Hur lång är en genomsnittlig roman? En sådär lagom tjock pocket? Jag är uppe nu i över 300 000 tecken och har ingen aning om vad det transformeras till i färdigredigerad text. Dessutom är jag långt ifrån klar. Håller jag på att skriva någonting där det finns en risk att det både är dåligt gjort och ohyggligt långt? Ja, kanske. Det spelar väl i så fall ingen roll, egentligen. Det är vad det är, att jag alls gör det är en seger i sig, och den här historien låter sig inte berättas på särskilt kort tid. Det har jag vetat från början, att jag gapar efter mycket. Men eftersom jag aldrig har gjort detta förut är alltihop en källa både till oro och glädje. Varje nytt steg ett försiktigt på ovana barfotafötter.

Jag har nog hamnat i det där som Amanda kallar det lavendelblåa flödet nu. Jag skriver och skriver, utan att riktigt vara vare sig intresserad av eller kontaktbar för omvärlden. Igår försökte jag ta en paus för att fika med Bästisen och det slutade med att jag berättade om människorna jag skriver om, ungefär som en återgiven träff med andra vänner. Det måste vara förfärligt tråkigt att umgås med mig nu. Sedan när vi skilts åt och jag var tillbaka framför datorn satt jag och skrev tills det börjde värka i nacken, jag tittade upp och insåg att klockan var halv ett på natten och jag inte rört mig ur fläcken på en sisådär fem timmar.

Idag känner jag mig ganska tömd och trött. Längtar efter en varm hand i min nacke och den där rösten som säger kom och lägg dig nu, det räcker för idag. Tänk att trots alla mina berättelser, alla historier som rusar om varandra inuti mig, alla bilder och alla gestaltningar jag gjort och kommer att göra, så är det alltid där det landar till slut. I längtan efter en annans hud allra närmast min. För mig är det målet för varje känsla och resa, att sträcka ut handen och bli emottagen, välkomnad, hållen om. Jag kanske är oerhört fantasilös, men jag kan liksom inte komma på något större.