Igår kväll hade jag Sociologen och Småländskan på middag hemma. En lyckad ihopimproviserad middag bestående av en krämig svartbönssoppa med massor av färsk chili, koriander och spiskummin och lantbröd med tomat-kapris-olivhack, samt en flaska Cava som ändå stod och skräpade till ingen nytta. Småländskan är på sätt och vis tillbaka i Stockholm, jag säger på sätt och vis eftersom hon liksom jag är frilansande skådespelare och redan i maj ska vidare till nästa gig som inte är i Stockholm. Hon har en lägenhet här i stan som hon har bott i kanske sammanlagt tre år av de tio år hon haft den. Nu har hon en månad mellan jobb där hon samsas med kartonger i lägenheten som hon på sätt och vis bor i.

Ibland tänker jag att vi är galna som lever våra liv så ur hand i mun. Tänker jag på det för mycket får jag panik eftersom jag egentligen är en människa med stort behov av struktur och lika stor rädsla för kaos. Det enda sättet för mig att hantera det är att helt enkelt tänka att allting alltid ordnar sig och planera framåt som att det vore möjligt att göra det. Som idag, till exempel, har jag köpt tågbiljetter som det inte går att boka om till i början av maj när jag tänker åka och hälsa på Systersjälen, Camus och Finingen i Oslo. Jag har ingen aning om ifall det kommer att vara möjligt att åka, får jag ett jobb måste jag ju ta det och då faller planen. Men jag väljer att tänka att det ordnar sig, jag måste få tro att det går att planera framåt trots – eller just för att – mitt liv inte har några ramar att planera efter. Jag tycker att det finns något så oerhört befriande i att skriva ner en bestämd tid i min kalender. Att tro att jag kan välja.

På torsdag, i övermorgon, åker jag och Sociologen till Paris över helgen. Hon har precis börjat jobba igen efter att ha varit mammaledig och behöver komma ut på vuxenbus utan barn, jag försöker unna mig själv att fira att jag lyckats skriva klart en bok trots osäkerheten. Så mitt i att jag egentligen borde strukturera och söka jobb och försöka få till en fungerande plan framåt lämnar jag det i stället i några dagar för att helt enkelt strosa utmed Seine med en vän. Att jag gör det känns som en seger. Att jag gör något som bara är till för nöjes skull, för vänskaps skull och för egen skull. Det känns som att ge fingret åt alla de livsomständigheter som jag hatar att det inte går att få styr på.

Vi hade ett underbart samtal igår, de tre S:en. Om vänskap, om relationer och skillnaden på nu och då. Om döden, om tro eller icketro och vad man behöver tro för att orka med sitt liv. Det ligger kvar idag i mig. Som en slags stödjande hand i ryggen som säger att det ordnar sig.