På torsdag åker jag till Modren på besök i två dagar.

Jag har precis tillbringat en och en halv timme i telefon med henne med att förklara att nej, jag har inte tänkt att ge en present till ett barn som fötts vars föräldrar jag inte haft kontakt med på fem år och jag vill heller inte att hon köper något och låtsas att det är från mig, nej, jag vill inte att hon köper en massa yoghurt och annan mjölkmat till mig eftersom jag fortfarande är laktosintolerant, och nej, jag vill inte att hon hittar på lögner till grannar och släkt och bekanta om varför jag inte hälsar på oftare, det är inte jag som tycker att det är pinsamt att vår kontakt är så ytlig. Och på frågan “men vad ska jag säga då” har jag svarat “att du inte vet hur jag tänker och att de väl får fråga mig om de undrar.”

Den största delen av de en och en halv timmarna har gått ut på att hon om och om igen förklarar och försvarar min barndom och sina val, kallar sig själv ett offer för omständigheterna, säger att hon inte vill att vi ska bråka för det ger henne högt blodtryck och huvudvärk och hon är ju en gammal kvinna nu, så snälla, kan jag inte bara prata om snälla och glada saker. Det där gamla, det är ju ändå så länge sedan och allt är ju annorlunda nu. Jag är så stark och mitt liv är så rikt.

Jag försöker vara vuxen. Säga att jag förstår att hon gjort så gott hon kan, och att det jag är ute efter inte är att på något sätt göra henne illa eller göra henne sjuk, men att jag inte vill ljuga och låtsas. Att jag inte kommer att orka låtsas snäll och glad om jag inte känner det. Att jag respekterar att hon ser världen på ett annat sätt än jag, men jag vill få detsamma tillbaka. Jag har inte längre samma behov av att göra henne till skurk, jag är lugnare och längre kommen med det, men att jag fortfarande tycker att det gör ont och är svårt. Att jag inte vill att hon ska be om ursäkt, bara att hon ska erkänna att min känsla finns och att jag har rätt till den. Det är allt.

Och det verkar omöjligt. Hon är så rädd för mig. Hennes kärlek så svår. Hon slår knut på sig för att jag inte ska bli arg, för att jag ska vara just “snäll och glad”. Hon vill veta vad jag vill äta i förväg, så att det inte blir fel. Hon vill prata, men ändå inte. Hon vill vara mig nära, men på avstånd. Hon älskar mig desperat, i sin ensamhet, mitt verkliga jag har hon ingen aning om hur man bemöter bland alla dessa slöjor av skuld och skam och gammal skit.

Efter en och en halv timme sitter jag med en enorm klump i halsen. Jag tycker så synd om oss båda. Om henne, som så gärna vill att sanningen inte ska vara sanning, och om mig, som tvingas stå för sanningen ensam och just bli ensam i det. Jag önskar att det gick att bara vara snäll och glad, jag önskar det för oss bägge. Jag önskar att det bara gick att säga att jag vet att du älskar mig, mamma. Och någonstans i mig finns det också kärlek kvar. Men den ligger bakom någonting som är så tungt att jag inte vet hur man får bort det, jag vet inte hur man möter en människa som i sin tur har gjort allt för att slippa möta mig och skulden det innebär. Jag vet inte, men jag vill fortfarande, jag vill ju. Trots att jag slår huvudet i väggen gång på gång.

Jag intalar mig att jag får åka hem om det blir för svårt.

Det kommer att bli två långa dagar.