Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Katten är femton år. Hon minns mig. Den där knepiga, skygga katten som oftast bara gömmer sig under soffan när det kommer någon har strukit runt mig hela dygnet, småpratat på katters sätt och pressat huvudet mot mitt. Jag hör när hon kommer nära att hennes andning är lite hes. När hon ska hoppa upp i soffan där jag sitter tar hon tid på sig att sikta. Hon är en gammal dam nu.

Jag och mamma tittar på gamla svartvita bilder, på människor jag inte har en aning om vilka de är, människor som hon minns från sin ungdom. På en bild är hon en liten flicka i svart klänning med vit slips. Det är under krigsåren. Morfar har fortfarande två ögon och mormor som jag aldrig fick möta lever än. Mamma pratar och berättar, pratar nästintill oavbrutet, och jag lyssnar, tar emot. Jag försöker ta emot allt vad jag kan av allt det underliga ömtåliga som min mamma försöker ge mig. Hon har köpt en filt som hon vill att jag ska ta med mig hem. Det kniper så förfärligt i hjärtat när jag förstår att hon vill att jag inte ska frysa. Hon försöker ge mig saker. Det är bara det att ingen av oss vet vad det är för något, riktigt.

Hon är en gammal kvinna med ett underligt sinne för humor. På insidan av hennes ytterdörr sitter urklipp ur tidningar. Ett uppslag med en gammal Astrid Lindgren. Ett annat med magra afrikanska kvinnor med stora laster på ryggarna, en stor rubrik där det står ”slavar!” i gult. En fet svart kvinna med ordentligt med valkar, en reklam för Dove, tror jag. En stringtroserumpa. Och mitt i alltihop Stockholms tunnelbanekarta.

Tv:n står på hela tiden. Jag har ont i huvudet, det spränger av tryckande gråt som vill ut, men jag ber henne inte stänga av, inte sänka heller eftersom jag vet att hon hör sämre än förr och att hon dessutom har tinnitus så tystnaden är för henne vad den här ljudmattan är för mig. Hela tiden medan vi pratar pratar också andra i bakgrunden, jinglar och musik, kockar lagar tapenade. Plötsligt vill mamma få mäta hur lång jag är. Vi gör det. Sedan ber hon mig mäta henne. Hon ställer sig mot dörrkarmen, jag trycker försiktigt ner hennes yviga, gråa hår och gör ett märke mot det vita. Vi konstaterar att hon är 18 centimeter kortare än jag.

På en av de svartvita bilderna är mamma en ung kvinna med väninnor på stranden. Hon har en vit bikini och är lika smal och småbystad som jag är nu. Hon hann aldrig förstå att hon var vacker då, hon skämdes alltid lite, och på alla bilderna sitter hon helst lite vid sidan om. Hon skrattar aldrig med öppen mun. Jag ser på bilderna och ser lite av mig själv i dem. Ser att hon är min mamma. Jag ser att hon är min mamma.

Jag har hittat en ny blogg, nämligen Second Opinion. Idén är fördjupning och granskning av nyheter. Jag blev faktiskt alldeles uppåt av det här inlägget, läs! Det är välformulerat och välinformerat.

Annars vad det gäller den här gröna bloggen är det lite ordfattigt idag. Tack för allt fint stöd och uppmuntrande ord. Vi hörs snart.

En sommar kom, en annan sommar gick
minns bryggans ljus i handen på en rygg
en röst som fick en själ att virvla skygg
ett bröllop och ett giftigt getingstick

den känslan av att kunna flyta tryggt
en solnedgång i blått och dunkelt ljus
en olåst, öppen dörr till varje hus
och fiket som brann ner blev åter byggt

men varje sommar övergick i höst
var sjö blev kall och bryggans steg togs upp
och natten blev just natt, en mörkrets skrud

en själ gick vill i väntan på en röst
ett fladderhjärta granskat under lupp
och minnesvassa rispor i en hud.

Sonetterna har tagit grepp om mig. Jaja, det kan jag leva med. Det finns värre saker att bli smittad av än en diktbacill.

Morgondagen. Jag är rädd att det kommer att gå helt fel. Att det här blir ännu ett försök som bara bevisar att jag är dum som envisas med att ge människor som inte förtjänar det ännu en chans. Trots att jag vet att jag inte kan mäta världen efter vad jag vill ska finnas där, jag måste se den för vad som faktiskt finns, så är det så svårt att släppa hoppet om vissa saker. Det får mig att känna mig så fruktansvärt naiv att jag fortfarande försöker hitta in till en människa som avvisat mig i hela mitt liv.

Jag har en gammal, gammal magvärk som har satt igång nu. Jag vet att det inte är nyttigt för mig att ge mig tillbaka in i det inferno som min barndomsvärld är. Varför gör jag det då, vad är det jag hoppas ska uppstå?

Jag tar med mig datorn så att jag kan skriva, skriva och tänka och känna och beskriva, då har jag något eget och bekant från nu och mitt verkliga liv att gå in i. Något som håller mig kvar i att mitt liv är mitt eget, att jag har rätten till mig, till att själv definiera mina viljor och känslor och längtansmoln.

Är man en obotlig optimist om man fortfarande hoppas på att bli positivt överraskad på förtisjuttonde försöket eller gör man sig bara dummare än man är? Ja, oavsett, det spelar kanske ingen större roll. Stenen har inte valt att bli sten. Jag är väl kanske också bara som jag är.

Fåglarna sjunger så att jag tror att mitt hjärta ska brista.

På torsdag åker jag till Modren på besök i två dagar.

Jag har precis tillbringat en och en halv timme i telefon med henne med att förklara att nej, jag har inte tänkt att ge en present till ett barn som fötts vars föräldrar jag inte haft kontakt med på fem år och jag vill heller inte att hon köper något och låtsas att det är från mig, nej, jag vill inte att hon köper en massa yoghurt och annan mjölkmat till mig eftersom jag fortfarande är laktosintolerant, och nej, jag vill inte att hon hittar på lögner till grannar och släkt och bekanta om varför jag inte hälsar på oftare, det är inte jag som tycker att det är pinsamt att vår kontakt är så ytlig. Och på frågan ”men vad ska jag säga då” har jag svarat ”att du inte vet hur jag tänker och att de väl får fråga mig om de undrar.”

Den största delen av de en och en halv timmarna har gått ut på att hon om och om igen förklarar och försvarar min barndom och sina val, kallar sig själv ett offer för omständigheterna, säger att hon inte vill att vi ska bråka för det ger henne högt blodtryck och huvudvärk och hon är ju en gammal kvinna nu, så snälla, kan jag inte bara prata om snälla och glada saker. Det där gamla, det är ju ändå så länge sedan och allt är ju annorlunda nu. Jag är så stark och mitt liv är så rikt.

Jag försöker vara vuxen. Säga att jag förstår att hon gjort så gott hon kan, och att det jag är ute efter inte är att på något sätt göra henne illa eller göra henne sjuk, men att jag inte vill ljuga och låtsas. Att jag inte kommer att orka låtsas snäll och glad om jag inte känner det. Att jag respekterar att hon ser världen på ett annat sätt än jag, men jag vill få detsamma tillbaka. Jag har inte längre samma behov av att göra henne till skurk, jag är lugnare och längre kommen med det, men att jag fortfarande tycker att det gör ont och är svårt. Att jag inte vill att hon ska be om ursäkt, bara att hon ska erkänna att min känsla finns och att jag har rätt till den. Det är allt.

Och det verkar omöjligt. Hon är så rädd för mig. Hennes kärlek så svår. Hon slår knut på sig för att jag inte ska bli arg, för att jag ska vara just ”snäll och glad”. Hon vill veta vad jag vill äta i förväg, så att det inte blir fel. Hon vill prata, men ändå inte. Hon vill vara mig nära, men på avstånd. Hon älskar mig desperat, i sin ensamhet, mitt verkliga jag har hon ingen aning om hur man bemöter bland alla dessa slöjor av skuld och skam och gammal skit.

Efter en och en halv timme sitter jag med en enorm klump i halsen. Jag tycker så synd om oss båda. Om henne, som så gärna vill att sanningen inte ska vara sanning, och om mig, som tvingas stå för sanningen ensam och just bli ensam i det. Jag önskar att det gick att bara vara snäll och glad, jag önskar det för oss bägge. Jag önskar att det bara gick att säga att jag vet att du älskar mig, mamma. Och någonstans i mig finns det också kärlek kvar. Men den ligger bakom någonting som är så tungt att jag inte vet hur man får bort det, jag vet inte hur man möter en människa som i sin tur har gjort allt för att slippa möta mig och skulden det innebär. Jag vet inte, men jag vill fortfarande, jag vill ju. Trots att jag slår huvudet i väggen gång på gång.

Jag intalar mig att jag får åka hem om det blir för svårt.

Det kommer att bli två långa dagar.

Jag var inte på 10-år-senare-klassåterträffen vare sig för nian eller gymnasiet. Man borde kanske tycka att jag skulle ha tyckt att det var skönt att bevisa att de gamla belackarna hade fel och att jag numera både är snygg, rätt så stylish och känner en massa kändisar. Men till saken hör att jag inte har lust att använda det liv jag har kämpat för att skapa till något annat än att leva det för min egen skull. Att använda det för att ”bevisa” något skulle ha varit att förminska det. Att ge människor jag egentligen inte bryr mig om en massa makt att bedöma om jag är bra eller inte, i stället för att själv ha svaret på den frågan.

Ja, det var min association till ”bloggkriget” mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow.

Två dagar av oavbrutet snöfallande. Jo, det är tydligen så dags nu. Jag har lite tappat lusten för det där med att lära mig åka skidor, som jag var så hungrig på i höstas, men fortsätter det på det här viset kommer jag inte att kunna hålla tillbaka. Jag kommer att bli tvungen att sätta på mig snösäkra kläder och ge mig ut och genera mig genom att halka omkring och ramla. Jo, det är tydligen så dags.

Jag gick till Fantastiska Favoritfiket utan mössa, eftersom snöfallet hade lugnat sig när jag gick hemifrån och det nollgradiga inbjöd till luft i hårbotten. Efter tio minuters promenad var det fullt snöfall igen och mitt hår blev genomvått. Lade sig i blöta ringlor mot kinder och nacke, det rann små strömmar nerför pannan, snöflingor fastnade i ögonfransarna och smälte till små rader av droppar som tyngde dem. Det gör inget att jag lämnade mössan. Det var härligt.

På Favoritfiket satt jag och skrev ett långt brev till Systersjälen. Jag tänkte på henne hela vägen dit, fikade ”med” henne på plats och skrev om de andra människorna som satt där. Berättade om de människor jag själv haft med mig dit. Insåg att jag faktiskt inte minns hur den numera så självklara relationen till Favoritfiket började. Jag minns inte om någon tog med mig dit eller om jag råkade hitta det på en av mina promenader. Det känns som att vi känt varandra hela livet, jag är ju till och med bekväm nog att sitta där och sticka eller just skriva brev, som vore jag en gammal dam i sitt eget vardagsrum. Men jag har själv tagit med så många människor dit i så olika situationer. Burris, när hennes bebis bara var några veckor gammal, vi satt framför den stora vackra öppna spisen där det knastrade brasa. Låtsasbrorsan, när han var nyskild och grät över kaffet, då satt vi på altanen ut mot vattnet och tröstades av susande träd. Fideli har jag repeterat med i det lilla burspråket när hon skulle söka scenskolan och jag jobbade med henne inför proverna. För att inte tala om alla dessa söndagar som jag bara har promenerat dit på egen hand för att rensa tankarna och göra något välbekant och kärt. Det huset har sett mig i många olika situationer, under alla årstiderna, det är både gammalt och nytt på samma gång. Huset är byggt 1863 och man kan ju undra hur många människoöden som passerat där genom åren. Just nu är mitt ett av dem. Och huset står där, alltid. Lyssnande. Välkomnande.

När jag gick ut och hem igen var världen stor och vit. Under det skyddande täcket var det förrädiska isgator men det gör ingenting. Världen är stor och vit.

Om min far hade levat så hade han fyllt år idag.

Min pappa rökte som… den där borstbindaren man ska jämföra med men ingen nog egentligen har en bild av. Jag börjar om. Min pappa rökte konstant. Röda Marlboro, cirka tre paket om dagen. Överallt rökte han. I bilen, på toaletten, i sängen. Som barn hade jag en återkommande dröm att jag gick in i skolmatsalen, nonchalant rökande, och fick skäll av fröken men inte kunde sluta röka. När vi flyttade, våren innan jag fyllde fjorton, och tog ner tavlorna från tapeten med blomrankor i vardagsrummet lämnade de stora ljusa fyrkanter på väggarna, motiv utan motiv. I den nya lägenheten försökte vi få pappa att gå ut på balkongen och röka vilket gjorde honom vansinnig. Ska man inte kunna få sitta i lugn och ro och röka i sitt eget hem? Det var det jävligaste! Men han gjorde det i alla fall ibland. Gick ut och rökte så slipper man ert jävla tjat i alla fall och jag fick eget rum längst bort på andra sidan hallen och drömde inte lika ofta att jag rökte envetet trots att jag inte själv förstod varför.

När jag numera går från tunnelbanan till min port går jag ofta, mer ofta än inte, förbi en kvinna som står och röker utanför sin port, några hus från mitt. Jag vet att hon bor ensam och på andra sidan huset har hon en balkong, precis som jag. När jag har rökande vänner hemma går de ut på balkongen där jag till och med har ställt en upp-och-nervänd blomkruka att fimpa i. Jag undrar varför hon inte gör det, varför hon i stället går nerför trapporna och ut. Hon ser alltid ut att frysa, till och med på sommaren när hon har kjol står hon med armarna om sig själv och röker snabbt, sammanbitet, frysande. Det ser inte ut som att hon njuter av det.

Jag vet inte om pappa njöt av det heller. Jag minns bara gestikulerandet som singlade aska över fåtöljens armstöd, hur stela hans fingrar såg ut utan den där cigaretten som nästan blivit en förlängning av honom. Röda Marlboro, för många insmugglade limpor i bilen efter semester nedåt Europa.

Idag är det alltså den 21:a februari. Och hur ser dagen ut? Sol, blåhimmel, nyfallen snö och fågelsång. Jag kanske får ta och åka ut till pappas grav nästa helg, när jag är tillbaka i barndomsstaden, och lägga en sten från Stockholm ovanpå gravstenen.

Grattis på födelsedagen, pappa.

Du som har sökt på ”att köppa suz”.

Närru. Den gubben går inte!

(Dessutom ska du ha pisk för att du fått mig att nynna på hä va ättemidda uti Köppäbä å ja va hännä å dännä, ja va öppa å nera å inna å uta i Köppäbä. Ut ur mitt huvud! Ut!!!)

Solen lyser mig rätt i ansiktet där jag sitter och jag tänker inte flytta på mig.

Det dansar inget damm i luften mellan mig och fönsterrutan heller. Mitt hår lockar sig i solen, det är fortfarande blött, jag har alldeles nyss duschat efter att ha städat hela min lägenhet på det där gammeldags sättet jag inte gör alltför ofta. Damma först, sedan dammsuga, så våttorka möbler och till sist moppa golven. Putsa speglar och glas på tavlorna. Inte glömma att torka ovanpå dörrar och karmar. Allting runt mig är lika rent som jag själv och vi sitter i stillhet och artificiell blomdoft och njuter, min lägenhet och jag. Solen lyser på oss och vi tål att tittas på idag. Mitt hår lockar sig och slår i rött i solglittret och jag längtar efter våren. Den känns inte långt borta.

Diana Krall sjunger ”Departure Bay” i mina högtalare och jag blundar lite. Insidan av ögonlocken är varmt orangesvart, som glödande kol. Det finns inget annat än lugn idag, inga oroande tankar på samtal jag inte vill besvara, jag har städat bort all oro och tar emot solen när den smeker mig i ansiktet. Om en stund ska jag smörja in mina händer. De är lite nariga.

Jag tycker om glitterblänket i parkettgolvet som bildas när solen faller in genom en glasskulptur jag har i fönstret. Jag tycker mycket om det.

Uppåt. Framåt.

Jag har snart skrivit färdigt en av de två böcker jag skriver. Japp. Två. I början av året började jag skriva en annan historia parallellt med den jag har jobbat på så länge att jag inte ens minns när det började. Jag påbörjade den nya mest för att inte bli så frustrerad när jag körde fast med den första, då kunde jag växla lite mellan berättelserna och alltid komma vidare med antingen den ena eller den andra. Och kanske för att den nya historien är mindre, mycket mer sammanhållen och mindre beroende av människor som berättar för mig hur en värld jag inte vet någonting om fungerar, så flyter den på så pass lätt att jag tror att den kommer att bli klar långt innan den första. Den första, som jag fortfarande värker ur mig lite i taget.

Så kanske det kan få vara. Det behöver inte vara något ont att ibland följa minsta motståndets lag. Jag tänker att det också kan vara något sundare och mer livgivande i att hoppa på det tåg som faktiskt åker än att alltid välja att försöka dra igång det stillastående tåget. Med tänderna. Jag får ju mycket mer gjort av att gå med än att gå mot. Det är fascinerande, det där, och kanske något jag oftare behöver påminna mig, att det inte behöver finnas ett självändamål i att övervinna hinder. Man kan ibland bara välja att rycka på axlarna och gå runt det. Huvudsaken är kanske att man mår bra och kommer vidare. Nya tankar för mig som alltid har varit så förfärligt plikttrogen.

Hej! Solen! Jag kommer!

Anders har skickat mig en bloggkavle. Sjätte bilden i sjätte mappen, lägg ut den och skriv någonting om den.

Det här är en av alla de otaliga bilder jag alltid tar när jag är ute på någon av alla mina otaliga promenader. Det är bakom inhägnaden till en båtklubb, ovanpå några staplade lådor låg den här kedjan. Jag vet inte varför jag lade märke till den eller tyckte att den var värd en bild. Men jag tyckte det och när jag kom hem tyckte jag fortfarande att den var värd att sparas trots att den är lite oskarp.

Jag vet att jag tittade efter den här kedjan också nästa gång jag gick förbi där och att den inte var kvar då.

Vad säger man. Kanske att jag tyckte att bilden av något tungt som används till att hålla fast, liggande i en alldeles avspänd hög, var tilltalande. Eller kanske att jag tyckte att det var kul med en kedja bakom galler. Jag gillar fortfarande färgskiftningarna, rosten. Det är egentligen ingen vidare bild. Men jag gillar den ändå på något vis.

Ute är det 5 minusgrader och det har börjat snöa lite igen. Inne är det 18 plus och jag fryser. Jag har fleecetröja ovanpå oavsett vilka kläder jag har och fryser i alla fall. Vilken underlig vinter det är. Kylan som har hållit i sig bättre än på åratal, men snön som aldrig riktigt kommer, som bara ligger i luften eller som nu, smyger ner och lägger sig som ett tunt lager mjöl på ett bakbord. Igår gick Vikingarännet, drygt 80 km på naturis, hela vägen mellan Stockholm och Uppsala var det förmodligen tjockt med folk på skridskor av diverse slag. Inte jag. Jag satt hemma och läste i tidningen var det var öppet vatten, en råk i isen eller var det fanns sprickor man skulle akta sig för. Sprickorna är inte farliga nu, isen är nästan 30 cm tjock vilket håller för flera ton. Det stod i DN att man beräknar isens hållfasthet i istjocklek gånger istjocklek gånger fem. 30 cm innebär alltså 4500 kilo. Själv har jag fått de enkla visdomsorden av en gammal hardcoreåkare att vänta tills isen åtminstone är 10 cm. Då bär den alltid. Men är det åkpanik räcker det med 7, fast då kan man ju se till att åka fortare, sade han och skrattade.

Jag satt hemma och sorterade foton istället. Jag har framkallat 348 stycken, det är förra årets skörd. Plötsligt sitter jag med en stor hög av allt som jag tyckte var värt att fota och lägger minnen i rätt ordning. Jag har köpt två nya album med svarta ark och en silverpenna att skriva med. Människor och platser, upplevelser och bilder. Och utanför fönstret pudrar himlen marken försiktigt. Ytterst försiktigt.

Jag har bokat en hyrbil. För två dygn, om tio dagar. Jag ska åka till min mor. Hon har bett mig komma. Det är första gången på mycket, mycket länge hon uttryckligen har sagt att hon längtar efter mig och vill träffas. Jag har inte varit i min barndomsstad sedan sommaren 2005. Jag har inte träffat min mor på kanske… tja, ett år? Mer? Jag minns inte. Och ändå finns beredvilligheten där hos mig. Det skeptiska, men flämtande hoppet. Jag har längtat så länge efter något som kan liknas vid kärlek från henne, så när min mor ber mig komma åker jag. Men jag garderar mig genom att komma med en bil, inte tåg eller buss, jag kommer att parkera den lilla bilen utanför hennes hus så att den finns där som en tydlig enkel flyktväg om det blir för svårt. Min mor är över sjuttio, en liten fågeltant som jag inte borde behöva vara rädd för. Jag är en bra människa med mycket värme, som hon inte borde behöva vara rädd för. Ändå är vi rädda för varandra. Jag vet inte hur mycket jag klarar. Hur mycket hon klarar. Vi får se. Jag har inga verktyg för att mäta hur tjock den här isen är. Jag får bara åka ut och hoppas att den håller.

Trasig kärlek är det tyngsta som finns att gå och bära på.

Efter att ha jobbat ett par morgontimmar i studio skulle jag äta lunch innan ett möte med min agent. När jag klev in på stället där jag ofta äter stans bästa Caesarsallad svepte jag snabbt med blicken över rummet, det var gott om folk och ont om lediga sittplatser. Men trots att jag egentligen sökte efter någonstans att sitta var det honom jag genast hittade. Jag såg honom inte tydligt, men kroppen reagerade. På det där sättet som kroppar gör. Där, sade kroppen. Han. Där. Han satt på övervåningen och jag såg honom inte tydligt, jag var där för att äta snabb lunch innan ett möte bara, ändå gick jag uppför trappan, driven av kroppens reaktion. Där. Gå dit. Titta efter. Han. När jag kom uppför trapporna sökte jag nyfiket efter hans ansikte och blev ganska förvånad när jag insåg att vi känner varandra.

Det var Manipulatören.

Vi har inte setts på över fem år. Och han, vars blick var den som fångade in mig när jag kom in genom dörren, som direkt skickade den där darrningen genom luften som sade Här. Titta på mig. Här. låtsades att han inte såg mig. Jag hängde av mig jackan vid bordet bakom honom. Gick förbi hans bord tillbaka ner, köpte min mat, gick upp igen och satte mig utan att han ville möta min blick. Inte ens säga hej. Han envisades med att stirra på mannen mitt emot honom, inte låtsas om trots att jag visste att han hade sett mig. Känt hans blick i min rygg. Men våra kroppar fortsatte prata lite.

Hej. Hej. Jag ser dig. Jag ser dig också. Hej. Hej.

Jag åt upp min lunch och gick vidare till mitt möte. Vi sade inte ett ord till varandra. Inte ett enda ord. Bara de där korthuggna meddelandena kropparna emellan.

Det är någonting mycket märkvärdigt med kemi.

Jag tycker inte om honom. Som människa är han liten. Försöker kontrollera människorna omkring sig och lyckas i viss mån. Han är vacker. En lång, vacker, mörk man. Men liten på insidan. Utnyttjar, slår mot vekheter. Jag minns hur hans överläpp kröktes lite föraktfullt när han frågade om jag hade blivit betuttad i honom. Hur liten han fick mig att känna mig. Nej, jag tycker inte om honom. Men min kropp tycker mycket om hans och hans kropp tycker mycket om min. I ett rum fullt av folk och utan att jag såg hans ansikte ropade våra kroppar till varandra. Här. Här. Och trots att vi inte vill prata med varandra, inte ens säga hej, trots att jag efter några ganska korta månader där för mer än fem år sedan slutade dansa runt i någon slags kärlekslös trumvirvel runt denne man, så vaknade min kropp fortfarande helt utan startsträcka innan jag ens såg att det var han. Kemi. Man kan inte kalla det något annat. Kemi.

Det är så orättvist att det fungerar så.

Jag hade ett bra möte med agenten. Såg sedan en fin föreställning med Mimsan. Träffade Sociologen och gick och lyssnade på en faktiskt underbar spelning på kvällen, en söt mansröst, piano, gitarr, slagverk, fioler och cello och underfundiga texter. Sociologen och jag pratade om förväntningar och avslappnade relationer.

Idag svider det lite i magen. Jag tror att jag måste dricka mindre kaffe.

Det sägs att det är alla hjärtans dag idag. Om det är sant så gäller det även mitt hjärta, då är det mitt hjärtas dag idag också. Alltså vill jag skriva några rader till mitt hjärta.

Kära hjärtat.

Tack för att du har kämpat på på det sättet du gjort i 33 år. Du är stark, kanske starkare än jag ibland mår bra av, men du håller i och håller uppe och ser till att jag fortsätter när jag ibland tror att jag inte orkar mer. Du är nog den som är bäst på att varna mig när något är fel, du ser till att min kropp pulserar och bränner och även om det ibland tar ett tag för mig att lyssna på dig är du alltid snabb.

Du är envis. Kanske det envisaste i mig. När du tycker att du har hittat någonting värt att envisas för så envisas du. Verkligen. Och det spelar ingen större roll att jag pumpar dig full med fakta eller ord som förklarar att du är ute på irrvägar. Det är oftast du som vinner i alla fall, för att dina argument är raka, rena och ordlösa. Det är fruktansvärt frustrerande men ärligt talat tycker jag också om dig för det. För din tveklösa tilltro.

Idag, mitt hjärta, är det din dag. Och kanske att vi kan försöka komma överens om att det är en dag när du får krumsprånga fritt som en yster fölunge. Jag lovar att jag ska ta dig på allvar idag, lyssna på det du har att säga även om jag kanske ändå kommer att göra som hjärnan vill. Men jag lovar att lyssna. Ordentligt. I alla fall idag. Spring fritt! Låt oss bubbla och hoppas och kanske brista en smula.

Du berikar mitt liv så oerhört mycket. Ja ärligt talat – utan dig har jag ju inget liv.

(och ett litet ps: till Mannfolkprat. Jag kommer att sakna dig. Men det låter som att ditt hjärta också envisas och ger du det rätt kan man bara gratulera. Lek och flyg.)

Om det finns någon som undrar – ja, jag har varit mycket obekväm i det här med att tillhöra en ”offentlig värld”. Till och med tyckt att den är otäck. Kanske mest för att bilden som kablas ut av en och ens liv inte kan bli annat än ganska endimensionell, och att det till och med är bättre att den är endimensionell än att man börjar blanda in sitt privatliv i det offentliga livet. Jag upplever det i alla fall så. Det offentliga livet tillhör min yrkesroll och det gäller att kunna vistas i det ibland. Men privatlivet är just privat och något helt annat. Det är också ganska skrämmande för mig att människor kan vara rätt olyckliga och trasiga själar som fläker ut sina liv i media och ändå upplevas som ”lyckade” av den läsande/tittande massan – eftersom de ges rätten att befinna sig i media. Det är en så underlig och svårfattlig värld. Är man dessutom som jag en människa som faktiskt privat är ganska blyg med okända även om jag på en scen eller i en film lätt gör eller säger vad som helst, så är den inre konflikten ett faktum. Hur mycket av sig själv ska man ge? Vilka delar av mig passar in i den offentliga världen, i yrkesrollen?

Eftersom det här har känts svårt för mig att hantera har jag oftast backat från det. Jag har gjort den PR jag bör göra för de projekt jag har medverkat i, det vill säga det som ingår i avtalet. Utöver det har jag hållit en låg profil. Ärligt talat – jag har smitit. Om det finns någon som undrar så har det heller inte varit svårt. Jag har inte upplevt media som påträngande. Jag har sagt nej till vissa saker och de har inte envisats eftersom jag heller inte är så intressant för media. Jag är en sådan där mittemellanskådis. En sådan som ofta blir igenkänd på stan men att folk har svårt att placera mig. Det händer ibland att någon hälsar på mig som på en gammal bekant, att jag blir osäker på var vi kan ha träffats och att personen blir generad när polletten faller ner eftersom han/hon trott att vi säkert gick gymnasiet ihop eller något.

En underbar kollega jag jobbade med en gång läste skvallertidningar som humor, för att hon ville se vad som skrevs om henne själv. När jag undrade vad det är i det där med skvaller som drar, de där tidningarna säljer ju, så blev hon allvarlig och sade ”du förstår, det vi står för i människors ögon är en dröm om ett liv som är lätt. Där vi äter jordgubbar och champagne till frukost, där vi vaknar sminkade, där vi är snygga och lyckliga och rika och allt är fantastiskt. Det är därför folk älskar att läsa om oss och också gottar sig i när någon mår dåligt, eftersom det gör oss mänskliga. Att de själva kanske är bättre än vi trots att vi är snygga och lyckliga och rika. Det de missar är ju att vi är lika mänskliga som de hela vägen och att det är den där drömbilden som är falsk. Men det är mänskligt att vilja ha fantasin.” Hon är klok.

Med det sagt ska jag nu berätta om kändisgalejet. Det var högljudd unts-unts-musik. Det serverades vodkadrinkar med mango. Till det serverades chokladtryfflar i olika smak. Det var gott om Stureplansstekare med backslick och tjejer med onaturliga bröst och skyhöga klackar. Många meningar runt mig började med ”atteeeh… asså, nej.” Jag hade med mig Nussnuss som sällskap och var mycket glad för det. Vi träffade en kollega jag tycker om som berättade att han precis hade varit inne på herrtoan där två killar hade turats om att filma varandra med mobilen medan de mimade och dansade framför spegeln. Den andres mobil låg på handfatet och spelade musik att mima och dansa till. Jag skrattade åt det så att jag blev hes och sedan gick jag hem.

Jag tycker inte längre att den här delen av det offentliga livet är särskilt otäck. Men ärligt talat, jag sitter hellre på en liten ohipp krog med en öl och ett par goda vänner och pratar. Och jag antar att det kanske säger mer om mig än om den offentliga världen.