Ett barn till en alkoholist saknar ålder. Samma sak gäller oavsett om man är fem eller femtiofem. [...] Det material som behandlades stämde också in på andra dysfunktionella familjer. Om du inte har växt upp med alkoholism i hemmet, men med något annat tvångsbeteende – till exempel spelberoende, narkotikaberoende, matmissbruk, religiös fanatism – eller levt under andra dysfunktionella förhållanden, känner du kanske igen de karaktärsdrag som beskrivs i boken. Det verkar som om mycket av det som stämmer in på alkoholistbarn också gäller för andra.
Jag har det egentligen bra, riktigt bra faktiskt. Har hunnit träffa människor jag älskar, eftersynka lite repliker till filmen jag spelade in i höstas, äntligen hittat en allergitablett utan laktosmonohydrat och i och med det fått tillbaka möjligheten att vara utomhus, vilket jag verkligen uppskattar. Jag har fått lite fräknar på näsan. Det är bra, faktiskt riktigt bra. Ändå. Skavet. Det där som ligger under och innanför. Dämonerna igen.
1. Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt.
Jag vet helt enkelt inte hur det är meningen att jag ska reagera. Vad som är möjligt. Proportionerna. Ibland känns det som att mina känslor är stelfrusna, som att ingenting kan locka fram ens den minsta reaktion. Som att ingenting når in. Andra gånger känns det som att huden inte finns, som att minsta vindpust över armen gör svidande ont och allting ligger utanpå, alldeles för nära och ute. Och jag undrar hur det kommer sig att björkarna inte brinner, när världen är så torrt explosiv. Jag undrar vilka vägar det alls är tryggt att gå. Jag vill helst ha någon att följa, en stor rygg, en stor trygg hand att hålla, men det finns ingen att lita på. Det finns ingenting som kan kallas tryggt.
4. Vuxna barn till alkoholister dömer sig själva utan förbarmande.
5. Vuxna barn till alkoholister har svårt att ha roligt.
6. Vuxna barn till alkoholister tar sig själva på mycket stort allvar.
Så lite som ska till för att smärtan ska falla över mig som en vägg och skjuta tillbaka mig ner i svarta gropen. Det var ju bara ord som faktiskt ville väl. Några dagar sedan. Han sade att han tyckte att jag var jobbig när vi först lärde känna varann, att jag var så extremt kontaktsökande att jag blev fullständigt självutplånande. Direkt smärta. Pang. Som en hård knuff av ett flera år äldre barn, jag tappade balansen och där satt jag på backen, hjälplös, övergiven, med det tjutande skriket i bröstet. Jag hörde inte riktigt fortsättningen, att hans nästa ord var att det har hänt så mycket med mig sedan dess, på dessa tolv år vi har känt varann, att jag har fått integritet och ett lugn. Att jag är sund. Inuti vrålade det bara värdelösvärdelösVÄRDELÖS!!! högt och skrikande och jag skämdes, kände den djupa skammen över att jag inte lyckats dölja bristen, hålet, svärtan, återigen förlorar jag mitt existensberättigande. Jag måste gömma mig. Genast gömma mig. Bakom kroppar eller dörrar eller prat. Jag kan alltid prata, och gömma mig bakom ordmuren. Och då blir jag ensam, återigen. I gömstället är man alltid ensam i sin osynlighet.
10. Vuxna barn till alkoholister uppfattar sig själva som annorlunda.
Ibland känns det som att alla andra har en karta över livet som jag av någon anledning inte fick med mig. Som att alla andra vet något som jag inte vet. Jag hatar det, är medveten om att det inte är sant, men känslan finns där, stark, förvirrande. Det värsta med att “veta” att man är annorlunda är att inte veta vad det annorlunda egentligen består av, men vara rädd för det. Rädd för misstanken att det annorlunda som är inuti kanske bara är ett litet skrumpet svart som borde utplånas. Som ett russin av ondska i mitten av det jag egentligen vill tro är mitt jag. Ett sjukt svartrussin som sprider cancertrådar ut i hela resten av själen.
Du såg säkert ut som ett barn och var klädd som ett barn. Du uppförde dig som ett barn, men var inte lekfull på barns vis. Det var mer som om du bara hängde med. Du visade inte samma spontanitet som andra barn. Men det la egentligen ingen märke till, såvida de inte kom dig riktigt nära. Och om de gjorde det, förstod de förmodligen ändå inte vad det betydde. Oavsett vad andra såg och sa kvarstår det faktum att du inte kände dig som ett barn. Du hade egentligen ingen aning om vad det vill säga att ha ett barns känslor. Ett barn liknar i mångt och mycket en hundvalp som självklart och enkelt både tar och ger kärlek, som stojar och gör rackartyg, som uträttar saker, helst så lite som möjligt för att få beröm och belöning. Och viktigast av allt: båda beter sig sorglöst.
Jag undrar vad motsatsen till sorglös är. Det är inte sorgsen, det stämmer inte riktigt, det är inte sorglig heller. Men det är gott om sorg, fullt av det. Sorgfull. Och så trött på denna gamla sorg, detta gamla ont som då och då visar tänderna med all sin forna kraft.
Terapeuten säger till mig att vara i känslan. Jag försöker. Gråter. Svettas i min stol. Pratar om gränslösheten och rädslan. Osäkerheten och ensamheten. Och står ut. Står ut och står ut. Jag ska hitta det goda livet igen så småningom. Jag ska leva i det. Jag ska fortsätta stå ut.
Solen ligger bakom slöjande moln. Jag dricker kaffe med Mulholland och mina ögon svider. Plötsligt minns jag att hon en gång frågade mig om hon tog för mycket plats, om hon borde vara tyst, jag minns min förvåning över att hon kunde känna som jag. Minnet får min ömhet att komma tillbaka och en stöt av värme och innerlighet drar genom mig. Jag andas ut, ler, trycket lossar lite. I vagnen bredvid oss sover hennes minste son. Ett tryggt barn. Mulholland skrattar så att hennes tänder blänker. Jag skrattar med. Gräver mig steg för steg upp ur gropen. Ljuset.

Kursiv text ur “vuxna barn till alkoholister” av Janet Geringer Woititz.
april 28, 2009 at 5:17 e m
Å du är modig du, som formulerar dig på det här sättet. Mina dämoner liknar inte dina på något sätt, och jag känner dem väl, och är vän med dem, men jag vågar inte formulera mig som du gör, inte gräva i det, för jag har inte resurser att ta itu med det det skulle väcka. Eller, omtagning: det jag alltid trott varit mina demoner har visat sig bara vara jag, och det som alltid var problemet var egentligen att ingen vuxen förstod, och att vissa delar av mig inte fick synas. Resultatet är iallafall detsamma: jag vet att jag skulle behöva gräva i just det, för att förstå den jag blev eller för att ge det barn jag var upprättelse, men det är läskigt! Det är ju att vara och känna de saker som jag under hela min uppväxt lärde mig att gömma och skämmas för.
Jag ser så väldigt fram emot att få läsa din bok, vad den än handlar om. Nu när jag känner inte dig, men ditt sätt att uttrycka dig i skrift. Att läsa en bok/se på film/ta del av ett berättande konstverk av vilket slag som helst nästan, det är ju att kunna närma sig saker om sig själv lite mer än om det handlat om en själv. Ställföreträdande.
Jag tror det kommer att bli jobbigt att läsa din bok, och att den kommer att göra människor modigare.
april 28, 2009 at 10:02 e m
Jag tror inte att jag är särskit modig. Men efter ett tag blir det ett måste. Att försöka få ihop det mörka och det ljusa till att finnas tillsammans, i en och samma kropp. Det är ju inte antingen eller, det är båda två. Men den där meningen du skrev, “det är ju att vara och känna de saker som jag hela min uppväxt lärde mig att gömma och skämmas för” – ja. Det är precis det terapi går ut på, ju. Och så påstår du att du inte vågar formulera.
Vad det gäller min bok tror jag inte att den är så stor att den kommer att betyda så mycket för någon. Det är en liten relationsroman, skriven av någon som funderar mycket på relationer. Men jag hoppas verkligen att du får läsa den en dag, i alla fall.
april 29, 2009 at 12:00 f m
Haha. Metasnack är ju aldrig farligt! Det är jag expert på, dessutom.
Psykodynamisk terapi funkar inte för mig. Jag behöver nån egen variant. Jag behöver nog egentligen en samtalsgrupp. Eller samtalspartner. Formulera med munnen. Inte i skrift.
Min ständiga vardagsbearbetning är att jag alltid och hela tiden tydligt i alla sammanhang på olika sätt markerar att alla är olika, alla fungerar olika, och att det är helt ok. Att det är bra. Jag har varit i en yrkesmässig position där jag tror att jag kunnat stärka människors självkänsla på det sättet. För tillfället gör jag de markeringarna privat, bara. Men alltid.
april 29, 2009 at 12:43 f m
Motsatsen til sorgloes er allvitende, tror jeg. Kanskje. For man kan ikke vite alt og ikke kjenne sorg og smerte og glede og forvirring og alt paa en gang.
(Og resten kan jeg heller si noe om over en kaffe en gang, eller noe
)
april 29, 2009 at 12:43 f m
(og barn som vet for mye er ikke sorgloese)
april 29, 2009 at 12:50 f m
Sorglös. Åh, det är ett så skört tillstånd. Hundvalpen. Barnet. Lägger huvudet på sned. Sträcker ut sin hand. Förväntar sig ingenting annat än kärlek och godis, vad skulle det kunna finnas att vara rädd för?
Den känslan, innan ångest och rädsla fanns. Sorglös. Trygg. Och oändligt modig och kavat.
Du är också modig du, Suz! Fast du är vuxen. Det är stort.
april 29, 2009 at 1:09 e m
Skatan blir stum… så uttömmande utelämnande.. så fint och modigt. Kramar!
april 29, 2009 at 1:16 e m
Hej vännen.
Du är väldigt modig som gräver och söker och bökar med dig själv såhär.
Starka tankar strömmar från Götet.
april 29, 2009 at 4:00 e m
m: Är det inte precis det psykodynamisk terapi är, en samtalspartner? Det är i alla fall det min terapeut är. Jag tror väl i och för sig att formen man väljer för att få hjälp egentligen är mindre viktig, det är känslan av att bli tagen vara på som gäller.
Alter Ego: Det stämmer nog. Att den som vet för mycket för tidigt inte kan bli annat än av med sin sorglöshet. Och det där kaffet, ja, det kommer. Det ser jag fram emot.
Godiva, Skatan & Huskorset: Tack, mina fina. Stök och bök ska leda vidare och framåt och en dag ska det dansas glatt över ängderna, tänkte jag. Nog måste det väl gå att hitta tillbaka till i alla fall en gnutta sorglöshet? Jag tror det.
april 29, 2009 at 11:16 e m
Jag vill helst prata med någon som delar min erfarenhet. Isåfall kanske gärna en terapeut. Annars inte. Har inte tålamod med terapeuter som inte. Har inte tålamod med någon som säger något enda dumt. (dumt i mina alldeles egna stränga öron i frågan).
Men det jag framför allt minst av allt vill ha är en samtalspartner som inte använder sig själv som exempel i samtalet. Och det gör ju ändå inte terapeuter.
Bli tagen på allvar blir jag nuförtiden. Nu vill jag bli tagen på initierat kvalificerat allvar.
Och vi är visst flera som kallar dig modig! Så det så.
maj 8, 2009 at 10:16 e m
[...] Suziluz. Och Marcus Birro, Kajen och Henrika Thomasson. Tipstack till Hanna. Post a comment | Trackback URI [...]
maj 13, 2009 at 10:03 f m
Bra inlägg ! Den boken du refererar till gjorde mig uppmärksam på en sak, att vuxna barn till alkoholister har svårt att fullfölja och göra klart sina projekt. Kom på att det stämde in på mig. Man har haft många roliga ideér ang film, musik, litteratur osv. Men orken att få dem ifärdigställda har inte funnits. Det har varit lättare att börja spåna på nåt nytt.
Du inspirerade mig att skriva om min gamla käpphäst ( medberoende & relationer ) som jag medvetetet brukar undvika på min blogg. Men som vuxet barn till en alkholiserad far så blev ditt inlägg ett stimlus.
Hoppas din bok om relationer blir utgiven. Den skulle jag vilja ta del av. Kanske är den i samma stil som en av mina favoriter i genren, Maken av Gun-Britt Sundström ?
Simma lugnt…
maj 13, 2009 at 1:44 e m
Dr Soda: Tack. Ja, det är ju ett ämne som tål att upprepas, om och om igen.
Vad det gäller min bok tror jag nog inte att den kommer upp Sundström-nivå. Och jag vågar faktiskt inte ens gissa själv vad den är i för stil… jag blir glad om ni andra någon gång får en chans att avgöra det.
maj 13, 2009 at 5:15 e m
Vi håller tömmarna ( som kusken brukar säga ) att boken får se dagens ljus. Författarna är ju formade av sin tid och Maken har ju några år på nacken, så kanske dags för en ny kioskvältare i genren som beskriver relationer med glasögon från 2000-talet sign suziluz…