Hjärta, slå inte så hårt, du ställer mig utanför

Det har varit detsamma sedan jag var barn, så länge jag kan minnas. Det är som att jag har för mycket. Ändå känner jag inte igen det när det är dags, när det vill ut. Jag vaknar och tror bara att jag måste snyta mig, jag känner mig svullen och täppt i näsan. Så jag gör det, jag blåser till med ganska god kraft för att få tillbaka fria luftvägar och möjligheten att dra djupa andetag, men i stället för att det ska bli fritt och öppet så faller det ett varmt regn av röd dimma genom luften.

Hade det inte varit för att det alltid får mitt hjärta att slå så hårt bakom pannbenet hade det varit vackert.

Det förvånar mig fortfarande med vilken kraft jag blöder även om jag vet det numera och det inte skrämmer mig längre. Det droppar inte, det rinner så kraftigt att det inte går att stoppa. Det skvätter och plaskar i handfatet, jag har lärt mig att det är bättre att låta det rinna ut än att luta huvudet bakåt, dessutom har jag inte mage att svälja allt blod som med lika stor kraft i så fall skulle forsa ner längs med strupen i stället. När det lugnar sig lite, droppar i stället för rinner, är det dags att stoppa in blodstillande vadd. Nedre halvan av ansiktet är smetig av halvtorkat blod. Jag blöter papper, torkar bort det så gott det går. Sköljer handfatet vitt igen. Jag spolar kallvatten över handlederna, lägger de våta kalla händerna mot panna och nacke för att kyla mig. Jag är för varm, hjärtat slår för fort och hårt, jag har tänkt ibland att det kanske är för att jag tänker och känner för mycket som blodet ibland måste spränga sig ur mig. Det finns ingen plats för det att svalna inuti, det kokar och bubblar och kokar helt enkelt över ibland.

Jag byter vadd några gånger eftersom det blöder igenom. När jag byter hinner det droppa ur mig mer av hjärteblodet, det ljust röda. Hade det inte varit för att det är något jag egentligen vill ha kvar och inte förlora så hade det varit vackert.

Sedan sitter vi stilla och lugna tillsammans, hjärtat och jag. Det har slutat hoppa mot revbenen och insidan av huvudet, trycket har lättat. Det är lugnet efter stormen, det där stillsamma vackra, när det är som allra fridsammast.

Utanför mitt fönster är det vitt igen. Ett rent vitt täcke ovanpå det mörka. Jag vet inte om jag vågar gå ut idag. Röda spår i allt det vita är så avslöjande.

Vem som helst kan i så fall följa vart mitt hjärta är på väg.