Igår kväll, när jag ganska precis kommit hem, kastades någonting mot mitt vardagsrumsfönster. Jag trodde först att jag hört fel eller att det hade med blåsten att göra, så jag läste lugnt vidare i boken jag hade uppslagen i knät. Så dunsade det till igen, två gånger snabbt på varandra och jag klev ut på balkongen. Nedanför stod farbrorsgrannen och kunde inte komma in i huset eftersom portkoden inte fungerade. Jag gick ner till porten och släppte in honom och sade att det såklart hade med sommartiden att göra, att portkoden slutar fungera efter nio och då måste man använda nyckelbrickan. Nyckelbrickan? sade han förbryllat, hur då? Och så testade han sin mot den elektroniska plattan och blev grundligt generad när den öppnade dörren hur prydligt som helst. Han bad så mycket om ursäkt och jag skakade på huvudet och sade att det inte var något att be om ursäkt för. Jag var ju vaken fortfarande så det var ingen fara.
Ah, c’est pas grave, monsieur, je n’ai pas m’endormi encore. De rien.
I Paris är det vår. Det grönskar och små träd är överfulla av rosa blad. På skolgårdarna leker barnen högljutt när man går förbi. Solen och regnet turas om att slå ner över kullerstenarna. Sociologen och jag satt på en buss när det plötsligt började hagla, kraftigt, en stund av hårda vita iskulor som snart övergick i ett intensivt regn på några minuter. På trottoaren utanför gick två äldre kvinnor i högklackade skor utan att hasta. De hade redan drabbats av regnet, alltså ingen idé att springa. Man kan ju inte bli mer än blöt.
På en annan buss klev det på två svenska barn. Två blonda systrar, en runt tretton år och en kanske runt åtta. Helt självklara, sade glatt bonjour till chauffören och satte sig sedan och diskuterade vilken tid egentligen storasyster kom hem igår. Lillasyster åt godis. De behövde inte titta på några kartor. De var hemma. Ändå tillräckligt borta hemifrån för att fortsätta prata svenska med varandra. Sociologen och jag log mot varann.
Muséer. Caféer. Restauranger med äldre manliga servitörer med mycket yrkesstolthet. Första kvällen åt vi på en liten hål-i-väggen-restaurang som jag hittade sist jag var i Paris, Gaspard de la nuit på rue de Tournelle i närheten av Bastille. Maten är vällagad och stämningen familjär. Vi var tidiga, satt bredvid ett äldre par som pratade om några trappor jag aldrig hann uppfatta vart de gick, men de var uppenbarligen jobbiga att ta sig uppför. När de gått kom ett yngre par med en liten babyson, och den äldre herren som strosat runt i restaurangen iklädd en grå pullover, det vill säga ägaren, hämtade en broderad kudde åt det av trötthet gnällande barnet. Tillsammans med föräldrarna arrangerade han en sovplats på bänken mot väggen och alla log mot varandra. Servitrisen och jag också, jag nickade och sade joli, n’est-ce pas och hon svarade mjukt il est très, très beau. Den tystlåtne manlige servitören sopade med en kniv vårt bord rent från smulor mellan varmrätt och dessert.
Och promenader och samtal och skratt, många långa samtal och skratt, en flaska roséchampagne på hotellrummet och så mycket samtal och skratt att jag vaknade alldeles hes. Alla dessa människor överallt, dessa vackra och fula och vanliga och udda människor, som en ung kvinna med fantastiskt hår som hon hela tiden medan hon pratade tvinnade mellan tumme och långfinger, en tunn och vinglande transvestit med stickade handledsvärmare och tungt drogade ögonlock, en kvinna i lila lacksneakers med en katt i väskan, en döv uteliggare som ville prata utan att kunna höra våra svar, ett bord på en uteservering med så vackra män sittande där att Sociologen skrattade länge åt hur till mig jag blev, alla dessa söta bakverk, pâtisserier med namn som Religieuse och Prince Noir och merci madame och je vous en prie.
Det är någonting med Paris som gör att jag känner mig bekväm. Det är inte bara det att jag förstår och pratar språket tillräckligt för att kunna ta mig fram utan större problem, det är mer än så. Det är artigheten och värmen, det respektfulla flirtandet och stoltheten, maten och sockret och lukten av sydländsk stad. Det är utrymmet för skevhet, det mindre strömlinjeformade, det mindre ängsliga. Det får mig att slappna av. Det är inte hemma, men bekvämt och kärt. Det är smakfullt och smaklöst i en förtjusande blandning, som den här kristallkronan som hängde i skylten i en lampbutik nära hotellet.
Jodå. Den har till och med en enhörning som galjonsfigur. Det är som att nöjt rycka på axlarna och säga fous le camp! åt allt vad regler om gyllene snitt heter.
Hemma slutar portkoden att fungera klockan nio på kvällen och farbrorsgrannen har fått veta att nyckelbrickan fungerar till mer än att boka tvättstugan. Jag tittar längtansfullt på termometern och suckar åt ynka fem plusgrader. Det kommer att ta ett tag till innan de rosa bladen vecklas ut här hos oss i kalla norden. Men när de gör det vet jag ju att jag blir så distraherad att jag glömmer Paris. Det är också värt att väntas på.
mars 30, 2009 at 11:42 f m
Åååh.
Välkommen hem! Låter som en alldeles, alldeles underbar resa.
Kram.
mars 30, 2009 at 2:41 e m
“Det är utrymmet för skevhet, det mindre strömlinjeformade, det mindre ängsliga. Det får mig att slappna av. Det är inte hemma, men bekvämt och kärt. Det är smakfullt och smaklöst i en förtjusande blandning”
EXAKT så känner jag för mitt adopterade land
Det är därför jag lever här
Men jag har aldrig kunnat sätta ord på det så bra som du
Välkommen tillbaka.
mars 31, 2009 at 10:24 f m
Jag kan inte ett ord franska men känner mig ändå märkvärdigt hemma i Paris. Staden är som byggd för människor. Den är som ett stort allrum. Skevheten känner jag igen. Det var länge sen nu, men efter att ha läst din text känner jag att jag längtar dit.
mars 31, 2009 at 11:52 f m
Wettex: Tack! Och ja, det var verkligen fint.
Amanda: Pöss på dig. Tack.
Anders: Fin bild. Ett allrum. Ja, det är faktiskt så det känns. Stort och med många skabbiga, sköna kuddar i hörnen.
april 19, 2009 at 12:27 f m
[...] Och ovanan. Nu är det ju förstås så att jag hamnat där jag hamnat, och blivit kvar där, för att jag aldrig riktigt varit hemma i landet där inget någonsin går sönder. Men den här misstänksamheten är en ny känsla, den här längtan efter utrymme för skevhet. [...]
juli 23, 2009 at 3:02 f m
Det er lenge siden jeg leste denne første gang, som jeg ser av datoen var det i mars, og det er like fint å lese den hver gang. Du forteller om stoltheten i Paris, og du forteller om det vi på norsk kaller romslighet – utrymmet, sier du – som omfavner den byen i en grad jeg ikke kan forklare. Jeg skal snart tilbake dit. Og jeg vet at jeg kommer til å møte den like undrende og omstendelig som sist, slentrende rundt i gatene og sette sjelen helt ned, et passe tempo som man kan leve lenge på.
Det gjelder nemlig å huske Paris. Det gjør man lettest ved å sette sjelen der, la avtrykket av Paris få lov til å prege deg lenge. Takk for en fin bloggpost om den vakre byen med det virkelig store hjertet.
juli 23, 2009 at 10:14 f m
Jakob: Det är någonting visst med ställen där man är välkommen. Och i Paris är man just välkommen. Det känns som att det finns plats till alla, som att folk inte är rädda för att något ska gå sönder. Och ja, där finns ett lagom tempo som man bara kan låta sig sjunka in och ner i.
Ha en fin tur. Ge Paris en slängkyss från mig. Jag var där så här års förra året, och hon är väldigt tung och loj i slutet av juli. Men fortfarande sig själv. Tveklöst.