På väg hem från ett möte gick jag förbi ett stort bygge. Det är ett så stort bygge att de har lagt nya gångvägar bredvid ett stort staket, staketet är både av galler och plank och dessutom ett stort skynke för att skydda. Vet inte från vad eller vem. Men på flera ställen har någon rivit upp ett hål i skynket för att kunna titta in på bygget och se hur det framskrider. När jag gick förbi stod en liten farbror i åttioårsåldern med händerna på ryggen vid ett av hålen och kikade nyfiket in. Jag kunde inte låta bli att följa hans exempel, och föll för tydligheten i vissa markeringar.
I närheten av mitt hus bygger de dessutom ännu ett nytt bostadskomplex. De poppar upp både här och där, alla dessa dyra bostadsrätter i nyfunkisstil med öppna planlösningar och fuskbyggeväggar som möglar fort. På nedre botten finns det alltid lägenheter med så stora fönster att de som lever där inne nästan lever i ett dockhem. De lever sina liv i sina öppna planlösningar för öppen display. Det skulle jag inte riktigt stå ut med. Det är en del av det nya i nyfunkis jag inte riktigt är sams med. Men jag måste erkänna att jag tycker om byggena, jag gillar aktiviteten, riktningen och tyngden, de stora maskinerna, de neonfärgade västarna och skyddshjälmarna. Jag gillar att det växer så tydligt, att det för varje dag man går förbi ser lite annorlunda ut.
Vid bygget i mitt kvarter står det en pensionär i blå jacka och vit mössa och tittar på med mycken ro. Han har stått där i flera dagar, med en stenmur bak ryggen som samlar sol och gör att han inte behöver frysa. Jag antar att han tycker om framskridandet, han också, eller att han själv kanske jobbade på byggen en gång i tiden. Oavsett varför står han där nästan varje gång jag har gått förbi de senaste dagarna. Jag går alltid förbi och vidare eftersom jag har något slags ärende, han står alldeles stilla och lugn framför den där stenmuren och tittar på medan de stora maskinerna och de neonfärgade männen gör det de är där för.
Det är så tydligt vad som ger vad. Det finns något så oerhört lugnande över det.
I morgon – Paris. När jag kommer hem är det nästan april.
mars 25, 2009 at 4:13 e m
Jag har alltid undrat över det där med gamlingar och byggen. Nåja, hur som helst… ha en underbar vistelse i Paris. Hoppas hon luktar bättre än vanligt och glöm inte njuta. Puss på snoken från mig.
mars 25, 2009 at 4:30 e m
Ha det alldeles underbart! Strosa och ta en calva för mig!
mars 25, 2009 at 10:07 e m
Åh! Lycklig resa. Köp lite choklad vetja. Det är så gott.
mars 26, 2009 at 5:10 f m
Möta våren i Paris… jo jag tackar.. Ha det underbart och vårlikt och soligt!
mars 26, 2009 at 11:16 f m
Å dessa underbara farbröder. Med händerna på ryggen. Alltid med händerna på ryggen. Jag brukar stå så jag med, till exempel när jag tittar i ett skyltfönster. Och jag viftar lite med fingrarna också där bakom ryggen. det tror jag också jag har gemensamt med farbröderna.
Kolla om farbröderna kolla på byggen i Paris också!
mars 26, 2009 at 10:46 e m
Alla större byggen verkar dra till sig äldre män. Kommer jag om 20-30 år att bli sjukt intresserad av byggen? Hoppas inte…
Dock hoppas jag att Paris blir en härlig upplevelse för dig.
mars 27, 2009 at 6:02 f m
Jeg håper at jeg også blir flinkere til det der når jeg blir eldre. Å stå stille og se på det som skjer akkurat nå, i stedet for å løpe videre for å få med meg det som kanskje skjer snart, et annet sted.
Ja. Det er i grunnen akkurat det jeg håper.
Og så at du har det fint i Paris, selvfølgelig!
mars 27, 2009 at 6:54 e m
Det är alltid lika rörande det där med äldre män som tittar på byggen. De blir som småpojkar. Tittar på grävskopan, funderar på hur djup den där gropen är, hur mycket dynamit som behövdes, på om den där grejjen på larvfötter ska klara sig upp för backen, på hur det skulle vara att åka i den där hissen upp i byggnadsställningen.
Och kranen! Kranen. Så högt den lilla kuren där uppe är. Hur högt? Där skulle man sitta, med en termos och ett paket äggmackor och se världen från ovan. Och om det inte är ruskigt svårt att köra den.
Lite såna grejjer.
mars 30, 2009 at 11:28 f m
Lilla Blå, Wettex, Huskorset, Skatan: Tack, Paris har varit välvilligt mot mig, som alltid. Det enda jag undrar när de ska upptäcka är den laktosfria mjölken…
m: Jag brukar rulla tummarna. På riktigt alltså. Sitter ofta med korsade händer när jag väntar och rullar tummar.
Pseudonaja: Det hoppas jag! Tycker det tyder på en sund nyfikenhet, jag.
Tante Jul: Ja, såklart, det är ju det som är det fina! Välformulerat.
Anders: Hihi… helt underbart beskrivet. Och det är lite som när småkillar bygger med Lego, det har du helt rätt i. En slags fascination över mekanik och mekanism och storslagen fantasi, allt i ett.
mars 30, 2009 at 11:23 e m
Rulla tummarna! Vilken kulturhistoriabevarande gärning jisses. Om du ser nån nån gång som vänder ryggen åt dig, lägger händerna på ryggen och viftar med fingrarna – då är det jag som har identifierat dig och skickar den hemliga signalen.
mars 30, 2009 at 11:27 e m
Jag prövade nu. Fingrarna känner nästan inte igen rörelserna. Jag har antagligen inte rullat tummarna sen tidigt 80-tal.
mars 31, 2009 at 11:53 f m
m: Det kräver träning. Det är bara att rulla vidare. Jag lägger den hemliga signalen på minnet.
mars 31, 2009 at 12:49 e m
Jag får nog erkänna att jag testat några gånger sen igår, och nu förstår jag tjusningen. Eftersom jag helt glömt bort hur man gör så gjorde jag först fel: tummarna viftade för yvigt och snabbt om varandra. De ska så klart smyga runt varandra långsamt, med jämn hudkontakt. Det är ju hypnotiskt! Iallafall meditativt.