Husmorshistoria

Huset jag bor i är byggt 1937. Sedan dess har det givetvis renoverats och putsats upp ett antal gånger, det har stambytts och trixats med på många olika sätt. Det är ett ganska litet hus, det är bara två uppgångar med sammanlagt tolv lägenheter, och i källaren har vi tvättstuga och det som jag gillar bäst, nämligen mangelrum.

Det är någonting visst med det där mangelrummet.

Jag antar att det är för att det rummet inte har förändrats sedan dag ett. Jo förresten, någon gång på 70-talet, skulle jag gissa, ställde någon in en lite modernare modell på mangel vid ena väggen, den som till exempel jag använder för att mangla mina lakan. Men mitt i rummet står den, den enorma maskinen som husmödrarna på 30- och 40-talet använde för att släta ut sina sängkläder. Stenskivemangeln.

När jag föreställer mig kvinnor i de där underbara 40-tals-kläderna och frisyrerna hantera den här bjässen blir det imponerande. Man måste vara två för att flytta rullen, om det blir obalans kan nämligen skivan glida snett och falla, och den väger 150 kilo. Det här vet jag för att någon har satt upp ett uppslag ur en gammal veckotidning på väggen som förklarar att linne som legat i skåpen för länge tappar formen, och hur man ska göra för att valsa det rakt igen på rätt sätt. Dessutom står det att det är viktigt att göra saker och ting ordentligt, eftersom, tappar man duken kan det bli äktenskapliga bekymmer. Herregud. Vi tycker att vi har det svårt i dagens relationer, men vi behöver i alla fall inte oroa oss för det, de skrynkliga linnedukarnas eventuella malice för kärleken.

Maskinen är tung, dammig, ingen har rört den på många år. Detaljerna är rejäla, subtilitet hade inte hunnit uppfinnas ännu.

   

Jag funderar över hur många kvinnor det är som genom åren har stått och dragit sina lakan i det här rummet, skvallrat litegrann medan de har hjälpts åt att hålla koll på att skivan ligger säkert medan de byter rulle, suckat över sina män och barn och svårigheter med en grannfru. Eller grannfruns man, för den delen, oändliga möjligheter till vad som utpelats i detta rum presenterar sig plötsligt. Jag undrar hur många år det tog innan de äkta männen började hjälpa till, bli den som höll koll på maskineriet i stället för grannfrun, hur lång tid det tog innan männen började tvätta och mangla på egen hand även om de hade en fru, att arbetets fördelning plötsligt blev förhandlingsbar, och så in i vårt tidevarv där det där med att mangla lakan över huvud taget har blivit något man bara gör ifall man är lite jobbig, varför skulle man annars lägga dyrbar tid på det. I vårt hus är det i princip bara jag och de gamla damerna som använder mangeln, även om vi inte hanterar den här mastodonten utan nöjer oss med den mycket mindre imponerande och sorgligt prosaiska modellen, nämligen:

Jag tror inte att den berättar lika många historier även om den sänder en och annan bild av velourklädda, skäggiga män, men den gör sitt jobb. Idag har jag alltså manglat. Jag brukar stå med dörren ut i källarkorridoren öppen medan maskinen gör sitt jobb, och hälsa på grannarna när de går förbi. Det är inte som förr, men det är vad vi har.

Ikväll somnar jag i släta, väldoftande, pressvecksskarpa lakan.