Om det inte var för att det mesta av mitt drama försiggår på insidan, utan större åtbörder utåt eller ens att det märks så väldigt, skulle man lätt kunna tro att jag har en slags mild manodepressivitet. Från det svarta hålet till lätta steg i ballerinaklädda fötter på bara någon dag. Strindberg skulle säga att det är synd om mig. Jag skulle säga att det helt enkelt alltid är en lättnad när det blir ljusare igen.
Vackert väder. Sol. Jag provade varenda blus eller linne som fanns i benvitt på Indiska, kände mig vit i humöret. Hittade ingen jag ville ha. Fick skriva en autograf när jag gick ut från provhytten efter att ha hört expediterna tissla lite när jag gick in. Blev lite generad men glad över det. Sprang ihop med Patten och Aykay och fick mig en helt otippad trevlig lunch med sällskap på ett skuggsidecafé, cafét mittemot som hade sol var fullsatt på uteserveringen. Patten hade ont i ryggen, Aykay var rädd för att få mjölkstockning och jag var allergitrött, men det var enormt trevligt i alla fall. När vi fått våra kaffe frågade baristan om vi ville ha lite sol. Jag trodde att hon skämtade och skämtade om hennes skämt tills jag märkte att hon vevade tillbaka markisen ovan oss och solen lade sig smekande mot min korsrygg.
Så ett möte med en dramaturg om översättningen jag gjort. Han visade ett intresse jag tycker om, kom med ett bra förslag, han hade vänliga ögon och kloka, försiktiga händer. Jag pratade kanske lite för fort och mycket men det gör ingenting. Det var ett bra möte. Jag kände mig lätt till sinnes och nöjd med mig själv när jag spatserade ut från teatern.
På väg hem mötte jag Solöga och hennes man. Han hade en gul sjalett vilket genast gjorde att jag gillade honom. Han var ljus och solig, han också. De klär varann och de släppte inte varandras hand en sekund medan vi stod och pratade. Hon hade också varit och eftersynkat filmen från i höstas härom dagen och vi tyckte bägge att resultatet ser bra ut. Vi kramades hejdå och jag gick och köpte körsbärssylt.
En av de mest originella och egna musiker jag vet är Andrew Bird. Killen är ett musikaliskt underbarn som spelat fiol sedan han var fyra och därifrån gått via en massa olika genrer till att helt enkelt landa i en alldeles egen, som inkluderar visslingar, kryptiska texter och ett helt unikt användande av instrument. Jag höll på att få krupp av lycka när jag läste i mailutskicket från Luger att det inte bara är så att Andrew Bird spelar på Strand nu på söndag, utan dessutom har han Laura Marling som förband. Laura Marling och Andrew Bird! Det måste vara den bästa kombinationen som kommer att kunna ses på en scen på lång tid framöver och kommer förmodligen bli en legendariskt bra kväll för alla älskare av lite udda singer-songwriters. Dessutom på Strand, som är så lagom stort att alla ser och hör bra. Alltså, alla som kan borde verkligen försöka få biljett. Förmodligen blir det legendariskt, som sagt.
Och jag är i Oslo då.
Näejj!! Minst sagt. Dålig timing, Suz, dåååååålig timing!
(Förra gången jag var i Oslo spelade James Yorkston på Strand. Jag måste planera mina resor lite bättre från och med nu. Helt klart.)
För att strö salt i såren: ”a nervous tic motion of the head to the left” – Andrew Bird.
På sista tiden har jag fått en hel del junkmail från någon som kallar sig Manhood Enlargement. Måste vara ett artistnamn. Särskilt som rubriken på mailet är ”Everyone Wants A Huge Man Pole”. Låter som en listetta, tycker jag.
Eftersom jag inte kände till artisten ifråga googlade jag. Nu sitter jag och fnittrar ganska hejdlöst.
Nästa gång jag hör ifrån den där bankmannen med hotmailadress som påstår att Bank Of England vill skänka mig pengar ska jag googla honom också. Billigt nöje, det här.
Ett barn till en alkoholist saknar ålder. Samma sak gäller oavsett om man är fem eller femtiofem. [...] Det material som behandlades stämde också in på andra dysfunktionella familjer. Om du inte har växt upp med alkoholism i hemmet, men med något annat tvångsbeteende – till exempel spelberoende, narkotikaberoende, matmissbruk, religiös fanatism – eller levt under andra dysfunktionella förhållanden, känner du kanske igen de karaktärsdrag som beskrivs i boken. Det verkar som om mycket av det som stämmer in på alkoholistbarn också gäller för andra.
Jag har det egentligen bra, riktigt bra faktiskt. Har hunnit träffa människor jag älskar, eftersynka lite repliker till filmen jag spelade in i höstas, äntligen hittat en allergitablett utan laktosmonohydrat och i och med det fått tillbaka möjligheten att vara utomhus, vilket jag verkligen uppskattar. Jag har fått lite fräknar på näsan. Det är bra, faktiskt riktigt bra. Ändå. Skavet. Det där som ligger under och innanför. Dämonerna igen.
1. Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt.
Jag vet helt enkelt inte hur det är meningen att jag ska reagera. Vad som är möjligt. Proportionerna. Ibland känns det som att mina känslor är stelfrusna, som att ingenting kan locka fram ens den minsta reaktion. Som att ingenting når in. Andra gånger känns det som att huden inte finns, som att minsta vindpust över armen gör svidande ont och allting ligger utanpå, alldeles för nära och ute. Och jag undrar hur det kommer sig att björkarna inte brinner, när världen är så torrt explosiv. Jag undrar vilka vägar det alls är tryggt att gå. Jag vill helst ha någon att följa, en stor rygg, en stor trygg hand att hålla, men det finns ingen att lita på. Det finns ingenting som kan kallas tryggt.
4. Vuxna barn till alkoholister dömer sig själva utan förbarmande.
5. Vuxna barn till alkoholister har svårt att ha roligt.
6. Vuxna barn till alkoholister tar sig själva på mycket stort allvar.
Så lite som ska till för att smärtan ska falla över mig som en vägg och skjuta tillbaka mig ner i svarta gropen. Det var ju bara ord som faktiskt ville väl. Några dagar sedan. Han sade att han tyckte att jag var jobbig när vi först lärde känna varann, att jag var så extremt kontaktsökande att jag blev fullständigt självutplånande. Direkt smärta. Pang. Som en hård knuff av ett flera år äldre barn, jag tappade balansen och där satt jag på backen, hjälplös, övergiven, med det tjutande skriket i bröstet. Jag hörde inte riktigt fortsättningen, att hans nästa ord var att det har hänt så mycket med mig sedan dess, på dessa tolv år vi har känt varann, att jag har fått integritet och ett lugn. Att jag är sund. Inuti vrålade det bara värdelösvärdelösVÄRDELÖS!!! högt och skrikande och jag skämdes, kände den djupa skammen över att jag inte lyckats dölja bristen, hålet, svärtan, återigen förlorar jag mitt existensberättigande. Jag måste gömma mig. Genast gömma mig. Bakom kroppar eller dörrar eller prat. Jag kan alltid prata, och gömma mig bakom ordmuren. Och då blir jag ensam, återigen. I gömstället är man alltid ensam i sin osynlighet.
10. Vuxna barn till alkoholister uppfattar sig själva som annorlunda.
Ibland känns det som att alla andra har en karta över livet som jag av någon anledning inte fick med mig. Som att alla andra vet något som jag inte vet. Jag hatar det, är medveten om att det inte är sant, men känslan finns där, stark, förvirrande. Det värsta med att ”veta” att man är annorlunda är att inte veta vad det annorlunda egentligen består av, men vara rädd för det. Rädd för misstanken att det annorlunda som är inuti kanske bara är ett litet skrumpet svart som borde utplånas. Som ett russin av ondska i mitten av det jag egentligen vill tro är mitt jag. Ett sjukt svartrussin som sprider cancertrådar ut i hela resten av själen.
Du såg säkert ut som ett barn och var klädd som ett barn. Du uppförde dig som ett barn, men var inte lekfull på barns vis. Det var mer som om du bara hängde med. Du visade inte samma spontanitet som andra barn. Men det la egentligen ingen märke till, såvida de inte kom dig riktigt nära. Och om de gjorde det, förstod de förmodligen ändå inte vad det betydde. Oavsett vad andra såg och sa kvarstår det faktum att du inte kände dig som ett barn. Du hade egentligen ingen aning om vad det vill säga att ha ett barns känslor. Ett barn liknar i mångt och mycket en hundvalp som självklart och enkelt både tar och ger kärlek, som stojar och gör rackartyg, som uträttar saker, helst så lite som möjligt för att få beröm och belöning. Och viktigast av allt: båda beter sig sorglöst.
Jag undrar vad motsatsen till sorglös är. Det är inte sorgsen, det stämmer inte riktigt, det är inte sorglig heller. Men det är gott om sorg, fullt av det. Sorgfull. Och så trött på denna gamla sorg, detta gamla ont som då och då visar tänderna med all sin forna kraft.
Terapeuten säger till mig att vara i känslan. Jag försöker. Gråter. Svettas i min stol. Pratar om gränslösheten och rädslan. Osäkerheten och ensamheten. Och står ut. Står ut och står ut. Jag ska hitta det goda livet igen så småningom. Jag ska leva i det. Jag ska fortsätta stå ut.
Solen ligger bakom slöjande moln. Jag dricker kaffe med Mulholland och mina ögon svider. Plötsligt minns jag att hon en gång frågade mig om hon tog för mycket plats, om hon borde vara tyst, jag minns min förvåning över att hon kunde känna som jag. Minnet får min ömhet att komma tillbaka och en stöt av värme och innerlighet drar genom mig. Jag andas ut, ler, trycket lossar lite. I vagnen bredvid oss sover hennes minste son. Ett tryggt barn. Mulholland skrattar så att hennes tänder blänker. Jag skrattar med. Gräver mig steg för steg upp ur gropen. Ljuset.
Kursiv text ur ”vuxna barn till alkoholister” av Janet Geringer Woititz.
Om det är så att någon har tänkt ge mig en dyr och uppskattad present, till exempel i sommar när jag fyller år, så skulle jag oerhört, väldigt, jätte-jättegärna vilja ha nästan vilket som helst av halsbanden från bjørg jewellery.
Annars vet jag precis vad jag ska fira med att köpa ifall jag snart får ett jobb igen. Jag är helt förtrollad av de här smyckena.
God morgon, folkens, och välkomna tillbaka till Dr Suz’ soffa och mjukt rynkade panna. På sista tiden har det funnits en del filosofiska spörsmål i läsarkretsen och jag har känt att det kan vara dags att ta tag i dem, tillsammans försöka skingra molnen så gott vi kan. Det känns som att hjälpen vi får av dagens vänliga sol kan komma väl till pass, så på med solglasögonen och låt oss försöka trassla ut knutorna. Med en gång.
1. ”platsen i en dröm”. Här har dr Suz en teori. Att platsen i en sovande dröm ofta är starkt förknippad med den känslomässiga platsen i en vaken dröm. Jag tar en egen som exempel. Jag har ett hus som jag ofta drömmer om, ett tomt och ljust hus någonstans där det är sommar och varmt. Jag är ensam där. Men ändå inte ensam. Det finns andra människor som jag inte ser, men som väntar på mig i något av rummen. Kanske framför, kanske bakom. Ingen av oss har bråttom. Det är varmt och stilla. I vaket tillstånd känner jag att den här platsen finns inuti mig, en varm väntande plats som någon mer än jag kommer att hitta så småningom. Klockren koppling? För mig är det det.
2. ”ljuga att man inte älskar någon”. Det här är heller inte så enkelt som det kan verka. Man kan ju tycka att det verkar onödigt. Men om kärleken inte är känd med ärligt seende ögon, hänsyn och omsorg, kanske den behöver ljugas om för att inte svirra iväg och bli ett ännu större problem. Då kanske det till och med kan vara dags att försöka föra sig själv lite bakom ljuset. Däremot, om det är en kärlek med ärligt seende ögon, hänsyn och omsorg – ljug inte. Älska. Och ta risken att vara den som älskar mest. Det är inte något annat än en rikedom.
3. ”jag vet inte hur man gör allt”. Det vet inte jag heller. Det vet ingen, även om det kan verka så. Jag lovar dig, det vet ingen.
4. ”när något bränns”. Kylbalsam, aloe vera, tea tree oil, på solsveda fungerar filmjölk eller yoghurt bra. På en brännande insida lindrar gråt och choklad och kanske en stund av att låta sig vila, dra sig tillbaka till ett tryggare rum. Men ibland är det bra att något bränns, dra dig inte tillbaka så långt att du inte kan se längre om det är den slags sveda du kommit i kontakt med. Ibland måste det brännas för att du ska komma vidare. Det är som svedjebruk.
5. ”skriva ett brev till en gammal dam”. Ja, vilken bra idé! Det är klart att du ska göra det. Minns att inuti gamla damer finns fortfarande både fyraåriga flickor med slängande tofsar, tonåringar med nätta skor och sårbara hjärtan, unga vuxna med ny oro för framtiden och vad det ska bli av dem, medelålders kvinnor med stor erfarenhet av problemlösning, glädje och sorg, samt en äldredagars förmåga att äta glass med stor njutning. Vad du än gör, försök inte anpassa brevet efter damen, skriv ur hjärtat och låt damen anpassa sitt rika hjärta efter brevet.
6. ”ett hjärta bubblar”. Inte bara ett, vännen, inte bara ett. Alla hjärtan bubblar då och då, bubblar och lyfter och spricker och flyger!
7. ”är det svårt att köra grävmaskin”. Här kan jag passa på att citera min gamla matematiklärare Margareta, som alltid, utan undantag, när hon fick frågan ”blir det svårt på provet?” svarade mycket lugnt och stillsamt: ingenting är svårt om man kan det. Det är en mycket bra lärdom att göra. Ta med dig det, vare sig det gäller grävmaskin eller annat, att ingenting är svårt om man kan det, och så upprepa fråga och svar nummer 3: ingen vet hur man gör allt. Du väljer själv att börja lära dig något, du väljer själv hur långt du vill gå. Men till slut kan du något, om du anstränger dig. Och ingenting är svårt om man kan det.
Efter denna stillsamma timme ska nu dr Suz ge sig ut i sommarvärmens april i klänning och nakenben. Kanske också en hatt. Ja, kanske till och med en hatt.
Igår kväll en middag med Peji, Camus och Låtsasbrorsan, i morse ett tidigt adjö och vinka av Camus, och så har jag mött upp Bästisen för att åka båt. Vi har inte setts på ett tag, hon har rest omkring i fyra länder med sitt jobb och det har varit lite mycket på sistone. Men nu är hon hemma och vi åkte båt.
Eller för att vara helt rättvis - vi åkte på en ”brunchkryssning” med några hundra andra inbjudna gratisätare. Vi fick ett program innan vi klev på.
I några timmar åkte alltså den här jättefärjan en liten sväng i Stockholms innerskärgård in i stan, förbi Slussen, skeppsbron, Djurgården. Det var väl egentligen meningen att man skulle mingla runt under tiden, titta på båten, äta massor av mat från buffén, dricka av allt gratisvinet och kanske intressera sig för den där ”underhållningen med kända artister” som pågick på däck 6 och 7. Men Bästisen och jag rörde oss knappt ur fläcken. Vi klev upp på soldäck i princip med detsamma, och där blev vi kvar. I solen, med utsikt över vatten och stad, och minglade egentligen bara med varandra. Men å andra sidan var vi väldigt nöjda med det. Som sagt, jag har alltid tyckt om att åka båt, och bättre sällskap än Bästisen finns inte.
Det var riktigt härligt. Varmt som en första sommardag, det svider lite i kinderna efter all solen och håret är en enda trasslig tova av vind.
Camus har sprungit iväg på ett inbokat möte och jag sitter i vardagsrummet med öppen balkongdörr och lyssnar lite på våren, jag. Barn och fåglar som kvittrar ungefär lika högt. Syrénen utanför börjar se lite mjukt grön ut och i tidningen sägs det att björkpollenhalten är på väg från medium till hög.
Jag trivs med att ha Camus här. Det är fint. Avspänt och enkelt. Vilket är en komplimang till henne, och kanske till mig också. Det är inte alla människor som jag kan vara avspänd med på det sättet. Har alltid haft en bild av mig själv som en social person, som har lätt att tycka om människor och lätt för att få kontakt med dem. På ett sätt är det sant. Men jag tror också att Camus har helt rätt i det hon sade igår apropå våra respektive sök efter en man, att jag är en människa som på många sätt trivs väldigt bra med att vara ensam. Att jag trivs i mitt eget sällskap på ett annat sätt än hon, som har ett större behov av input, människor, av att det ska hända saker. När jag tänker efter är bilden av mig som ensamvarg kanske ännu mer sann än den där ganska icke-ifrågasatta bilden av mig som glad sällskapsmänniska. Jag trivs mycket bra när det inte händer saker, när det är stilla och lugnt. Då vaknar saker i mig som gärna dränks i bruset av annat. Jag liksom hör mig själv bättre.
Samtidigt älskar jag ju just det här. Att ha en god vän på besök, prata om allt och inget, lägga upp strategier för framtiden, bli pushad att flirta med en bartender och som svar på det bli bjuden på ett glas god prosecco och ett leende av honom, äta på en bullrig restaurang med mycket atmosfär och skratta så att det värker i halsen. Sånt som kräver att man är fler än sig själv. Som ger något helt annat än det jag själv skulle ha hittat på. Där det också ingår en hand som klappar min, en arm om midjan, en arm krokad under min på väg hem. Gemenskap, glädje, att gå tillsammans och bilda enad front.
Jag är väl en varg som söker sin flock. Usch, vad pinsamt, jag är alltså som Ulf Lundell. Snart försöker jag väl kyssa havet också.
I min mail-inbox: (fritt översatt från förlaget jag skickade min översättning till) ”Det här låter mycket intressant! Vi har tittat igenom översättningen och det ser fint ut, och författaren hälsar och tackar och säger ett rungande JA till att du visar pjäsen för dramaturger.”
Så enkelt? Det är ju nästan märkligt. Och inte nog med det, i min brevlåda:
* ett sött brev från Tante Jul
* ett doftande paket från Alter Ego
Det är så fint och omtänksamt att jag blir alldeles bubblig. Tusen, tusen tack, bägge ni fina, jag är alldeles varm och glad! Och vet ni vad, jag vet inte vilket av de här tre som är det bästa idag. Det är så himla bra på så många olika sätt, helt enkelt.
Och i morgon kommer Camus på besök i några dagar, kära Camus som jag inte har sett sedan januari. Vi ska äta och prata och promenera och skratta och det ser jag så mycket fram emot att jag redan har lagt fram mysbyxorna.
Det är fortfarande en sorg i mig och kommer förmodligen vara det i hela mitt liv, att jag aldrig kommer att ha haft en ”normal” barndom. Att jag putsar de fåtal ”normala” minnen jag har och lägger dem i en guldkantad ask med bomull, medan jag försöker andas igenom de mångtaliga andra och acceptera att de är vad de är. Min barndom helt enkelt var vad den var, är vad den är. Och liksom Sandra innan sin bok har jag inte direkt varit högljudd om den. I mitt fall har tystnaden handlat om rädsla att inte få vara med, att bli särbehandlad som den där konstiga, bli tyckt synd om och sedd på med viskande röster. Det blev jag ändå. Jag var ju annorlunda, jag var ett barn som känt sig vuxen alltid, tyngd av ansvar och rädsla och hade väldigt lite glädje i mig. Det var först när jag som tonåring började spela teater i ett amatörsällskap jag kände mig hemma och lugn i en grupp, där var nämligen alla underliga och utanför det ”normala” på ett eller annat sätt. Och vi kunde vila i vårt utanförskap tillsammans, i tonåren var det viktigt. Men vi pratade inte om det. Under den perioden odlade vi nog snarare vårt utanförskap som en kvalitet, på samma sätt som tonåringarna jag ser på tunnelbanan idag, de vitsminkade med svartfärgade hår som går i svarta trasiga kläder och är ”annorlunda”. Gud, vilken ömhet jag känner för de tonåringarna.
Idag är jag ju ”normal”. Så normal som människor är. (Numera har jag en tes om att alla människor är lite konstiga, bara man får komma tillräckligt nära för att se det.) Men jag har en hel del med mig som de flesta inte har, jag vet med all säkerhet att jag redan har varit med om det allra värsta som kommer att hända mig i mitt liv. Det finns inget som kommer att kunna vara värre, oavsett vad som händer. Och sanningen är väl att jag har gått från ett lillgammalt, allvarligt och skräckslaget sammanbitet barn till en vuxen med ganska grundmurat förtroende att jag klarar det mesta livet kan slänga i min väg. Det betyder inte att jag inte är rädd, jag är fortfarande väldigt rädd för väldigt mycket. Det betyder heller inte att jag är tuff. Inte alls. Jag är nog egentligen inte så stark, jag är ju en rätt känslig och ömtålig sort, men jag är seg. Och jag har överlevt värre, det är det självförtroendet jag har. Oavsett vad som händer och hur jobbigt det än kan bli har jag varit med om värre, så jag vet att man överlever. Man överlever och lever vidare.
Underligt nog finns det människor som har otroligt svårt för den grundtonen i mig. Jag är inte rädd för att försöka göra saker jag inte vet om jag kan eller är bra på. Att göra har alltid varit ofarligt för mig, det är att vara jag inte vet om jag törs. Jag är alltså inte så rädd för misslyckande vilket tydligen är provokativt. Jag är heller inte rädd för att vara utan fasad längre. Det är också provokativt. Ibland för människor man inte trodde det om. Jag har suttit tillsammans med en människa jag trodde tyckte mycket om mig, sett hennes darrande haka medan hon upprört hojtade ”du tror att du är så jävla speciell. Det är inget speciellt med dig, hör du det, du är inte bättre än någon annan, du är inte bättre än någon annan!” Och jag satt där, såg på hennes uppspärrade ögon och tänkte bara att det har jag aldrig påstått, tvärtom jobbar jag hela tiden för att bli trygg i att jag är ok. Nej, jag är inte bättre än någon annan. Men jag är inte sämre än någon annan heller. Jag är jag. Med mina förutsättningar, med allt vad det innebär. Och jag har rätt att vara jag. Jag är den jag är. Liksom alla andra är det. Skillnaden på en ”normal” barndom och en uppväxt som min är att det har tagit oerhört lång tid för mig att våga tro på att jag har rätten att vara den jag är, att jag inte måste ”passa in” eller ”slipa av kanterna” eller ”vara försiktig med vad jag säger”. Att jag inte måste dölja något längre om jag inte vill. Att jag kan välja. Också vem jag är tillsammans med. Och i stället för att böja nacken och skämmas reste jag mig och gick, lämnade henne där med sin darrande harm. Det är jag väldigt glad för, fortfarande.
Jag vill fortfarande helt enkelt bli bemött som vem som helst. Eftersom jag är precis som alla andra, en människa i världen. Jag har min historia och mina gamla skavande sår. Det har alla. Men det är inte det som definierar oss. Det är nuet, livet vi lever idag och hur vi tar ansvar för vår historia och våra gamla sår som definierar oss. Ibland går det bra och ibland är det svårare. Ibland är det svårt att ens se vad som händer. Jag gör så gott jag kan med det och jag tycker att jag klarar mig bättre och bättre. Jag får hjälp framåt av de människor som älskar mig och jag får självförtroende och gemenskap av att själv ge dem samma hjälp.
Det är tillräckligt knepigt att förstå sig på livet utan att vi ska lägga krokben för varann. Det gör ingenting bättre för någon. Men att sträcka ut handen och hjälpa någon upp, det är fina grejer det.
Idag är det så vackert ute att jag har trotsat pollenallergin. (Om jag fick ändra en enda sak på mig själv, en enda, skulle det vara den där jäkla allergin. Visst, jag kanske skulle svara något annat någon annan tid på året, men… alltså, allergin. Dum. Onödig.) I med medikamenter i näsa och ögon och ut, ut, ut. I sol och luft. Jag tänkte gå ner och hälsa lite på båtarna. Det har jag inte gjort på ett tag.
Där står de, glada och stolta och avklädda sina presenningar och nytvättade, som blanka soldater på rad, redo att kasta sig ut i vattnet. Mellan de här stora båtarna kunde jag inte låta bli att gå in, stryka med handen utmed den stora välvda kroppen, känna ett litet glatt pirr i min egen lilla kropp. Det är någonting visst med båtar, någonting tryggt och samtidigt respektinjagande. Jag har alltid varit vattenmänniska, trivs alltid när det finns vatten i närheten. Det är någonting med det där samtidigt beständiga och skiftande.
Däremot undrar jag hur folk tänker när de ger sina båtar namn. Det är ungefär som travhästar, de kan heta precis vad som helst, och jag gissar att vissa av namnen har en historia bakom.
… ”Huligana”? Jaja… kanske bäst att inte spekulera för mycket i det.
Jag har inte levt mycket båtliv, det är mest de här båtarna jag umgås med, och det är ju mest i förbifarten sådär när jag egentligen är på väg någon annanstans. Men jag skulle gärna. Jag älskar att åka båt, har aldrig blivit båtsjuk, inte ens i storm, jag gillar när det kränger. Och jag har en gång hört en båt bli stulen. Jag satt i telefon med kvällens båtvakt, vars uppgift alltså var att just se till att ingen av båtarna i hans småbåtsklubb försvann, men eftersom vi pratade i telefon var han inte så uppmärksam och plötsligt hörde både han och jag en av båtarna rivstarta och försvinna. Han fick ett argt och förvånat tonfall och jag skrattade hysteriskt.
Jag har tillbringat en natt på en liten båt en gång också. Men det minnet behåller jag för mig själv, av många olika skäl.
Två glada hundar lekte med en pinne runt båtarna. Två lika glada män satt på den lilla uteplatsen vid klubbhuset. Där jag en gång fotade den där kedjan är det helt renstädat nu, uppställda skottkärror på en prydlig rad och upprullade vattenslangar på en krok på väggen. Förberett för årets båtsäsong. Jag tycker om det. Mycket.
Jag promenerade vidare ner till bryggan där jag brukar bada om sommaren. Klättrade upp på klippan till en liten uppvärmd inskjutning, satte mig och tog upp termosen med kaffe. Bredvid mig satt några och åt lunch, nere på bänkarna på bryggan satt några pensionärer och blundade mot solen. Där satt vi, tillsammans, var och en i sitt, ute.
Det känns så fast och stilla, men det är inte utan att flyktigheten i det hela ger mig en liten klump i halsen. Tiden går så fort. Allergin är snart borta, snart är det sommar och klippan här översållad med människor i badkläder och hoppande, plaskande, skrikande barn. Sedan rusar allting vidare och på och plötsligt är det nästa sommar, nästa termos, nästa bok i mitt knä, förvillande likt men ändå helt annorlunda, jag vänjer mig aldrig vid det. Det beständiga men ändå skiftande.
På väg hem gick jag genom skogen, där det doftar blått överallt. Hur något så litet kan dofta så starkt och sött förstår jag heller inte, men jag tycker det är uppiggande. Stöddigt liksom. Jag är liten men du kommer inte undan mig, det är bara att acceptera.
Det var redan i förrgår de sopade trottoarerna rena från vintergrus. Varför de låter det ligga kvar som en liten grusvall nedanför trottoarkanten, det är det jag inte förstår. Det retar mig lite. Känns ungefär som att någon skulle plocka fram dammsugaren för att bara låta den stå i hallen och påstå att nu är det rent.
På bygget i kvarteret har de satt in fönsterglas i fyrkanterna. Ina har fått en remiss till en läkare. Allt går framåt. Idag är det en månad sedan jag lämnade in mitt bokmanus till påseende. Minst en månad till kommer jag att få vänta på svar. Om man vill vara vänlig kan man säga att det är karaktärsdanande. Eller så kan man bara vara ärlig och säga att det känns alldeles för länge. Det är slitsamt att vänta och undra och hoppas samtidigt som man försöker förbereda sig på att den som läser inte kommer tycka att det var något speciellt, för att inte bli alltför besviken. Samtidigt känner jag ju helt ärligt att jag kommer att bli väldigt sårad eftersom jag själv har umgåtts så länge med mina påhittade karaktärer att de blivit vänner, jag tycker så mycket om dem, tycker att de förtjänar att bli omtyckta även av andra.
Det känns som att jag behöver en kram. Jag behöver någon som vill krama mig ordentligt, nu snart. Helst utan alltför mycket kläder på, varm hud och starka armar. Någon som kan värma mig och skratta åt mina skämt, men också bara hålla om och vara tyst. Hud. Värme.
På väg hem från terapin mötte jag ett gammalt, gammalt par, ett sådant där rynkskrynkligt mjukt par som säkert levat ihop minst 60 år. De höll varandra i handen, hon hade piffigt röda skinnhandskar, han hade inga handskar, bara naken gammelmanshud. Hand i hand gick de där, långsamt på den nysopade trottoaren i perfekt gemensam takt. Exakt lika långa steg. Inget kvar att ha bråttom till.
Ja, det låter drastiskt. Men det är ändå inte desto mindre sant. Det får vara nog nu. Nog med den lite krumma ryggen, det lite ursäktande leendet, nog med skammen över att faktiskt kunna och vilja och ha förmågan att. Jag är så trött på den, trött också på att det alltid finns hinder som egentligen inte finns. Som en dröm jag hade för ett tag sedan, där jag skulle in på en teaterscen, men kulissen var full med staplade tomma kartonger. En stor hög med kartonger som jag försökte klättra över. Jag kom aldrig in på scenen, det var för mycket i vägen. Men egentligen innehöll ju kartongerna bara luft.
Nu får det helt enkelt vara nog med kartonger.
Idag har jag skrivit ett mail. Förra året hittade jag nämligen en pjäs som jag blev väldigt kär i. En underbar liten pjäs som mig veterligen inte fanns översatt till svenska. Nu finns den översatt till svenska, av mig, och jag skrev ett mail till förlaget där jag berättade det och att jag vill presentera min översättning för några teatrar här, undrade om det går för sig. Jag har inte tagit option på pjäsen (det vill säga köpt spelrättigheterna) men det är i så fall teaterns uppgift, så småningom. Jag vill få presentera mitt arbete och min förtjusning i den här pjäsen. Det är bara bra att veta att man har författaren på sin sida så att man inte gör något dumt, trampar på någons tår.
Det är så mycket som jag kan. Så mycket som jag tycker om att göra och dessutom faktiskt är bra på. Jag är trött på att känna lite skam för det eller tycka att jag nog förhäver mig. Det får vara bra med kartonger nu.
Han sade att det var den där bikinin. Den röda. Det var den som gjorde att han lade märke till mig. Den, och det faktum att jag klättrade allra högst upp i hopptornet och dök. Det var det knappt några av killarna ens som gjorde, några hoppade, absolut, men dyka från tio meter, nej fan. Och så kom jag gående där, i min röda bikini och tog loss snodden så att håret föll slängande nerför ryggen, klättrade ända högst upp och bara gick fram och dök och kom upp igen, strök vattnet ur håret och satte oberört upp det i hästsvans igen innan jag lade mig på handduken som om det aldrig hänt.
Han sade att jag såg rik och överlägsen ut. Som att jag var barn till någon överklass. Självsäker och lite mallig.
I åratal efter det undrade jag om han baserade hela vårt förhållande på en första beundrande, men samtidigt lite syrlig missbedömning. Jag minns hur det sög i magen av höjden där uppe, tio meter, vattenytan långt där nere alldeles svart och blank, hur rädd jag var och hur jag visste att det inte var någon idé att känna på rädslan, jag hade blivit utmanad och hotad och visste att det enda som skulle få slut på det hela var tiometersdyket. Så jag slöt ögonen, klev fram utan att tänka utan att tveka, det svindlade, jag svalde
och dök
och den där rasande farten som sköt upp genom armarna, inga tankar, ingenting, bara luften som visslade i öronen och den hårda stöten när armarna krossade vattenytan och kroppen instinktivt drogs ihop till en boll för att hejda raset ända ner mot botten, annars hade jag landat ända nere på oändliga meters djup
den där röda bikiniöverdelen som drogs ut av trycket av kraften så att mina sjuttonårsbröst föll ur tyget rätt i det kalla svarta vattnet och trosorna som åkte ner en bra bit över stjärten, när jag insåg att jag landat rätt överlevt drog jag bultande det röda tyget på plats, fortfarande liggande under ytan överlevare drog det slätt och på plats över skrämda kalla sjuttonårsbröst och tog ett starkt bentag upp mot ljuset ovan mörkerytan
Jag minns hur det kändes att komma upp i luften igen, ta några snabba simtag mot stegen vid bryggan, klättra upp, stryka vattnet ur håret och sätta upp det med darrande fingrar. Hjärtklappningen och känslan av att kanske, kanske nu, kanske var det över och vi var kvitt och jag kanske hade lyckats bevisa att
vad?
jag vet inte
Vi blev tillsammans på hösten, det var då han berättade att han sett det, dyket, bikinin, jag visste inte vad jag skulle svara. Hans samtidiga beundran och syrlighet, han trodde att det handlade om att vilja visa sig överlägsen trots att det var precis tvärtom, kampen för att alls få finnas, den där jävla röda bikinin. Och jag kände väl redan där att han aldrig skulle kunna inse, han såg ju fel, han såg inte.
Jag har aldrig mer dykt från tio meter, aldrig ens klättrat upp.
