Jag har gjort en kärleksvägg.

Det är någonting jag har tänkt på länge.

Det är väl ett slags feng shui eller något. Jag har inte många bilder på min ursprungsfamilj som känns riktigt rätt att ha framme. Det saknas liksom sammanhang i min familjs bilder. Och jag har känt bristen på det, bristen på ett sammanhang där kärlek är det som binder ihop människorna. Jag har ett enda foto på min ursprungsfamilj som jag tycker om, och det har jag ramat in för att det ser ut som familjen jag önskar att jag hade haft, inte familjen som jag minns. Jag är nog ungefär sex-sju år på bilden, min lillebror knappt två. Vi sitter i en åkattraktion på ett genomresande tivoli. Ett flygplan. På höger sida står mamma, böjd över och med allt fokus på min bror, och pekar framåt. Hans ansiktsuttryck är lyckligt förväntansfullt, framåtvänt. Jag sitter mer i profil, på andra sidan om och också med all uppmärksamhet på min bror. I mitten av bilden, bakom oss, står pappa. Han har handen på mammas rygg. Med, men liksom ändå utanför. Det är en fin bild. Jag minns inte själva tillfället. Jag vet inte vem som stod bakom kameran.

På senare år har jag känt att jag behöver påminna mig om kärleken som trots bristen på familj finns i mitt liv. Jag har skrivit det förut, kärlek är tjockare än blod. Jag har skapat mig en familj av vänner. Människor jag vet älskar och månar om mig, människor jag själv älskar och månar om. Människor som valt varandra. Det är vackert. Det förtjänar att påminnas om. Så jag tänkte att jag skulle göra det genom att göra en kärleksvägg. Omge mig med bilder av kärlek.

Från början var ambitionen hög. Jag skulle ta ett svartvitt porträtt av de människor jag älskar, köpa en hel bunt med likadana ramar och sätta upp porträtten på väggen i sovrummet. Det blev inte av. Tiden bara gick, kanske för att det blev ett projekt istället för en kärleksmanifestation. Men så insåg jag en dag att jag ju redan har mängder av bilder på människorna jag älskar. Ögonblicksbilder ur verkliga livet. Och jag plockade fram och började gå igenom. Valde och hittade. Och satte upp dem på kylskåpet med magneter.

Nu finns de där, allihop. Och de är så mycket sig själva. Systersjälen mitt i sitt ekte øyeblikk. Låtsasbrorsan, mitt i att tända en cigarett. Sociologen mitt i en pratande mening med dottern springande i bakgrunden. Fideli mitt i ett skämt med en grön korg på huvudet. Camus mitt i ett stort skratt. Bästisen, henne har jag två bilder på. Och så de andra. Thebe, Militären, Finingen och hans fru, Burris med man och barn, Körsbärsson. Närvaro. Kärlek. Och dessutom har jag några bilder på mig själv som någon av dem har gett mig. En av Bästisens bilder av mig på café. En där jag sitter och blundar med Burris’ bebis sovande mot mitt bröst. Jag är här och där, sammanblandad med, tillhörig. Tillhörande väven.

karleksvagg