte prata om

men du fortsatte prata om det, du kallade det vackert, att jag skrev så vackert att det sved, att det var en sådan svidande blandning av sinnlighet och medvetenhet och sorg och förvirring i mina brev och att du bara ville hålla om mig, att du ville hålla i mig och hålla om mig

sedan var det du som reste bort, långt bort, och när du sade att du inte vågade skriva ett brev till mig eftersom mina brev gav dig prestationsångest sade jag lätt men skriv ett vykort, det går bra och jag menade det, jag menade det verkligen, det enda jag ville var att du skulle sitta där på ditt hotellrum och att jag skulle vara lika konturstark för dig som du var för mig i de stunderna, att jag skulle vara målet för dina bilder och tankar

men när kortet kom blev jag ändå så besviken, du skickade mig någonting plikttroget, inget annat, några rader om hur svårt det var att skriva några rader och trots att jag visste att jag inte borde hålla det mot dig så gjorde jag det, jag önskade något annat, jag önskade att du vågat visa mig dig i det främmande, att du vågat vara naken och sårbar

jag vet såhär i efterhand att jag var orättvis, du gjorde det inte för att du ville utan för att jag bett om det och sådana gåvor är alltid svårare att ge

men jag tycker fortfarande att jag hade rätt som väntade mig mer

Ibland får jag ett behov av att känna mig klok. Då går jag in och läser lite frågor och diskussioner på ett nätforum om relationer. Idag har en tjej skrivit en fråga där hon undrar hur man gör för att få nya vänner, eftersom hon inte har några. Hon undrar hur man närmar sig andra kvinnor utan att det ska uppfattas som en lesbisk invit.

Well.

Jag undrar om det är en romantisk invit eller två jag har missat, jag tror ju alltid att en kaffe är bara en kaffe, oavsett om det är en man eller kvinna som frågar. Och hur många inviter till kaffe har jag själv inte strött runt mig utan att inse hur det kan tolkas?

Å andra sidan har jag gott om vänner.

Well.

Stockholmsmorgon. Himlen har fått tillbaka färgen på kinderna.

Jag går så fort jag vågar över de halkiga gatorna som ännu inte hunnit sandas och där slasket från igår hunnit frysa på igen över natten. Trafiken över leden flyter på bra. Inga köer, inget kaos. En vanlig onsdagsmorgon.

Jag är framme en kvart före utsatt tid. Betalar avgiften, sätter mig och väntar. På bordet en gammal ICA-kuriren från i höstas. Jag bläddrar förstrött i den utan att läsa. Radion står på hos receptionisten, jag hör när hon på Dagens Eko talar om att klockan är nio. Han kommer själv ut och säger mitt namn. Hans röst är lika försiktig som han själv och hans hand är varm och torr. Det är några år sedan vi sågs sist och nu, liksom varje gång vi träffas, tänker jag att han ser yngre ut än jag minns. Jag tror alltid att han är en gammal man, men det är han inte. Han är bara sorten som förmodligen har gjort intrycket av farbror i hela sitt liv. Han är skallig men har små tofsar av blont hår över öronen. Hans ögon är som en pojkes. Snälla och lite förvånade. 

Vi pratar om friluftsliv medan han rutinundersöker mig. Han frågar om jag någonsin varit gravid, jag säger nej, lägger till inte vad jag vet, i alla fall. Han ler lite och säger att jag kan hoppa ner. Han väntar taktfullt med att gå bort till handfatet och tvätta händerna tills jag hunnit få på mig kläderna. Sedan sitter vi igen, han säger igen att allt ser normalt ut, att jag kan få tabletter utskrivna om mensvärken fortsätter vara svår. Så pratar vi lite till om friluftsliv innan vi tar i hand och jag går därifrån. Jag är lättad över att det enda jag har inuti är helt normalt vanligt ont, inga cystor eller andra galenskaper. Receptionisten ler och säger hejdå. Det sitter en helt svartklädd ung kvinna i väntrummet. Hon är kraftigt sminkad och ser nervös ut.

Jag går en annan väg hem, en omväg nere vid vattnet. Där är det strömt, öppet vatten, ett svanpar kryssar mellan isflaken. Stora båtar med mystisk last. Det står en kvinna med tre barn och matar änder. Och inte bara änder. Nere i vattnet en hel grupp små måsungar som nog ganska nyligen skiftat färg från gråbrunt till vitt. De skvalpar omkring i svallvågorna. Jag vänder mig, går baklänges, tittar in mot stan. Det är en av de där morgnarna när Stockholm hade kunnat vara Paris.

När jag är tjugo meter från min port möter jag den lilla traktorn som sandar på trottoaren. Sista biten fram till dörren får skorna plötsligt grepp.

Efter flera nätters drömmar där min far figurerar distanserat tänker jag att det är något jag inte får tag i, något som pockar på, något jag missat. Jag ringer Modren och ber henne skicka mig en viss bild av honom, ett studioporträtt, det måste vara i alla fall närmare 40 år gammalt nu. Jag säger att jag vill ha det för att sätta in i mitt fotoalbum bredvid bilden jag redan har av henne, men det är givetvis inte sant. Jag vet nog egentligen inte vad jag vill, jag vill bara se honom igen. Vaken minns jag knappt hans ansikte.

Idag får jag bilden. Jag stirrar på den. Han är stilig. Det minns jag. Han ser trött och tung ut. Det är nytt för mig, hur mörka hans ögon är, även om jag minns känslan av det där mörkret. Jag minns hur länge han kunde stå inne på badrummet om morgnarna för att få den där vågen i pannan slät och blank. Han använde hårlack. Jag minns den där välputsade mustaschen och hur roligt han tyckte att det var den där gången han rakade bort den och jag inte kunde förstå vad det var som var fel med hans ansikte. Modren har skickat med en liten lapp där hon skriver att hon vill att jag ska höra av mig när bilden kommer fram så att hon vet att allt är som det ska. Jag ringer. Hon är inte hemma.

Jag går ut och åker skridskor i regn och blåst och ett lager smältvatten ovanpå den frusna ytan. Skären låter som att vässa en kniv på en gammeldags slipsten, blött och regelbundet. Jag ser min spegelbild i vattenytan, mina lårs regelbundna rörelser, och samtidigt som i en dubbelexponering ser jag den tjocka isen därunder, strimmorna, mönstren av sprickor djupt där nere som snirklar sig väg på samma sätt som färgstråken i de där glaskulorna man spelade med som barn. När jag får medvind förstår jag plötsligt hur det måste kännas att vara fågel, att flyga, den där kombinationen av muskelkraft och vind och vila. När jag stannar vill vinden mana mig vidare, vidare. Envisa vindfingrar rycker i min jacka. Jag tar av mig skridskorna, är alldeles lugn och befriad. Benen är blöta en liten bit upp på byxorna.

Tillbaka hemma. Jag stirrar på bilden. Sedan tar jag fram ett svartvitt porträtt av mig själv och lägger bredvid. Samma näsa, samma fyrkantiga panna och markerade käk- och kindben. Men mina ögon är mycket större. Rundare, öppnare. Min mun är mjukare. Jag har fortfarande hoppet kvar.

Mina ögon innehåller ljus.

— riiiing! —

- Ja, Suziluz.

- Hejsan, mitt namn var AnnettAnneliAnita och jag ringer från DN, har du tid en liten stund?

- Javisst.

- Du har ju sagt upp din prenumeration hos oss, den går ut den 22:a februari.

- Stämmer.

- Får man fråga varför? Jag undrar om det finns något jag kan göra för att ändra dig och övertala dig att stanna?

- Jag kan inte riktigt motivera allt papper som jag slänger. Jag har ett singelhushåll och jag läser inte ens hela tidningen, bara A-delen och Kulturen, så det är så mycket papper som går åt i onödan. Jag har bestämt mig för att jag lika gärna kan läsa DN på nätet.

paus

- Ja, pappersmängden kan jag ju inte göra något åt.

- Nej.

- Jag tänkte mer att jag kunde erbjuda en sänkning av priset.

- Det hjälper ju inte.

- Nej. Då är det enda jag kan göra att önska dig en trevlig kväll och välkomna dig som läsare på DN.se.

- Tack ska du ha.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

— riiiing! —

- Ja, Suziluz.

- Hejsan Suziluz, mitt namn var HansHenrikHerman och jag ringer från Fortum.

- Jaha, hej.

- Jag har ett väldigt bra erbjudande till dig här om du kan tänka dig att byta elbolag.

- Det vill jag inte.

- … men jag har ju inte berättat om det fina erbjudandet än, Suziluz.

- Nä, fast det spelar ingen roll, för jag är kund hos GodEl och jag gillar deras koncept. De gör ju ingen vinst för egen del utan allt överskott skänks till välgörenhet, och det tycker jag om. Det känns bra.

paus

- Fast hör här nu, Suziluz, med vårt fina erbjudande blir elen billigare än hos GodEl och då får du ju pengarna i handen och kan ge dem till vem du vill.

- Det där tycker jag är ett dåligt argument. Det blir mer arbete för mig.

- Jaha.

- Jag är inte intresserad.

- Nääeee… nehej. Tack då.

- Tack hej.