Katten är femton år. Hon minns mig. Den där knepiga, skygga katten som oftast bara gömmer sig under soffan när det kommer någon har strukit runt mig hela dygnet, småpratat på katters sätt och pressat huvudet mot mitt. Jag hör när hon kommer nära att hennes andning är lite hes. När hon ska hoppa upp i soffan där jag sitter tar hon tid på sig att sikta. Hon är en gammal dam nu.

Jag och mamma tittar på gamla svartvita bilder, på människor jag inte har en aning om vilka de är, människor som hon minns från sin ungdom. På en bild är hon en liten flicka i svart klänning med vit slips. Det är under krigsåren. Morfar har fortfarande två ögon och mormor som jag aldrig fick möta lever än. Mamma pratar och berättar, pratar nästintill oavbrutet, och jag lyssnar, tar emot. Jag försöker ta emot allt vad jag kan av allt det underliga ömtåliga som min mamma försöker ge mig. Hon har köpt en filt som hon vill att jag ska ta med mig hem. Det kniper så förfärligt i hjärtat när jag förstår att hon vill att jag inte ska frysa. Hon försöker ge mig saker. Det är bara det att ingen av oss vet vad det är för något, riktigt.

Hon är en gammal kvinna med ett underligt sinne för humor. På insidan av hennes ytterdörr sitter urklipp ur tidningar. Ett uppslag med en gammal Astrid Lindgren. Ett annat med magra afrikanska kvinnor med stora laster på ryggarna, en stor rubrik där det står “slavar!” i gult. En fet svart kvinna med ordentligt med valkar, en reklam för Dove, tror jag. En stringtroserumpa. Och mitt i alltihop Stockholms tunnelbanekarta.

Tv:n står på hela tiden. Jag har ont i huvudet, det spränger av tryckande gråt som vill ut, men jag ber henne inte stänga av, inte sänka heller eftersom jag vet att hon hör sämre än förr och att hon dessutom har tinnitus så tystnaden är för henne vad den här ljudmattan är för mig. Hela tiden medan vi pratar pratar också andra i bakgrunden, jinglar och musik, kockar lagar tapenade. Plötsligt vill mamma få mäta hur lång jag är. Vi gör det. Sedan ber hon mig mäta henne. Hon ställer sig mot dörrkarmen, jag trycker försiktigt ner hennes yviga, gråa hår och gör ett märke mot det vita. Vi konstaterar att hon är 18 centimeter kortare än jag.

På en av de svartvita bilderna är mamma en ung kvinna med väninnor på stranden. Hon har en vit bikini och är lika smal och småbystad som jag är nu. Hon hann aldrig förstå att hon var vacker då, hon skämdes alltid lite, och på alla bilderna sitter hon helst lite vid sidan om. Hon skrattar aldrig med öppen mun. Jag ser på bilderna och ser lite av mig själv i dem. Ser att hon är min mamma. Jag ser att hon är min mamma.