Helga har skrivit ett inlägg som fick mig att komma ihåg något. Jag ska försöka formulera det här, men det är inte helt enkelt. Det är ett stort och svårt ämne, det här med barns vara eller inte vara i människors liv. Jag är i den åldern att det har hunnit bli ett ganska självklart spörsmål. Det har dykt upp en del ungar i bekantskapskretsen vid det här laget, ungar vars resa till sina föräldrar har sett ut på rätt många olika sätt. Det finns de där barnen som blev till lite hejsan-hoppsan väldigt tidigt i någonting som inte ens hunnit bli ett ordentligt förhållande, det finns de där välplanerade barnen, det finns barnen som kommit till på naturlig väg med lång vänte- och längtetid, det finns barnen som blivit något av ett mirakel efter flera missfall, det finns IVF-barn och det finns barn som på ytan ser ut som asiater trots att de är lika svenska som mellanmjölk vid det här laget. Faktum är att de flesta sorter finns representerade.
Bland deras föräldrar finns alltså alla de olika sorterna föräldrar. Allt från de där som inte har en aning om hur det är att ha problem med barnalstrandet eftersom de i princip kan bli gravida av att sova utan underkläder, till de där som fortfarande kämpar och längtar och försöker hålla hoppet uppe om att en dag så. Jag har just nu tre personer i min bekantskapskrets som försöker med IVF. En av dem är gravid nu med ett barn som det är något fel på. Hon har tackat nej till vidare undersökningar eftersom hon inte vill veta mer. Är det ryggmärgsbråck blir det operationer när bebben kommer, är det Downs… ja, då är det Downs. Efter flera år av försök och missfall tar hon det som det kommer, det kommer oavsett att bli ett efterlängtat och välkommet barn. En annan håller på och opererar bort myom, det finns fortfarande en förhoppning att det ska kunna fungera efter att man tagit bort något av det som hindrar. Sedan kommer hela faderutten med sprayer och sprutor och att försätta sig först i klimakteriet för att sedan bli så hormonstinn som det bara är möjligt. Jag är full av beundran inför kraften i barnlängtan, som får mina vänner att gå igenom det.
Jag har ingen barnlängtan själv. Har aldrig haft. Vilket blir ännu tydligare när jag är omringad av så mycket längtan efter barn som inte blir, det är helt enkelt inte något som tar upp mig på det sättet. Men jag har så mycket respekt för den längtan att jag började fundera på min egen ickelängtan, om det nu finns ett sådant ord, och på ett sätt blev medveten om slöseriet i att gå omkring med en välfungerande kropp där det inte finns någon plan om användning. Alltså tänkte jag att jag kanske kunde bli äggdonator, numera är det ju tillåtet att donera ägg. Jag tänkte liksom bidra. Det var en häftig tanke, tyckte jag själv. Att kunna delta i att kanske hjälpa någon med samma inställning som mina längtande vänner att få komma dit de vill, att få bli föräldrar. Jag började försiktigt diskutera det i bekantskapskretsen och många av dem blev ganska förskräckta. En till och med undrade om det inte skulle bli så att jag gick och spanade med blicken efter små barn som liknade mig, om det inte skulle vara underligt att veta att jag “hade barn” någonstans. Jag kände efter och kunde ärligt säga att jag inte skulle “ha barn”. Jag skulle inte vara förälder, det skulle de som längtat efter och tar emot barnet vara. Jag skulle bara ha bidragit med något som annars helt enkelt skulle ha runnit ur mig utan större ceremonier, något som för mig inte har något större värde. De mest skräckslagna rösterna kom paradoxalt nog från ett par som själva längtade mycket. Eller kanske att det inte alls är paradoxalt, kanske att det är rimligt att de tycker att det verkar vansinnigt att kunna tänka sig att ge bort något man själv så desperat längtar efter.
Diskussionen fick en annan ton och blev politisk i stället för personlig efter att jag tagit reda på fakta kring äggdonation och insett att jag inte tillåts donera. Jag har nämligen inga egna barn, och det är bara kvinnor som fött själva som tillåts donera ägg. Detta gäller inte män och sperma, där krävs det inte att man själv är far för att bli donator. Som vanligt förväntas man som kvinna känna större samhörighet med sin reproduktionsprocess. Det här kan man givetvis diskutera länge och i en annan kontext, blanda in genus och jämställdhet, men det var inte det jag var ute efter just nu. Det var bara synd i mina ögon att en kvinna som inte själv vill ha barn alltså heller inte kan dela med sig av sin fysiska möjlighet.
Ouppfylld barnlängtan verkar vara, vad jag kan se i alla fall, en rent fysisk och mycket krävande värk. Som att ha ett ständigt gnagande någonstans i kroppen som aldrig tystnar. Jag har den inte och vet alltså inte hur det känns. Det enda jag kan jämföra det med är olycklig kärlek, det känner jag ju till. Den där ständiga bristen på någon man känner borde finnas hos en. En saknad som sitter som ett svart hål i kroppen.
Uppdatering: Plötsligt fick jag känslan av att jag helt utan bakgrundshistoria plockat fram glorian och putsat den en aning för mycket. Det var inte meningen, det finns nämligen ett skäl till varför jag är såpass positiv till donation överlag som ju på intet vis framgick här, jag verkar bara generös i största allmänhet. Det är jag inte.
När jag var i tjugoårsåldern fick min jämnårige kusin Hodgkins, det vill säga cancer i lymfan. Han låg på sjukhus i över ett år och hade det inte varit för en okänd donator av ryggmärg hade han inte levat idag. Vilket han alltså gör. Tack vare en främmande människas välvilja. Men det hann bli ganska illa innan det blev bättre, eftersom ingen av oss i släkten var en passande match för honom, inte ens släkten utanför Sverige som också testades. Det var den där människan som faktiskt inte hade någon som helst koppling till honom eller någonsin träffat honom som förändrade allt, gav honom en framtid.
Sedan dess står jag med i donationsregistret och ger blod. Så enkelt är det.
mars 31, 2009 at 12:43 e m
Å så intressant. Jag har heller aldrig haft längtan efter barn, fast jag vet inte om det är rätt beskrivning egentligen. Jag har snarare alltid haft känslan av att jag inte kan ta hand om mig själv ordentligt, så hur skulle jag kunna ta hand om ett barn? Sen har vi den där lilla detaljen att den du får barn tillsammans med har du förbundit dig till tills du dör. Hur relationen än utvecklas, så är du förälder tillsammans med den personen tills du dör. Hu. Och ensamprojekt av den magnituden är jag inte intresserad av heller.
Men … igår snubblade jag över Josefsson/Linge och boken Hemligheten, på biblioteket. Jag smusslade med mig den, och läste den igår kväll, och nu … vet jag inte riktigt längre. Enligt resonemanget i boken har jag nog en otrygg-undvikande relationsmodell (och ser ganska enkelt hur den uppstod), och om den skulle vara anledningen till att jag har haft såna svårigheter med nära relationer – varför skulle den inte ha något att göra med den potentiellt närmaste relationen av dem alla, den till ett eget barn?
De allra flesta som får barn tillhör (tror jag) inte gruppen som verligenverkligenverkligenverkligen vill ha barn. För dem är det väl snarast något som man bara gör (förvisso kanske med nån känsla av omgivningsförväntanspress, med undertryckta tvivel innerst inne). ELLER nånting som händer om det händer och då är det så, då. En trygg inställning till livet och nära relationer.
Jag pausar där. Måste nog tänka lite innan jag fortsätter. Den här kopplingen insåg jag just nu när jag läste ditt inlägg.
mars 31, 2009 at 7:05 e m
Så bra skrivet. Här är en som lever i en relation som man skulle kunna ha barn men som det inte blivit så i och som inte bestämt sig för om det är något man måste förhålla sig till på något särskilt sätt. Måste också tänka mer innan jag fortsätter, tror jag.
mars 31, 2009 at 8:54 e m
Men så sjukt att man inte får donera ägg om man inte fått barn själv. För det är väl inget som förstör reproduktionsorganen om man donerar ägg?
Jag tycker att din tanke är jättefin – varför inte ge bort något som annars bara “rinner ur” dig. Det är otroligt generöst.
Själv kan jag inte ens ge blod för att jag svimmar så fort det är klart.
mars 31, 2009 at 10:02 e m
Nähä?! Är det sant?!?! Att man måste vara mamma för att få donera ägg? SHIT vad sjukt!!!
Detta måste forskas vidare i!!
mars 31, 2009 at 10:53 e m
Jag tillhör dem som försökt med IVF ett antal gånger utan att lyckas trots att det alltid varit väldigt goda resultat av själva behandlingen. Men som en läkare sa: “vi känner inte till alla parametrar ännu”.
Reglerna för äggdonation i Sverige verkar helt ogenomtänkta. En kompis köade för ägg men fick veta att sannolikheten att hon skulle få barn på det sättet var väldigt små. Bäst skulle hon lyckas om hon kunde fixa en donator på egen hand, gärna en syster. Själv skulle jag tycka att det vore att komplicera tillvaron med donation inom familjen. I tex Finland avråder man från donation inom familjen.
Beundransvärt att vilja donera ägg! Fin tanke. Måste bara säga att det är en plågsam behandling även rent fysiskt. Två månaders behandling totalt: hormonbehandlingar, provtagningar, ultraljud m.m. Själva äggplockningen gör ont trots morfin och äggstockarna värker en tid efteråt.
mars 31, 2009 at 10:59 e m
m: Jag tror absolut att de flesta barn blir till utan alltför mycket funderingar, och att det är så just för att det för de flesta är en ganska självklar sak i livet. Att det inte är “farligt” med någon som kommer att behöva en fullt ut. Men jag förstår helt och fullt hur du menar, även o jag tror att min egen “ickelängtan” är samma fast tvärtom. Att jag inte alls tvivlar på min förmåga att ta hand om ett barn, just för att jag har fått vara den som tar hand om för mycket alldeles för tidigt, men i och med det har liksom tappat känslan av att det skulle kunna vara något positivt. Att föreställa mig mig själv som mamma känns som en börda, enbart, det finns liksom inte någon glädje runt den bilden. Men jag är som sagt medveten om att det kan ändras.
Annannan: Jag känner flera par som är barnlösa av val och inte tvång. Det är inte alls tokigt, om bägge är med på det. Det är ju bara en dålig sak om ena parten i och med det avstår från något de egentligen vill.
30-nåt och Maria: Det här var några år sedan, och jag tror att det har ändrats sedan dess. Numera tror jag att man får donera trots att man inte fött, men det är svårare. De vill helst att man ska “ha fått de barn man ska ha”. Helst ska man dessutom leva i en stabil parrelation, så att det inte är en ersättning för egna barn. Det är mycket psykologiska aspekter på det här, det är ju en känslig fråga. Jag är snart för gammal för att donera oavsett, och en utredning tar tid.
Kerstin: Japp, det är inte helt logiska regler det där. Jag vet att när jag frågade om hur det gick till så fick jag svaret också att det bästa var att ha en färdig mottagare för sin donation. Det är tydligen så att de försöker matcha donatorerna med mottagarkvinnan så att det ska finnas en fysisk likhet… vilket ju också är ganska koko. Som att det skulle vara poängen… Men ja, eftersom jag har flera vänner som försöker bli gravida med IVF vet jag ju hur processen ser ut. Det är ju samma process man skulle gå igenom, bara inte för sin egen skull. Men jag tycker att det är märkligt, oavsett, att det är brist på donatorer och ändå så svårt att donera.
Och ja, jag är blodgivare, så jag ser ingen större skillnad vad det gäller att ge bort något av “sig själv”. Utom att det är omständligare och just gör mer ont med ägg då, förstås.
april 1, 2009 at 3:14 e m
Satt precis och diskuterade med en kollega om saker i Sverige dit jämställdheten inte riktigt hunnit. Detta måste ju vara en av de sakerna.
Skulle nog vilja skriva mer om det här egentligen men känner verkligen att jag skulle behöva tänka ett par varv till i så fall.
april 1, 2009 at 8:25 e m
Kollade upp lite eftersom jag också varit i ofrivilligt barnlös-träsket (men nu har en knodd i magen som jag hoppas att vi ska få lära känna på andra sätt än genom sparkar om några månader!) och det stämmer att det går fortare att få äggdonator om man har en “egen” – däremot står det uttryckligen överallt att de STARKT rekommenderar att man byter donator med någon annan. Har man en egen donator så får hon alltså ge till någon annan, samtidigt som man själv får från en okänd donator. De är alltså inte alls pigga på att ge en ens systers ägg, däremot vill de förstås gärna att systern ska donera ägg om hon kan, och därmed hjälpa någon annan (och samtidigt se den direkta nyttan med att göra det som hon kanske bara kan tänka sig att göra för sin syster – om ni hajar).
Matchningen är något de blivande föräldrarna väljer, om de vill att man ska matcha hårfärg/ögonfärg/hudfärg etc etc. Men det har inget med eventuella ägg från systrar att göra alltså, utan står inskrivet från socialstyrelsen att det är något som de blivande föräldrarna kan be om.
april 2, 2009 at 1:35 e m
Vilket bra inlägg och vilken intressant diskussion som följde! Extra spännande för mig som f.d. galen barnlängtare att läsa input från er som inte vill ha barn. Och jag förstår er fullkomligt för ni beskriver det så bra, m och Suziluz! Min egen barnlängtan har jag funderat mycket över och jag kan faktiskt inte förklara den. Men det fanns, och nu är den stillad.
Men jag ska inte sticka under stol med att den ur jämställdhetsperspektiv retade mig, för både i mitt äktenskap och i min bekantskapskrets har det varit uppenbart att kvinnor ofta bär på en starkare längtan, även om det förstås finns undantag.
Angående äggdonation så förstår jag dina motiv, Suziluz. Har man en närstående som blivit hjälpt av en främmande så vill man ju på något sätt betala tillbaka till universum.
Ändå tycker jag att det är bra att Sverige har ganska strikt lagstiftning i dessa frågor. Striktare än att få ge blod eller benmärg. Det är ju en ny individ man eventuellt ger upphov till, en individ med egna rättigheter, som t ex den att söka sitt genetiska ursprung.
Jag kan som adoptivmamma absolut inte förstå de som väljer anonym donator vid insemination eller IVF med donatorsperma. Att medvetet välja bort sitt blivande barns möjlighet att få information om sitt ursprung! Själv hade jag gjort vad som helst om jag kunnat hjälpa min son i den frågan. (Fast jag vet ju ännu inte om han är intresserad.) Detta är ett exempel på Sveriges ganska strikta lagar. I Sverige är alla donatorer kända, i Danmark kan man välja anonym. Från det blivande barnets perspektiv tycker jag att valet är självklart.
Ut i tangentens riktning, som vanligt!
april 7, 2009 at 2:04 e m
Jag bor i Frankrike sedan en tid tillbaka och ser på fransk tv som har helt annan inriktning än den svenska. Förstås. Igår handlade ett program just om två par där kvinnan (i fyrtioårsåldern) i ena fallet gått igenom så många aborter i unga år att IVF var enda lösningen.
Det andra paret bestod av en “ung” man och en “äldre” kvinna på 43 år. Ljuv kärlek hade uppstått och kvinnan som förut aldrig velat ha barn ville nu – och mannen också – till varje pris ha barn.
Det var en mödosam väg för båda paren, IVF för båda med trillingar i ena fallet och tvillingar i andra. Efter fem missfall och hundratusentals kronor för resor alternativt till Spanien och Grekland. I Frankrike är man restriktiv.
Jag får väldigt många funderingar när jag läser de här olika inläggen. Själv är jag i unga mormorsåldern och har tre vuxna barn som jag fick, mycket önskat och mycket medvetet, alla tre innan jag fyllt trettio. Det var verkligen inte alls så att de kom till lite hipp som happ eller för att “det skulle vara så” eller för att det var lätt att skaffa barn. Det ÄR det för de flesta när man skaffar dem i den “biologiskt” rätta åldern, dvs runt 20-25 och upp mot 30 år.
Att så många par idag får trassel med att få till graviditeterna beror ju faktiskt på att man av olika skäl idag väntar och till och med tror att det är lika lätt att bli med barn vid 35 som vid 25. Vilket ju är helt galet, det går snabbt utför med fertiliteten och många tror/vet inte det. Madonna och andra “lurar” andra att tro att man kan vänta länge och det finns en amerikansk undersökning som visar att till och med välutbildade universitetskvinnor tror att det är OK att vänta till 45+ med att skaffa barn!!
För mig som alltid velat ha barn, tyckt det varit naturligt och känt att det är en del av livets mening så är det förstås väldigt svårt att förstå de bakomliggande orsakerna till att man vill välja bort det här med barn. Spontant tror jag att man kopplar ihop det med att barn är synonymt med det perfekta livslånga parförhållandet. Så är det ju inte. Jag är skild sedan många år och har en bra relation till barnens pappa -men vi lever inte ihop sedan många år. Och inte blir mitt förhållande till barnen annorlunda för det? Det är klart att det är ett ärr i själen för oss alla att det inte gick att hålla ihop äktenskapet men man överlever.
Flera av de barnlösa kvinnor jag känner har jag i efterhand förstått har sagt att de inte vill ha barn (och jag känner igen resonemangen – man kan knappt ta hand om sig själv, hur ska man då kunna ta hand om ett barn) att de faktiskt av olika skäl inte kunnat få barn. Idag är det ju också helt politiskt korrekt att kunna välja bort barn, det var det ju inte alls förr. Då ömkades man alldeles förfärligt och hade man dessutom inte träffat den rätte i rätt tid var det ännu värre.
Jag känner ett väldigt vemod inför de här tankarna som ni unga kvinnor ger uttryck för. För jag undrar om det inte är just så att man blandar samman barnlängtan med kärlekslängtan generellt. För den dagen den STORA kärleken kommer in i livet, då inträffar också det märkliga att man vill skapa ett eget, nytt liv tillsammans. Ett eget barn som är en sammansmältning av båda.
Jag tror att det är naturens gång att det ska vara så. Och det är ju så för de flesta också även om det finns undantag.
Yrsa Stenius har faktiskt uttryckt det jag också hört av ett antal äldre kvinnor i min omgivning som heller inte haft barn. Eller förlorat dem eller förlorat kontakten. Att man faktiskt när man blir äldre ångrar att man inte på mera allvar funderade igenom den här frågan när man hade chansen istället för att lättvindigt låta åren gå. Eller göra ett antal aborter för att det inte passar just då. Eller prioritera karriären. Eller inte våga lita på att mannen är den rätta. Eller vad det nu kan vara.
Men när man sen sitter där, ensam eller i barnlöst parförhållande och lever ett utanförliv och kanske blir alldeles förskräckligt ensam för ens föräldrar och syskon kanske är döda eller gamla – ja, då saknar man att man inte har fått några barn. För många kommer den här insikten sent. Tyvärr.
Jag har också varit “godman” för ett antal äldre kvinnor – alla förstås barnlösa – och sett den ofantliga ensamhet och övergivenhet de råkat ut för. De har haft absolut INGEN. Nu menar inte jag att man skaffar barn för att bli omhändertagen på sin ålderdom men det är en bonuseffekt:-)
Däremot både vet och tror jag att man mognar som kvinna och människa genom mammaskapet. Man tvingas ifrån att bara ha sig själv att ta ansvar för – att gå utanför sig själv och se till att en ny liten individ kommer rätt i livet är ett stort ansvar och innebär mycket arbete. Men också en lycka som man inte kan beskriva förrän man upplevt den.
Jag önskar er alla lycka till med era framtida beslut kring barn eller inte. Varje kvinnas liv är unikt och den som inte vill/kan eller önskar sig barn är inte sämre kvinna för det. Men kanske en livserfarenhet fattigare?
april 7, 2009 at 7:51 e m
Hej Monica och välkommen hit! Tack för en lång kommentar.
Dina tankar har jag hört från flera håll förut, jag har några vänner som liksom du alltid har vetat att de vill ha barn och skaffat barn tidigt – och jag har försökt förklara att vad det gäller mig så är det verkligen precis tvärtom. Det handlar inte om att jag inte har tänkt på det tillräckligt, eller bara “låter åren gå”. Jag har tänkt på det mycket och ofta. Undrat över varför det verkar som att jag inte har någon “biologisk klocka”. Det handlar heller inte om att inte hitta en man, för även om jag är utan man nu har jag levat i ett mångårigt, stabilt samboförhållande där mannen i fråga ville ha barn och jag inte. Och, vilket är viktigt att påpeka – det handlar inte om, (inte för mig i alla fall, jag uttalar mig inte om någon annan) om att välja bort barn till förmån för något annat som karriär. Jag vill helt enkelt inte ha barn. Det finns ingen sådan vilja i mig. För en av mina vänner, som är en av de där som alltid har vetat att föräldraskap är viktigt för honom, är det här helt ofattbart. Han har beskrivit det som en hunger, en biologisk drift. Och då svarade jag att jag väl helt enkelt inte är hungrig. Att skaffa barn trots att man inte vill tycker jag skulle vara en förbrytelse, mot barnet lika mycket som mig själv. Barn ska vara välkomna och önskade, är min åsikt.
Det är heller inte självklart att man får besök av sina barn som gammal. Det beror helt på hur man behandlar sitt barn, och vilken slags relation man får. Jag har själv haft en minst sagt besvärlig uppväxt, och min mamma kan tyvärr inte vänta sig särskilt mycket av mig. Jag har aldrig kunnat vänta mig något särskilt av henne.
Och vad det gäller livserfarenheter finns det oändliga. Varje gång man väljer något, väljer man bort något annat. Att bli förälder är en fantastisk sak – för dem som vill. Det kan också vara det mest traumatiska man har upplevt. Och jag tror inte på något sätt att värdet på mitt liv bestäms av VAD jag väljer att göra, snarare om jag väljer med hjärtat eller inte.
Så tänker jag! Men välkommen till min blogg och välkommen tillbaka!