Två dagar av oavbrutet snöfallande. Jo, det är tydligen så dags nu. Jag har lite tappat lusten för det där med att lära mig åka skidor, som jag var så hungrig på i höstas, men fortsätter det på det här viset kommer jag inte att kunna hålla tillbaka. Jag kommer att bli tvungen att sätta på mig snösäkra kläder och ge mig ut och genera mig genom att halka omkring och ramla. Jo, det är tydligen så dags.

Jag gick till Fantastiska Favoritfiket utan mössa, eftersom snöfallet hade lugnat sig när jag gick hemifrån och det nollgradiga inbjöd till luft i hårbotten. Efter tio minuters promenad var det fullt snöfall igen och mitt hår blev genomvått. Lade sig i blöta ringlor mot kinder och nacke, det rann små strömmar nerför pannan, snöflingor fastnade i ögonfransarna och smälte till små rader av droppar som tyngde dem. Det gör inget att jag lämnade mössan. Det var härligt.

På Favoritfiket satt jag och skrev ett långt brev till Systersjälen. Jag tänkte på henne hela vägen dit, fikade “med” henne på plats och skrev om de andra människorna som satt där. Berättade om de människor jag själv haft med mig dit. Insåg att jag faktiskt inte minns hur den numera så självklara relationen till Favoritfiket började. Jag minns inte om någon tog med mig dit eller om jag råkade hitta det på en av mina promenader. Det känns som att vi känt varandra hela livet, jag är ju till och med bekväm nog att sitta där och sticka eller just skriva brev, som vore jag en gammal dam i sitt eget vardagsrum. Men jag har själv tagit med så många människor dit i så olika situationer. Burris, när hennes bebis bara var några veckor gammal, vi satt framför den stora vackra öppna spisen där det knastrade brasa. Låtsasbrorsan, när han var nyskild och grät över kaffet, då satt vi på altanen ut mot vattnet och tröstades av susande träd. Fideli har jag repeterat med i det lilla burspråket när hon skulle söka scenskolan och jag jobbade med henne inför proverna. För att inte tala om alla dessa söndagar som jag bara har promenerat dit på egen hand för att rensa tankarna och göra något välbekant och kärt. Det huset har sett mig i många olika situationer, under alla årstiderna, det är både gammalt och nytt på samma gång. Huset är byggt 1863 och man kan ju undra hur många människoöden som passerat där genom åren. Just nu är mitt ett av dem. Och huset står där, alltid. Lyssnande. Välkomnande.

När jag gick ut och hem igen var världen stor och vit. Under det skyddande täcket var det förrädiska isgator men det gör ingenting. Världen är stor och vit.

vitvarld