Jag befinner mig, infattad, i det som är.

Ett barn till en alkoholist saknar ålder. Samma sak gäller oavsett om man är fem eller femtiofem. [...] Det material som behandlades stämde också in på andra dysfunktionella familjer. Om du inte har växt upp med alkoholism i hemmet, men med något annat tvångsbeteende – till exempel spelberoende, narkotikaberoende, matmissbruk, religiös fanatism – eller levt under andra dysfunktionella förhållanden, känner du kanske igen de karaktärsdrag som beskrivs i boken. Det verkar som om mycket av det som stämmer in på alkoholistbarn också gäller för andra.

Jag har det egentligen bra, riktigt bra faktiskt. Har hunnit träffa människor jag älskar, eftersynka lite repliker till filmen jag spelade in i höstas, äntligen hittat en allergitablett utan laktosmonohydrat och i och med det fått tillbaka möjligheten att vara utomhus, vilket jag verkligen uppskattar. Jag har fått lite fräknar på näsan. Det är bra, faktiskt riktigt bra. Ändå. Skavet. Det där som ligger under och innanför. Dämonerna igen.

1. Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt.

Jag vet helt enkelt inte hur det är meningen att jag ska reagera. Vad som är möjligt. Proportionerna. Ibland känns det som att mina känslor är stelfrusna, som att ingenting kan locka fram ens den minsta reaktion. Som att ingenting når in. Andra gånger känns det som att huden inte finns, som att minsta vindpust över armen gör svidande ont och allting ligger utanpå, alldeles för nära och ute. Och jag undrar hur det kommer sig att björkarna inte brinner, när världen är så torrt explosiv. Jag undrar vilka vägar det alls är tryggt att gå. Jag vill helst ha någon att följa, en stor rygg, en stor trygg hand att hålla, men det finns ingen att lita på. Det finns ingenting som kan kallas tryggt.

4. Vuxna barn till alkoholister dömer sig själva utan förbarmande.
5. Vuxna barn till alkoholister har svårt att ha roligt.
6. Vuxna barn till alkoholister tar sig själva på mycket stort allvar.

Så lite som ska till för att smärtan ska falla över mig som en vägg och skjuta tillbaka mig ner i svarta gropen. Det var ju bara ord som faktiskt ville väl. Några dagar sedan. Han sade att han tyckte att jag var jobbig när vi först lärde känna varann, att jag var så extremt kontaktsökande att jag blev fullständigt självutplånande. Direkt smärta. Pang. Som en hård knuff av ett flera år äldre barn, jag tappade balansen och där satt jag på backen, hjälplös, övergiven, med det tjutande skriket i bröstet. Jag hörde inte riktigt fortsättningen, att hans nästa ord var att det har hänt så mycket med mig sedan dess, på dessa tolv år vi har känt varann, att jag har fått integritet och ett lugn. Att jag är sund. Inuti vrålade det bara värdelösvärdelösVÄRDELÖS!!! högt och skrikande och jag skämdes, kände den djupa skammen över att jag inte lyckats dölja bristen, hålet, svärtan, återigen förlorar jag mitt existensberättigande. Jag måste gömma mig. Genast gömma mig. Bakom kroppar eller dörrar eller prat. Jag kan alltid prata, och gömma mig bakom ordmuren. Och då blir jag ensam, återigen. I gömstället är man alltid ensam i sin osynlighet.

10. Vuxna barn till alkoholister uppfattar sig själva som annorlunda.

Ibland känns det som att alla andra har en karta över livet som jag av någon anledning inte fick med mig. Som att alla andra vet något som jag inte vet. Jag hatar det, är medveten om att det inte är sant, men känslan finns där, stark, förvirrande. Det värsta med att “veta” att man är annorlunda är att inte veta vad det annorlunda egentligen består av, men vara rädd för det. Rädd för misstanken att det annorlunda som är inuti kanske bara är ett litet skrumpet svart som borde utplånas. Som ett russin av ondska i mitten av det jag egentligen vill tro är mitt jag. Ett sjukt svartrussin som sprider cancertrådar ut i hela resten av själen.

Du såg säkert ut som ett barn och var klädd som ett barn. Du uppförde dig som ett barn, men var inte lekfull på barns vis. Det var mer som om du bara hängde med. Du visade inte samma spontanitet som andra barn. Men det la egentligen ingen märke till, såvida de inte kom dig riktigt nära. Och om de gjorde det, förstod de förmodligen ändå inte vad det betydde. Oavsett vad andra såg och sa kvarstår det faktum att du inte kände dig som ett barn. Du hade egentligen ingen aning om vad det vill säga att ha ett barns känslor. Ett barn liknar i mångt och mycket en hundvalp som självklart och enkelt både tar och ger kärlek, som stojar och gör rackartyg, som uträttar saker, helst så lite som möjligt för att få beröm och belöning. Och viktigast av allt: båda beter sig sorglöst.

Jag undrar vad motsatsen till sorglös är. Det är inte sorgsen, det stämmer inte riktigt, det är inte sorglig heller. Men det är gott om sorg, fullt av det. Sorgfull. Och så trött på denna gamla sorg, detta gamla ont som då och då visar tänderna med all sin forna kraft.

Terapeuten säger till mig att vara i känslan. Jag försöker. Gråter. Svettas i min stol. Pratar om gränslösheten och rädslan. Osäkerheten och ensamheten. Och står ut. Står ut och står ut. Jag ska hitta det goda livet igen så småningom. Jag ska leva i det. Jag ska fortsätta stå ut.

Solen ligger bakom slöjande moln. Jag dricker kaffe med Mulholland och mina ögon svider. Plötsligt minns jag att hon en gång frågade mig om hon tog för mycket plats, om hon borde vara tyst, jag minns min förvåning över att hon kunde känna som jag. Minnet får min ömhet att komma tillbaka och en stöt av värme och innerlighet drar genom mig. Jag andas ut, ler, trycket lossar lite. I vagnen bredvid oss sover hennes minste son. Ett tryggt barn. Mulholland skrattar så att hennes tänder blänker. Jag skrattar med. Gräver mig steg för steg upp ur gropen. Ljuset.

Kursiv text ur “vuxna barn till alkoholister” av Janet Geringer Woititz.