Om det inte var för att det mesta av mitt drama försiggår på insidan, utan större åtbörder utåt eller ens att det märks så väldigt, skulle man lätt kunna tro att jag har en slags mild manodepressivitet. Från det svarta hålet till lätta steg i ballerinaklädda fötter på bara någon dag. Strindberg skulle säga att det är synd om mig. Jag skulle säga att det helt enkelt alltid är en lättnad när det blir ljusare igen.

Vackert väder. Sol. Jag provade varenda blus eller linne som fanns i benvitt på Indiska, kände mig vit i humöret. Hittade ingen jag ville ha. Fick skriva en autograf när jag gick ut från provhytten efter att ha hört expediterna tissla lite när jag gick in. Blev lite generad men glad över det. Sprang ihop med Patten och Aykay och fick mig en helt otippad trevlig lunch med sällskap på ett skuggsidecafé, cafét mittemot som hade sol var fullsatt på uteserveringen. Patten hade ont i ryggen, Aykay var rädd för att få mjölkstockning och jag var allergitrött, men det var enormt trevligt i alla fall. När vi fått våra kaffe frågade baristan om vi ville ha lite sol. Jag trodde att hon skämtade och skämtade om hennes skämt tills jag märkte att hon vevade tillbaka markisen ovan oss och solen lade sig smekande mot min korsrygg.

Så ett möte med en dramaturg om översättningen jag gjort. Han visade ett intresse jag tycker om, kom med ett bra förslag, han hade vänliga ögon och kloka, försiktiga händer. Jag pratade kanske lite för fort och mycket men det gör ingenting. Det var ett bra möte. Jag kände mig lätt till sinnes och nöjd med mig själv när jag spatserade ut från teatern.

På väg hem mötte jag Solöga och hennes man. Han hade en gul sjalett vilket genast gjorde att jag gillade honom. Han var ljus och solig, han också. De klär varann och de släppte inte varandras hand en sekund medan vi stod och pratade. Hon hade också varit och eftersynkat filmen från i höstas härom dagen och vi tyckte bägge att resultatet ser bra ut. Vi kramades hejdå och jag gick och köpte körsbärssylt.

I morgon är det maj. Vad har ni gjort idag?