Alltså, lite fånigt är det att vara del av en bransch där alla på den konstnärliga sidan lever ganska knapert, men en gång per år slår på stort – bigtime – och ännu en gång eldar lite under myten att vi lever ett liv där frukosten består av jordgubbar och champagne. Med det sagt så kan man ju säga att det också finns något ganska kul med det, eftersom det är att för en kväll leka att man bor i ett rosa marshmallowslott.

Tjusigheten var uppnådd. Elegant till tusen var jag, med sotade ögon, blanka läppar, uppsatt hår och klädd i svart med en urringning djup som Marianergraven. Finingen hade silverblå slips till svart skjorta och kostym och vi var förödande stiliga tillsammans. Utanför entrén till Cirkus stod autografjägarna, jag blev ombedd att skriva tre och blev fotograferad. Märkligt. Varje gång det händer tror jag fortfarande att de har blandat ihop mig med någon annan, att de kommer sitta hemma med den där oläsliga krumelutten som föreställer mitt namn och fundera på vem jag egentligen var. Jag undrar om man någonsin vänjer sig vid det.

Och så då inne på Cirkus. Johan Glans skötte sig bra även om några skämt föll platt och vinnarna inte fick tacka klart utan hetsigt schasades av scenen. Det gjordes en skräckparodi på ”Så som i himmelen” som var riktigt kul även om jag fnissande viskade till Finingen att jag tyckte originalet var tillräckligt skrämmande. Maria Lundqvist vann en bagge och höll ett tal som visade att hon varit med i ungefär alla filmer som gjordes förra året. Den av mina goda vänner som var nominerad vann inte. Jesper Christensen som är den man i världen som skulle kunna få ligga med mig när som helst var inte bara lugn och cool utan hade fantastiska, gröna, blanka, långa skor som en Leningrad Cowboy skulle ha avundats. Och ”Arn” fick publikens pris, med 52% av rösterna. Ibland undrar jag vad det är för fel på publiken.

Och sedan Operahuset och efterfest med mat och storband och Anders Sparring stilig i en rutig fluga och alla jobbkompisarna. Körsbärsson och Vit och regissören från höstens skurkfilm och regissören från vårens tv-serie och Patten och Burris och Mary och Nussnuss och Fideli och Kallie och en av de söta killarna jag provfilmade med till skurkfilmen och Jennie och Linus och Emil och Henrik och Daniel och alla, alla, alla i ett och samma rum på en gång, utom Mimsan som fick kräksjukan på morgonen och stannade hemma. Och vi ler och skrattar och dricker vin och alla är så fina finklädda och för en liten stund, för en liten stund så är det faktiskt vi som är det vackra folket. Vi är det vackra folket trots att jag tar ett mobilfoto på mig och Finingen där han försöker dölja en snus och jag ser apefull ut med halvslutna ögonlock. Jag fotar mig själv i sidled och rycker på axlarna åt att jag skulle kunna vinna VM i nyckelben. Jag har roligt.

tjus

Och sist av allt en taxi hem i natten, klockan är runt halvtre-tre och fötterna värker, jag ser fram emot att få ta av mig de högklackade sandaletterna och jag rotar igenom goodiebagen med smink och krämer och nagellack från Make Up Store och två dvd:er och Guldkompassen i pocket och ett par strumpor i storlek 40-44 och en burk Cocacola med grönt te och en chokladbit tills jag hittar en påse Malaco Truly som jag river upp och tuggar trött på på hemvägen medan chauffören frågar ut mig om kvällen och om hur det är att vara skådespelare. Och jag svarar ärligt att det är roligt och ganska konstigt och att en kväll som den här bara finns en gång per år och inte speglar verkligheten. Jag tror inte han tror mig, folk gör sällan det.

Nu är jordgubbarna och champagnen slut på ett tag. Till frukost fick jag mig kaffe med knäckebrödmacka och allt är tillbaka till det normala. Det enda som blir kvar efter en sådan här kväll är svullna fötter och några autografjägare någonstans i Sverige, som sitter och försöker tyda ut vem som egentligen skrev vad bland alla de oläsliga krumelutterna.