Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Cykeln har åkt upp ur förrådet. Benen värker. Jag har cyklat flera mil, är nöjd och har lite vägdamm på stämbanden. Men hjärtat är hoppfullt på grund av ett underbart meddelande på väggen vid ett av byggena.

Helga har skrivit ett inlägg som fick mig att komma ihåg något. Jag ska försöka formulera det här, men det är inte helt enkelt. Det är ett stort och svårt ämne, det här med barns vara eller inte vara i människors liv. Jag är i den åldern att det har hunnit bli ett ganska självklart spörsmål. Det har dykt upp en del ungar i bekantskapskretsen vid det här laget, ungar vars resa till sina föräldrar har sett ut på rätt många olika sätt. Det finns de där barnen som blev till lite hejsan-hoppsan väldigt tidigt i någonting som inte ens hunnit bli ett ordentligt förhållande, det finns de där välplanerade barnen, det finns barnen som kommit till på naturlig väg med lång vänte- och längtetid, det finns barnen som blivit något av ett mirakel efter flera missfall, det finns IVF-barn och det finns barn som på ytan ser ut som asiater trots att de är lika svenska som mellanmjölk vid det här laget. Faktum är att de flesta sorter finns representerade.

Bland deras föräldrar finns alltså alla de olika sorterna föräldrar. Allt från de där som inte har en aning om hur det är att ha problem med barnalstrandet eftersom de i princip kan bli gravida av att sova utan underkläder, till de där som fortfarande kämpar och längtar och försöker hålla hoppet uppe om att en dag så. Jag har just nu tre personer i min bekantskapskrets som försöker med IVF. En av dem är gravid nu med ett barn som det är något fel på. Hon har tackat nej till vidare undersökningar eftersom hon inte vill veta mer. Är det ryggmärgsbråck blir det operationer när bebben kommer, är det Downs… ja, då är det Downs. Efter flera år av försök och missfall tar hon det som det kommer, det kommer oavsett att bli ett efterlängtat och välkommet barn. En annan håller på och opererar bort myom, det finns fortfarande en förhoppning att det ska kunna fungera efter att man tagit bort något av det som hindrar. Sedan kommer hela faderutten med sprayer och sprutor och att försätta sig först i klimakteriet för att sedan bli så hormonstinn som det bara är möjligt. Jag är full av beundran inför kraften i barnlängtan, som får mina vänner att gå igenom det.

Jag har ingen barnlängtan själv. Har aldrig haft. Vilket blir ännu tydligare när jag är omringad av så mycket längtan efter barn som inte blir, det är helt enkelt inte något som tar upp mig på det sättet. Men jag har så mycket respekt för den längtan att jag började fundera på min egen ickelängtan, om det nu finns ett sådant ord, och på ett sätt blev medveten om slöseriet i att gå omkring med en välfungerande kropp där det inte finns någon plan om användning. Alltså tänkte jag att jag kanske kunde bli äggdonator, numera är det ju tillåtet att donera ägg. Jag tänkte liksom bidra. Det var en häftig tanke, tyckte jag själv. Att kunna delta i att kanske hjälpa någon med samma inställning som mina längtande vänner att få komma dit de vill, att få bli föräldrar. Jag började försiktigt diskutera det i bekantskapskretsen och många av dem blev ganska förskräckta. En till och med undrade om det inte skulle bli så att jag gick och spanade med blicken efter små barn som liknade mig, om det inte skulle vara underligt att veta att jag ”hade barn” någonstans. Jag kände efter och kunde ärligt säga att jag inte skulle ”ha barn”. Jag skulle inte vara förälder, det skulle de som längtat efter och tar emot barnet vara. Jag skulle bara ha bidragit med något som annars helt enkelt skulle ha runnit ur mig utan större ceremonier, något som för mig inte har något större värde. De mest skräckslagna rösterna kom paradoxalt nog från ett par som själva längtade mycket. Eller kanske att det inte alls är paradoxalt, kanske att det är rimligt att de tycker att det verkar vansinnigt att kunna tänka sig att ge bort något man själv så desperat längtar efter.

Diskussionen fick en annan ton och blev politisk i stället för personlig efter att jag tagit reda på fakta kring äggdonation och insett att jag inte tillåts donera. Jag har nämligen inga egna barn, och det är bara kvinnor som fött själva som tillåts donera ägg. Detta gäller inte män och sperma, där krävs det inte att man själv är far för att bli donator. Som vanligt förväntas man som kvinna känna större samhörighet med sin reproduktionsprocess. Det här kan man givetvis diskutera länge och i en annan kontext, blanda in genus och jämställdhet, men det var inte det jag var ute efter just nu. Det var bara synd i mina ögon att en kvinna som inte själv vill ha barn alltså heller inte kan dela med sig av sin fysiska möjlighet.

Ouppfylld barnlängtan verkar vara, vad jag kan se i alla fall, en rent fysisk och mycket krävande värk. Som att ha ett ständigt gnagande någonstans i kroppen som aldrig tystnar. Jag har den inte och vet alltså inte hur det känns. Det enda jag kan jämföra det med är olycklig kärlek, det känner jag ju till. Den där ständiga bristen på någon man känner borde finnas hos en. En saknad som sitter som ett svart hål i kroppen.

Uppdatering: Plötsligt fick jag känslan av att jag helt utan bakgrundshistoria plockat fram glorian och putsat den en aning för mycket. Det var inte meningen, det finns nämligen ett skäl till varför jag är såpass positiv till donation överlag som ju på intet vis framgick här, jag verkar bara generös i största allmänhet. Det är jag inte.

När jag var i tjugoårsåldern fick min jämnårige kusin Hodgkins, det vill säga cancer i lymfan. Han låg på sjukhus i över ett år och hade det inte varit för en okänd donator av ryggmärg hade han inte levat idag. Vilket han alltså gör. Tack vare en främmande människas välvilja. Men det hann bli ganska illa innan det blev bättre, eftersom ingen av oss i släkten var en passande match för honom, inte ens släkten utanför Sverige som också testades. Det var den där människan som faktiskt inte hade någon som helst koppling till honom eller någonsin träffat honom som förändrade allt, gav honom en framtid.

Sedan dess står jag med i donationsregistret och ger blod. Så enkelt är det.

Igår kväll, när jag ganska precis kommit hem, kastades någonting mot mitt vardagsrumsfönster. Jag trodde först att jag hört fel eller att det hade med blåsten att göra, så jag läste lugnt vidare i boken jag hade uppslagen i knät. Så dunsade det till igen, två gånger snabbt på varandra och jag klev ut på balkongen. Nedanför stod farbrorsgrannen och kunde inte komma in i huset eftersom portkoden inte fungerade. Jag gick ner till porten och släppte in honom och sade att det såklart hade med sommartiden att göra, att portkoden slutar fungera efter nio och då måste man använda nyckelbrickan. Nyckelbrickan? sade han förbryllat, hur då? Och så testade han sin mot den elektroniska plattan och blev grundligt generad när den öppnade dörren hur prydligt som helst. Han bad så mycket om ursäkt och jag skakade på huvudet och sade att det inte var något att be om ursäkt för. Jag var ju vaken fortfarande så det var ingen fara.

Ah, c’est pas grave, monsieur, je n’ai pas m’endormi encore. De rien.

I Paris är det vår. Det grönskar och små träd är överfulla av rosa blad. På skolgårdarna leker barnen högljutt när man går förbi. Solen och regnet turas om att slå ner över kullerstenarna. Sociologen och jag satt på en buss när det plötsligt började hagla, kraftigt, en stund av hårda vita iskulor som snart övergick i ett intensivt regn på några minuter. På trottoaren utanför gick två äldre kvinnor i högklackade skor utan att hasta. De hade redan drabbats av regnet, alltså ingen idé att springa. Man kan ju inte bli mer än blöt.

På en annan buss klev det på två svenska barn. Två blonda systrar, en runt tretton år och en kanske runt åtta. Helt självklara, sade glatt bonjour till chauffören och satte sig sedan och diskuterade vilken tid egentligen storasyster kom hem igår. Lillasyster åt godis. De behövde inte titta på några kartor. De var hemma. Ändå tillräckligt borta hemifrån för att fortsätta prata svenska med varandra. Sociologen och jag log mot varann.

Muséer. Caféer. Restauranger med äldre manliga servitörer med mycket yrkesstolthet. Första kvällen åt vi på en liten hål-i-väggen-restaurang som jag hittade sist jag var i Paris, Gaspard de la nuit på rue de Tournelle i närheten av Bastille. Maten är vällagad och stämningen familjär. Vi var tidiga, satt bredvid ett äldre par som pratade om några trappor jag aldrig hann uppfatta vart de gick, men de var uppenbarligen jobbiga att ta sig uppför. När de gått kom ett yngre par med en liten babyson, och den äldre herren som strosat runt i restaurangen iklädd en grå pullover, det vill säga ägaren, hämtade en broderad kudde åt det av trötthet gnällande barnet. Tillsammans med föräldrarna arrangerade han en sovplats på bänken mot väggen och alla log mot varandra. Servitrisen och jag också, jag nickade och sade joli, n’est-ce pas och hon svarade mjukt il est très, très beau. Den tystlåtne manlige servitören sopade med en kniv vårt bord rent från smulor mellan varmrätt och dessert.

Och promenader och samtal och skratt, många långa samtal och skratt, en flaska roséchampagne på hotellrummet och så mycket samtal och skratt att jag vaknade alldeles hes. Alla dessa människor överallt, dessa vackra och fula och vanliga och udda människor, som en ung kvinna med fantastiskt hår som hon hela tiden medan hon pratade tvinnade mellan tumme och långfinger, en tunn och vinglande transvestit med stickade handledsvärmare och tungt drogade ögonlock, en kvinna i lila lacksneakers med en katt i väskan, en döv uteliggare som ville prata utan att kunna höra våra svar, ett bord på en uteservering med så vackra män sittande där att Sociologen skrattade länge åt hur till mig jag blev, alla dessa söta bakverk, pâtisserier med namn som Religieuse och Prince Noir och merci madame och je vous en prie.

Det är någonting med Paris som gör att jag känner mig bekväm. Det är inte bara det att jag förstår och pratar språket tillräckligt för att kunna ta mig fram utan större problem, det är mer än så. Det är artigheten och värmen, det respektfulla flirtandet och stoltheten, maten och sockret och lukten av sydländsk stad. Det är utrymmet för skevhet, det mindre strömlinjeformade, det mindre ängsliga. Det får mig att slappna av. Det är inte hemma, men bekvämt och kärt. Det är smakfullt och smaklöst i en förtjusande blandning, som den här kristallkronan som hängde i skylten i en lampbutik nära hotellet.

Jodå. Den har till och med en enhörning som galjonsfigur. Det är som att nöjt rycka på axlarna och säga fous le camp! åt allt vad regler om gyllene snitt heter.

Hemma slutar portkoden att fungera klockan nio på kvällen och farbrorsgrannen har fått veta att nyckelbrickan fungerar till mer än att boka tvättstugan. Jag tittar längtansfullt på termometern och suckar åt ynka fem plusgrader. Det kommer att ta ett tag till innan de rosa bladen vecklas ut här hos oss i kalla norden. Men när de gör det vet jag ju att jag blir så distraherad att jag glömmer Paris. Det är också värt att väntas på.

På väg hem från ett möte gick jag förbi ett stort bygge. Det är ett så stort bygge att de har lagt nya gångvägar bredvid ett stort staket, staketet är både av galler och plank och dessutom ett stort skynke för att skydda. Vet inte från vad eller vem. Men på flera ställen har någon rivit upp ett hål i skynket för att kunna titta in på bygget och se hur det framskrider. När jag gick förbi stod en liten farbror i åttioårsåldern med händerna på ryggen vid ett av hålen och kikade nyfiket in. Jag kunde inte låta bli att följa hans exempel, och föll för tydligheten i vissa markeringar.

I närheten av mitt hus bygger de dessutom ännu ett nytt bostadskomplex. De poppar upp både här och där, alla dessa dyra bostadsrätter i nyfunkisstil med öppna planlösningar och fuskbyggeväggar som möglar fort. På nedre botten finns det alltid lägenheter med så stora fönster att de som lever där inne nästan lever i ett dockhem. De lever sina liv i sina öppna planlösningar för öppen display. Det skulle jag inte riktigt stå ut med. Det är en del av det nya i nyfunkis jag inte riktigt är sams med. Men jag måste erkänna att jag tycker om byggena, jag gillar aktiviteten, riktningen och tyngden, de stora maskinerna, de neonfärgade västarna och skyddshjälmarna. Jag gillar att det växer så tydligt, att det för varje dag man går förbi ser lite annorlunda ut.

Vid bygget i mitt kvarter står det en pensionär i blå jacka och vit mössa och tittar på med mycken ro. Han har stått där i flera dagar, med en stenmur bak ryggen som samlar sol och gör att han inte behöver frysa. Jag antar att han tycker om framskridandet, han också, eller att han själv kanske jobbade på byggen en gång i tiden. Oavsett varför står han där nästan varje gång jag har gått förbi de senaste dagarna. Jag går alltid förbi och vidare eftersom jag har något slags ärende, han står alldeles stilla och lugn framför den där stenmuren och tittar på medan de stora maskinerna och de neonfärgade männen gör det de är där för.

Det är så tydligt vad som ger vad. Det finns något så oerhört lugnande över det.

I morgon – Paris. När jag kommer hem är det nästan april.

Jag har köpt ett sånt där brett svart läderskärp med två spännen som man ska ha i midjan. Alltså som pynt, inte för att hålla upp brallor utan markera midja bara. Det är jättesnyggt. Verkligen jättesnyggt.

Problemet är bara att ovanpå alla kläder jag har slutar det vara jättesnyggt och ser mest obekvämt ut. Det blir liksom bylsigt både över och under. Jag trodde att det skulle vara jättesnyggt ovanpå ett par olika klänningar jag har. Nej, det stämde inte. Det är bara fint i sig självt.

Och hur stor är chansen att jag vill använda mitt nya skärp utan kläder till? Jag skulle säga kanske 2%.

Igår kväll hade jag Sociologen och Småländskan på middag hemma. En lyckad ihopimproviserad middag bestående av en krämig svartbönssoppa med massor av färsk chili, koriander och spiskummin och lantbröd med tomat-kapris-olivhack, samt en flaska Cava som ändå stod och skräpade till ingen nytta. Småländskan är på sätt och vis tillbaka i Stockholm, jag säger på sätt och vis eftersom hon liksom jag är frilansande skådespelare och redan i maj ska vidare till nästa gig som inte är i Stockholm. Hon har en lägenhet här i stan som hon har bott i kanske sammanlagt tre år av de tio år hon haft den. Nu har hon en månad mellan jobb där hon samsas med kartonger i lägenheten som hon på sätt och vis bor i.

Ibland tänker jag att vi är galna som lever våra liv så ur hand i mun. Tänker jag på det för mycket får jag panik eftersom jag egentligen är en människa med stort behov av struktur och lika stor rädsla för kaos. Det enda sättet för mig att hantera det är att helt enkelt tänka att allting alltid ordnar sig och planera framåt som att det vore möjligt att göra det. Som idag, till exempel, har jag köpt tågbiljetter som det inte går att boka om till i början av maj när jag tänker åka och hälsa på Systersjälen, Camus och Finingen i Oslo. Jag har ingen aning om ifall det kommer att vara möjligt att åka, får jag ett jobb måste jag ju ta det och då faller planen. Men jag väljer att tänka att det ordnar sig, jag måste få tro att det går att planera framåt trots – eller just för att – mitt liv inte har några ramar att planera efter. Jag tycker att det finns något så oerhört befriande i att skriva ner en bestämd tid i min kalender. Att tro att jag kan välja.

På torsdag, i övermorgon, åker jag och Sociologen till Paris över helgen. Hon har precis börjat jobba igen efter att ha varit mammaledig och behöver komma ut på vuxenbus utan barn, jag försöker unna mig själv att fira att jag lyckats skriva klart en bok trots osäkerheten. Så mitt i att jag egentligen borde strukturera och söka jobb och försöka få till en fungerande plan framåt lämnar jag det i stället i några dagar för att helt enkelt strosa utmed Seine med en vän. Att jag gör det känns som en seger. Att jag gör något som bara är till för nöjes skull, för vänskaps skull och för egen skull. Det känns som att ge fingret åt alla de livsomständigheter som jag hatar att det inte går att få styr på.

Vi hade ett underbart samtal igår, de tre S:en. Om vänskap, om relationer och skillnaden på nu och då. Om döden, om tro eller icketro och vad man behöver tro för att orka med sitt liv. Det ligger kvar idag i mig. Som en slags stödjande hand i ryggen som säger att det ordnar sig.

Pseudonaja skrev för ett tag sedan ett inlägg om sin gamla filmstjärnesläkting. I hans kommentarsfält lämnade jag informationen att jag inte har något kändispåbrå, men däremot stammar från en enögd mjölnare. Det här är givetvis dagsens sanning, det är min morfar vi pratar om. Och nu ska jag berätta lite om det.

Min morfar föddes 1903, och från början var han varken enögd eller mjölnare. Han var en alldeles vanlig liten grabb, son till ganska välbeställda bönder som ägde ordentligt med åkermark och – just det – en kvarn. Denne pojke växte upp till en vacker ung man och denne unge man vann vid ett tillfälle en läderjacka på lotteri. Den händelsen var såpass otippad att den unge mannen lät sig förevigas på fotografi iklädd nämnda jacka, och här har vi honom alltså.

Inte för att jag vet om det hade med jackan att göra, men så småningom träffade denne unge man en ung kvinna som han förälskade sig i och gifte sig med. Den unga kvinnan var vid tillfället runt arton år, själv var han fjorton år äldre och alltså i omvärldens ögon sent ute med det här med giftermål och sådant. Det verkade spela mindre roll både för honom och den unga kvinnan som sedermera blev min mormor. De satte gemensamt bo, morfarsfar styckade av en bit mark åt sonen med nybliven hustru, det byggdes ett hus och den numera nygifte unge mannen fick huvudansvaret för kvarnen. Strax var han alltså inte bara gift och väntade sitt första barn utan också titulerad byns mjölnare.

morfar, mormor och den gamla kvarnen.

Det gick bra för den nya lilla familjen. Det föddes en liten dotter, och knappt ett och ett halvt år senare en liten dotter till. Dotter nummer två skulle sedermera bli mor till en aktris, men det var knappast något hon själv hade i tankarna. Hon var, liksom resten av familjen, ganska upptagen av att det rörde på sig i Europa och ryktades om krig. Mjölnaren som skulle bli min morfar en vacker dag var mycket engagerad i krigsfrågan. Eftersom han tillhörde de mer välbeställda byborna såg han det som sin uppgift att hjälpa till, gick raskt in i motståndsrörelsen och eftersom han var en aktiv motståndsman satt han under några år ett par turer i fängelse och hans systers man fick sköta gården. Plötsligt blev det lite snävare med det mesta. Ransoneringarna var ett faktum. I de tiderna var det gott att vara mjölnare, eftersom han kunde ta betalt i del av spannmålet som skulle malas i stället för pengar. Det gjorde att familjen i alla fall aldrig hade ont om mat, även om de när kriget var i full fart dessutom huserade utöver systerns familj ett antal släktingar som inte hade det lika förspänt.

morfar och mormor i mitten, med keps och prickig sjalett. mamma längst till höger i svart klänning med vit slips.

När kriget var över och Europa andades ut igen kunde livet fortsätta lite mer som förr på landsbygden. Morfar återvände till mjölnarsysslan, åkerbruket och familjelivet, barnen växte, ett par barn till föddes. Tiden gick och livet frodades. De två stora flickorna var nu unga damer som på riktigt kunde göra nytta.

moster i mörk klänning, mamma i ljus.

Morfar band också sina egna tunnor. Och det var så olyckan skedde. Medan han kapade ett tunnband till lagom storlek flög ett järnspån så olyckligt snett att det träffade honom rakt i ögat och borrade sig in. Han fick åka in till sjukhuset, där läkaren snabbt konstaterade att det var omöjligt att rädda ögat. Järnspånet hade satt sig så djupt och illa att om man tog bort det skulle ögat rinna ut, men ta bort det var likväl ett måste om inte infektionen det skapat skulle sprida sig. Sagt och gjort. Spånet togs bort och ögat försvann.

Morfar levde glatt vidare som enögd mjölnare. Han brukade skrattande säga att han såg mer med sitt enda öga än alla andra gjorde med två. När folk frågade vad han menade sade han filurigt ”ja, du ser en man med ett öga, jag ser en med dubbelt så många, alltså ser jag mer än du.” Han tyckte mycket om att läsa, han satt ofta uppe sent in på nätterna och läste och glömde tiden. Han var humanist och mycket engagerad i sin omvärld. Mamma har sagt sedan jag var liten att jag brås på honom. Det kanske jag faktiskt gör.

Morfar dog i början av 80-talet. Då var han en gammal man som rökte pipa med tobak som luktade körsbär och hade knotiga knän som det ändå var skönt att sitta på. Han bodde kvar på landet i huset han bott i hela sitt vuxna liv. Mormor dog långt före honom trots att hon var yngre, det visade sig att hon hade ett svagt hjärta. Han hade vid livets slut fyra levande och ett dött barn, sex barnbarn och en nerlagd gammal kvarn. Fortfarande samma stil på mustaschen och bara ett, men ett välfungerande, öga.

Idag har jag varit på barndop.  Till kaffet efteråt satt den här tavlan ovanför mitt bord.

Känns den inte lite som en kristen version av den här hötorgstavlan av det gråtande barnet?

Jag kanske är ond, men jag fick sitta och hålla tillbaka en nästintill hysterisk skrattattack.

Ojdå.

Klockan är inte ens tolv och jag har redan hunnit både säga och tänka ”det ordnar sig nog” alldeles för många gånger idag. Hu.

Jag är trött på positivt tänkande och optimism in absurdum, men vad är alternativet? Att tänka att det nog inte ordnar sig, någonsin? Det skulle jag inte orka leva med.

Det ordnar sig nog.

I natt drömde jag att jag var man och ihop med Helena Bergström. Hon hade enbart på sig urtvättade, vita, rejäla bomullstrosor och gummistövlar. Vi låg i en säng och jag pussade henne på benen. Det var ungefär så hett det blev.

Vissa dagar känns liksom i ofas med sig själva och idag är en sådan. Jag ligger lite efter hela tiden, trots att det känns som att jag skyndar mig. Och samtidigt ligger jag lite före, men är för seg för att veta var jag ska landa. Underligt, bara. När jag gick ett ärende bort till Låtsasbrorsan på förmiddagen började det snöa. Små, fasta, runda kulor av snö som blåste in överallt, mellan halsduk och hud, mellan jackärm och vante. Kinderna darrade och pirrade av blåst och jag var glad att jag inte tagit cykeln. Det kändes kallt och rått hela vägen hem också, sedan verkade det räcka med att jag kom inomhus för att det skulle slå om. Nu sitter jag i soffan med solen brännande ner genom fönstret på mina ben, blåhimmel och ystermoln på andra sidan glaset. Det verkar så varmt där ute, även om min frusna nästipp säger att sanningen är nej. Det är äkta aprilväder redan i mars, jag sade ju det, det är ofas.

Jag började dagen med ett besked om att jag inte fick en dubbgrej jag har gjort röstprov för. Det blev jag besviken över. Sedan ringde min agent och bad mig skicka över en dvd med visningsmaterial som hon ska skicka med kurir till Tyskland, eftersom jag kanske ska få vara med några dagar i en tysk kriminalare. Det vore något. Att bli dubbad själv. Ett flöde av tyska ord ur en mun i ofas. Plötsligt kände jag att jag längtar efter att jobba. Det hänger säkert ihop med den här underliga tomhetskänslan jag går med efter att ha skrivit klart boken. Öppna dagar är inte bara vilsamma och positiva. Vad gör jag av mig nu? Kan jag få spela något? Vara någon annan en liten stund, vila från mig själv och mina rusande tankar?

Igår frågade kinesiologen hur jag känner mig. Jag svarade ”lite tom”. Han nickade och sade att det inte behöver vara en dålig sak. Att det också kan betyda att någonting är över, att det skapats en plattform och utrymme för något nytt. Jag tyckte att det lät tröstande då. Sedan när jag kom hem kände jag att utrymme för något nytt också betyder brist på fyllning. Jag längtar efter att bli fylld, uppfylld, full. Fullfilled.

En lockande lampa på insidan. Nyvaket fladder mot utsidan av rutan.

Om det inte var för att jag tycker att stora, lurviga malar är bland det obehagligaste som finns skulle jag tycka lite synd om den. Det är fortfarande lite för kallt för sådana som dig, vännen. Det är inte alltid så lyckat att vara snabb.

Någon har hamnat här efter att ha sökt på ”vad man trodde förr”.

Det var en väldig massa som senare har motbevisats. Att jorden var platt. Att man kunde trilla av horisonten om man åkte för långt. Att gud fanns, verkligen, och var beredd att straffa allt han inte tyckte om. Att man kunde bli blind av att runka. Att tjejer inte hade något intresse av onani, eller knappt sex över huvud taget. Att det var tufft att röka. Att filmstjärnor vaknade vackra med lagt hår och smink.

… nej visst ja, den där sista lever kvar lite, är inte helt utdöd.

Om jag slutar generalisera vad ”man” trodde förr och går till vad jag trodde förr, så blir det genast lite andra bullar. Jag trodde till exempel, när jag var tio år, att jag år 2000 skulle vara gift och ha två barn. Jag trodde runt år 2000 att om man inte tänker så mycket på det som har varit svårt så gör det inte ont, det finns inte längre. Jag tänkte foten-i-kläm-jajjamänsan. Jag trodde att jag var osårbar och orkade allt. Jag trodde att om man bara älskar någon tillräckligt mycket så kommer allt det andra att lösa sig nästan lite av sig självt. Allt det har också motbevisats. Plötsligt verkar det inte lika dumt att tro att jorden är platt. Det är den väl, det beror på hur nära man är.

Vad tror jag nu då? Ja, det är också en hel del. Jag tror att dyra schampon man köper hos frisören är mycket bättre och alltså värda pengarna. Att det bästa som finns i tröstväg är musik. Att jag kanske måste lära mig att leva med en acceptans kring att jag är en sårad, men att det inte är samma sak som att vara ett offer. Att det går att hitta en balans där emellan.

Jag tror att det är gott, det mesta. Och att gud kanske inte finns, men att djävulens namn är vitt socker. Det får man svamp av.

Det slutar aldrig att förvåna mig hur vackert jag tycker allting blir när solen lyser på det. Sandkokor i vägkanten som torkar och smular, torra löv som envist hakar sig kvar på grenar som gått vidare för länge sedan och redan fantiserar om nästa förhållande med nyknoppad fräschör. Jag gick en promenad genom stan för att dra kopior på mitt bokmanus och eftersom solen sken hade människor öppna ansikten. Jag blev vinkad till av två män i neongula västar i skåpbil. Inte alls på något sliskigt sätt, utan liksom bara öppet och glatt. Vink vink, snällt leende. Sol ute, sol inne.

När jag dragit mina två kopior för dagen lade jag dem i varsitt stort påskuvert och gick vidare till de två bokförlag jag börjar hos. Ett av de största och ett av de mindre. Det stora är… stort. En man i receptionen som tog emot mitt manus utan några större åthävor, bara frågade om det fanns kontaktuppgifter i kuvertet och jag sade ja, tack och hej.

Det mindre blev jag helt förälskad i. Om jag någonsin får bli utgiven önskar jag att det blir hos dem. Stämningen där när jag kom in var en helt annan. Det fanns knappt en reception, utan en kvinna reste sig från sitt skrivbord i ett litet inglasat kontor och kom ut. Jag frågade till vem jag kunde lämna ett manus för påseende, och hon svarade vänligt ”till mig”. Jag tog upp det ur väskan och när jag gav det till henne log hon, lite förvånat. ”Det är alldeles varmt”, sade hon och jag log tillbaka med vindrufsat hår och solkinder. ”Det är alldeles nykopierat”, svarade jag och vi log mot varandra en stund innan hon också frågade om adress och telefonnummer och sånt fanns med. Det var så tyst och lugnt där.

Ute på gatan igen var min ryggsäck så lätt som ingenting. Solen varm mot kinderna. Jag gick med jackan öppen och frös inte alls.

Söndag. Det har alltid varit min bästa dag på veckan. Kanske för att det, i alla fall medan jag växte upp och tonårade och allt det där, fanns för mycket förväntningar på fredagar och lördagar, så många nu tammefaan ska vi ha roligt hörni! och det aldrig riktigt blev så roligt som man ville och hoppades. Men söndagar. Dessa vilsamma dagar mitt emellan måsten. Mitt emellan arbetsmåstet och helgrolighetsmåstet. Dagen när man egentligen ingenting förväntas göra, när det inte ens går något särskilt på tv, när affärer är stängda och människor trötta. Jag tycker om det. Lugnet, luften, att det står en fritt.

Jag började dagen med att se om min älsklingsfilm, ”Hårfrisörskans make” av Patrice Léconte. Det är en saga, en bitterljuv romantisk saga om kärlek. Jag har i veckan gett bort den i födelsedagspresent och kände plötsligt att jag själv ville se den igen. Jag tycker fortfarande så mycket om den, även om jag såg och förälskade mig i den första gången när jag var just tonåring. Sedan gick jag långsamt till Favoritfiket. Det var inte blå himmel, men nästan. Det är inte vår än, men nästan. Och jag är kanske inte helt lycklig, men nästan. Grenarna börjar få färg och liv igen, den där nästan neonfärgade genomsiktiga grönröda.

Jag såg att isarna börjar släppa. Långt där ute var det en fåra öppet vatten, och mitt i det öppna något rött, avlångt. Någon som paddlade kajak. Jag kunde nästan känna kylan mot mina egna ben, att sitta omsluten av kyla med bara ett tunt plastskal mellan mig och vattnet. Men vid bryggan ligger isen fortfarande tjock. En fastfrusen båt. Två män med fiskepallar.

På Favoritfiket delade jag bord med tre pensionärer som bröt på finska. För en av dem var det första gången hon var där. Jag tror att det hon tyckte bäst om var att blommorna i den lilla klara glasvasen på varje bord var äkta. Jag sade att de alltid har det. Äkta blommor. Hon log lyckligt. Eller vad vet jag, kanske inte helt lyckligt, men nästan.
När jag gick förbi bryggan på väg hem hade männen gått. Det fanns ingenting kvar där ute utom fotspåren, mängder av fotspår, som när någon har ritat upp turerna i en dans man inte kan. Jag fick sällskap på vägen av en stor, vacker, grå katt. Han lät sig klappas, men utan fjäsk. Inget strykande runt benen. Han bara gjorde sig tillgänglig.

Plusgrader som gör att man kan gå utan vantar. Ljudet av droppande eller rinnande vatten. Överallt denna smältsnö som gör världen hal och förrädisk. Det är ganska fint att se hur människor balanserar försiktigt på de där smala stråken av torrmark mellan pölarna, väntar ut varandra för att gå torrskodda förbi pölar. Det finns en hänsyn i det som är vacker att se. Hur människor faktiskt har tid att vänta, och hur de automatiskt ler mot varandra när man har det gemensamma målet att slippa bli blöt om fötterna.

Och så förbi flera mystiska meddelanden, sprayade på soptunnor, elboxar, brevlådor och husväggar. Korta meddelanden, förkortningar och initialer och då och då en symbol för någonting jag inte förstår. Men också ibland ett helt tydligt budskap.

På min gata ett helt fotbollslag, tonårskillar i blå träningsjackor och deras tränare. Det är söndag. Snart är det vår.

Idag fyller Suziluz-bloggen ett år! Hurra!

Det har varit ett bra år måste jag säga. Året i siffror är: 417 inlägg med 1531 kommentarer, och i skrivande stund 28 492 besök. Det är inte illa enligt mig själv, även om det inte kommer upp i samma skala som drömmen jag hade ungefär en vecka in på mitt nystartade bloggande, där jag blev jagad av tusentals galna fans som ville veta vem den mystiska bloggaren var. Eh. Hehe. Det tyder på en viss megalomani, men jag bjuder på det. Det är ju kalas idag.

Rent personligt har den här bloggen bjudit på en del saker jag inte alls föreställde mig kunde ingå när jag började:

1. Jag har fått hemkokta karameller av Tante Jul.
2. Jag har fått en egenskriven bok av Peter Barlach, översatt till norska.
3. Jag har fått böcker av Annannan och Lovely Godiva, fast ingen av dem har skrivit dem.
4. Jag har firat jul med Lovely Godiva. Vilket var nästan löjligt trevligt.
5. Jag har låtit Huskorset läsa första två kapitlen av min egen nyskrivna bok.
6. Jag väntar just nu på en klänning som Alter Ego kommer att skicka mig, i utbyte mot en av mina.

Vad det gäller det mer ickemateriella har jag fått en massa annat av alla er som läser och kommenterar. Till exempel uppmuntran och hejarop kring skrivandet;  skratt och underbara kommentarer när jag är på dumdum-humör och stärkande kramar och förståelse kring det mer svåra, personliga. Det hade jag nog heller inte trott när jag började, att den kontakten människor faktiskt får via skrift kan kännas så genuin och personlig. Att det på riktigt känns som att det finns vänner här. Tack, alla fina människor för det. Och fortsätt komma hit och hänga i mitt virtuella vardagsrum, det finns en jättesoffa här och plats för alla stjärtar i det gröna Suziluzhjärtat. Jag är superglad för er alla och tycker alltid att det är lika kul att läsa era kommentarer (och era egna bloggar förstås, ni som har.)

Sammanfattning: Vi tar ett år till, va?