Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Jag promenerar genom gamla salar och välbekanta tavlors leenden.

De framtandslösa, de blyga genom glasögon, hon som bara kramar hårt om mammas hals för att slippa vara med och vars ansikte man inte får se.

Det slår mig att barn så ogrumlat ger av sig till sin omgivning. Oavsett vad de har att ge, vilken personlighet eller dagsform eller osäkerhet de bär på, så visar de den tydligt. Klart. Dessa små kroppar, redan så olika i explosivitet och expressivitet, men alla så levande och så sensibla.

Jag står framför dem och ropar kom alla mina busungar! och möts av de där leendena, de framtandslösa, de blyga genom glasögon och hon som inte släpper tryggheten vid mammas hals men ändå stämmer in när de svarar förväntansfullt hur då? och jag ropar som studsbollar! och ser dem hoppa mot mig, vissa tveklöst med de stora leendena kvar och andra mycket mer försiktiga, vi känner ju inte varann än, men de kommer. Hoppande. Till och med hon vid mammas hals kommer hoppande. Hon håller mamma i handen hela vägen, men hon visar mig sitt ansikte.

En annan mamma väntar tills de ska gå innan hon till slut kommer fram till mig och säger med hemlighetsrösten du, visst är du skådespelare? Jag kände igen dig direkt från den där tv-grejen och jag ler och nickar och hon blir nöjd och säger att jag var så bra. Det känns mindre obekvämt än jag trott, men för en stund undrar jag hur många av de vuxna som känt igen mig och kanske undrat i vilket syfte jag är där, om jag är på riktigt eller inte, och bestämmer mig för att vifta bort den tanken bara. Ja, jag är skådespelare, men jag är också här. Och jag är ju det på riktigt. Barnen ler obehindrade av det och behöver inte fundera.

När jag åker hem luktar hela jag gamla minnen, håret, armarna, och jag har nya leenden med mig hem. Kom alla mina busungar!

Det blir bra det här.

Okej, folkens. Ni kan släppa tummarna nu. Jag är hemma. Och intervjun gick bra! Faktiskt så bra att jag ska provjobba imorgon som assistent, och sedan ska vi återkoppla på måndag, och tycker vi bägge att det känns bra efter det går jag en internutbildning inom företaget i sommar och sedan är jobbet mitt. Det här går fort, känns helt absurt. Absurt, verkligen! Och konstigt och läskigt och kul och lite förbjudet. Jag fattar absolut ingenting just nu men är så fnittrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Det här jobbet. Det snuddar vid en hel del som jag har ägnat mig åt förr. Det har med att leda grupper att göra. Barn, vuxna. Och sport. Jag kan se varför hon som kanske blir min chef tycker att jag passar. Herregud, JAG tycker att jag passar. Och jag kommer i så fall bara att jobba på helger, vilket innebär att mitt frilansande skådespelarjag kan andas ut och lugnt fortsätta söka jobb och jobba i veckorna. Jag byter inte bransch, jag bara pillar mig in lite i en till. Som på ett sätt känns väldigt välbekant, även om det var länge sedan. Att det här jobbet ens fanns att söka just nu är en enorm tur. Hon anställer en person. En.

Mig, som det ser ut idag. Vi får väl se på måndag.

Att jag är hemma först nu beror på att jag varit i ljudstudion och dubbat lite också, och eftersom jag kom dit direkt från intervjun var jag i lite halvchockad speedglädje och hade kalaskul. Bokaren kramade och grattade och frågade om jag kanske kan tänka mig att regissera lite tecknat, de har regissörsbrist och jag har ju tio års erfarenhet av jobbet från andra hållet och skulle kunna vara rätt person. Och jag ropade övermodigt JA, bring it on, världen! I’m on a roll.

Jag ska väl egentligen inte ropa hej innan jag har satt min kråka på kontraktet (kontrakten?), men det känns som att korken håller på att gå ur flaskan nu. Åtminstone så bbbbb-bubb-bbbbubbb-bubblar det därinne!

Jaa, hörni.

Imorgon ska jag på mitt livs första inte-skådespelare-jobbintervju.

Jag är faktiskt skitnervös för det.

Håll tummarna.

Jag önskar helt desperat att det vore möjligt att få vara barn när det blåser hårt. Och då menar jag barn på det där sättet att man kunde få vara envetet inställd på att ha sandaler på vintern eller inte vilja äta och att någon som vet bättre vinner den fajten och ser till att man gör det man inte vill för att den ser till ens bästa. Tar hand om en, vet vad som måste till. Jag önskar att min känsla inte så ofta sade jag vill inte, eftersom jag är både min egen vuxen och mitt eget barn.

Igår frågade min terapeut varför det är så mycket som jag är så negativt inställd till. Varför jag inte ser den här osäkra tiden framför mig som en öppning, en möjlighet, jag har ju så många intressen och begåvningar jag skulle kunna ta vara på, och när jag jobbar så mycket som jag har gjort hittills har jag aldrig hunnit ta vara på dem riktigt. Teater- och filmvärlden är tidskrävande och ger inte utrymme för annat, nu har jag ju chansen. Varför läser jag inte en kurs på universitetet? Breddar perspektivet? Och det enda jag känner är jag vill inte. Allt känns som ett nerköp. Och jag förstår inte varför, eftersom hennes fråga är så berättigad. Jag skulle kunna tänka att jag har ett halvårs frist, jag skulle kunna läsa språk, eller filosofi, eller idéhistoria. Jag tycker ju om att läsa och jag har alltid tyckt om att lära mig saker. Ändå. Jag vill inte.

Jag antar att hon har helt rätt när hon säger att jag är rädd. Rädd för förändring och rädd för folk jag inte känner närhet till. Det låter helt absurt när jag på det yttre planet i hela mitt vuxenliv har haft minst fyra jobb per år, en ny ensemble med en ny regissör och en ny arbetsplats varje gång. Men faktum är att skillnaderna är ytterst små. Ramarna alltid ungefär desamma. Det är bara ansikten som byts ut på samma funktioner. Jag kan tågordningen och jag känner mig trygg där. Att ge sig in i en helt ny värld där jag inte vet var vägen slutar, det känns…

jag vill inte.

Det blåser 9,7 m/s idag. På land kallas det frisk vind. Till sjöss styv bris. Till och med de kraftigare grenarna på träden böjer sig och knakar lite.

Det är slutfest. Bubbel i glasen och buffé på bordet. Människor man känner och inte känner, bekanta och nya ansikten, kramar och hälsningar och småprat. Jag är där utan sällskap och det känns helt ok. Plockar åt mig en papptallrik med både vegetariskt och kött, balanserar den bort till gradängen där de lagt ut ett tyg och sittkuddar, sitter bredvid en tekniker jag jobbade med för fem år sedan och känner en stor, skarp nostalgi. Rummet är pyntat på ett samtidigt helt galet och helt underbart sätt, som det bara kan göras på en teater. I rummet studsar en enorm röd ballong omkring. I taket hänger den gammeldags barnvagnen i röd sammet från föreställningen jag var med i senast. Det är uppbyggt en liten talarstol med öppen mik för den som vill säga något.

En teaterera går i graven.

Folk vill säga någonting. En kvinna spelar konstmusik och en man läser osammanhängande, abstrakt dikt. En dramaturg ger oss sin ömmande tillbakablick. Ett gäng skådespelare från en föreställning som kom 1996 dyker plötsligt upp och jag skrattar med tårarna dallrande bakom ögonlocken när de kramar Teaterkvinnan hårt i tur och ordning. Teaterkvinnan själv hyllar den skådespelare hon arbetat med i nästan 40 år genom att klä ut sig till honom och hålla ett tal som han själv. Han gråter och skrattar. De kramar och släpper och kramar igen. Jag sitter med ena handen mot hjärtat.

Varje gång jag går förbi Teaterkvinnan i det minglande, pratande rummet sträcker hon ut handen och tar i mig och jag känner mig sedd, meddelad och delad med. Varje gång får jag en klump i halsen.

En skådespelare som jag flera gånger har fått frågan ifall hon är min mor, vi är tydligen lite lika, kliver upp på talarstolen. Så håller hon det innerligaste tal jag någonsin hört. Det handlar om lek och galenskap och rädslan för desamma. Om att det hon upplevt på just den här teatern var insikten att den stora ensamheten kunde delas. Att underhållning också kan betyda att man håller under. En hand under magen när man ska lära sig simma. Att hålla. Under. Hennes röst darrar men hennes fokus är klart och rent och hon bär hjärtat synligt utanpå. Mina tårar flödar äntligen över, jag förstår precis vad hon menar.

Ganska snart efter det bestämmer jag mig för att gå. Jag kramar Teaterkvinnan adjö och säger tack för nu. Hon ser mig i ögonen och säger att vi möts igen, snart ses igen. Jag hoppas att det stämmer. Jag hoppas att hon hittar ett nytt konstnärligt hem att bjuda in mig till.

När jag cyklar hem gråter jag lite.

Nere vid vattnet pågår ett litet familjedrama.

Vid första anblicken verkar allting så lugnt, familjen Kanadagås med det stiliga paret som alla sade från start hade sådant äktenskapstycke och de ljuvligt söta barnen, sexlingarna som ligger och sover så stillsamt tyst med sina små huvuden under sina små vingar, man tror att det är den perfekta familjen tills man kommer lite närmare och känner stämningen, att det är något som inte stämmer. Det är spänt.

Mamma Kanadagås ligger och surar över att pappa Kanadagås inte tar tillräckligt mycket av ansvaret för barnen, så länge de ligger och sover må det väl vara, men de ligger alltid närmast henne, han är ingen riktigt närvarande förälder och hon är så besviken på honom, trodde inte att han skulle vara så omogen, trodde honom om att längta lika mycket som hon efter nästa steg, de försökte ju länge innan hon blev gravid.

Pappa Kanadagås saknar sin fru och undrar när de slutade vara herr och fru Kanadagås och blev bara pappa och mamma Kanadagås, hon var ju så härlig innan, den mest livfulla han träffat, nu är hon bara sur och trött och snäser och väser åt honom vare sig han kommer intill eller försöker hålla sig borta, han kan inte göra något rätt verkar det som och hon bara himlar med ögonen så fort han öppnar näbben så det är lika bra att vara tyst.

Pappa Kanadagås putsar fjädrarna och försöker hålla självförtroendet uppe. Han känner sig främmande inför sin fru numera och hon släpper inte riktigt in honom till barnen, han är inte lika bra som hon, det är liksom underförstått innan han ens har fått försöka. Hon är så förändrad, orättvis och kall och han har börjat gå ut med kompisarna mer på kvällarna, de uppskattar ju åtminstone hans sällskap. Mamma Kanadagås kommer på sig själv med att fantisera om hur allt hade kunnat vara annorlunda, hon tittar trånande ut när herr Gräsand simmar förbi, herr Gräsand som verkar vara den perfekte familjefadern och så otroligt uppmärksam mot sin fru och inser att hon tycker att det blänker riktigt frestande i hans gröna bakhuvud. Än sedan att han är lite kort och inte har så elegant nacke, hon vet numera att utseendet inte är allt och ångrar bittert att hon gick på ytligheten, hon är enormt trött på pappa Kanadagås’ fåfänga, han tar till och med längre tid på sig på morgonen än hon gjorde innan barnen kom. Och på natten när han kommer hem efter att ha varit ute med grabbarna luktar han rök och spritandedräkt och ramlar klumpigt ner i sängen och väcker barnen som hon äntligen lyckats få att somna.

Sexlingarna ligger tysta, tryckta mot varandras värme och pickande hjärtan, med sina små huvuden ordentligt inskjutna under sina små vingar. De känner att något är fel men de vet inte vad det är och minsta gässlingen får ligga lite för sig själv eftersom hon har börjat kissa i sängen om natten, hon har en gnagande känsla av att det är hennes fel att mamma och pappa är så arga jämt men hon kan inte hålla sig, det bara kommer när hon somnat och när hon vaknar av att det är blött är det redan för sent.

Jag har ingen aning om hur det kommer att gå för familjen Kanadagås, när man frågar hur de har det ler de bara och säger jättefint, hur är det med dig?

Syrénen har blommat ut. Ordentligt. Tänk det. Ett överdåd av ljuslila utanför fönstret, och det blåser så hårt att syrénen gungar bestämt fram och tillbaka som en zigenerskas sammetskjol. När jag var barn trodde jag att zigenerskor skulle försöka kidnappa mig om jag kom för nära. Samtidigt var den där sammeten så lockande och såg ut som ett fantastiskt gömställe. Som att man hade kunnat krypa in under de där gungande kjolarna inne på Konsum och så skulle man vara i ett annat, hemligt rum, med väggar och tak av svart ogenomskinlig paljetterad sammet. Jag hade ingen känsla av att jag skulle behöva dela utrymmet med främmande ben.

Syrénen lugnar sig här utanför. Nu är det björken som är i blåsväder. Kan du höra hur fåglarna sjunger med hjärtat utanpå dunbröstet? Det är så högt. Upp mot himlen-högt.

Apropå sammet och zigenerskor. Igår spenderade jag dagen med Lilla Blå på besök i stan. Vi åt och drack och gick och tänkte och pratade och skrattade, gungade fram och tillbaka mellan ämnen och ställen och vid ett tillfälle vet jag att jag tänkte fråga henne apropå gudstro och mening om hon någonsin har blivit spådd men jag hann inte med mig själv utan hamnade på ett annat spår och glömde bort det. Tänk det. Lilla Blå? Har du någonsin blivit spådd? Det har jag, nämligen. Och det lovar jag att jag ska berätta om nästa gång vi ses.

Tänk det. Att alla människor är verkliga. Till och med vi som sitter bakom skärmar med våra ord och vrider och vänder och flätar dem till meningar som skulle kunna tyda på något annat. Om du som läser det här nu sätter dig bekvämt och slappnar av med ögonen kommer du att se mig. Sådär som man gjorde som barn med en bild i en tidning som var som ett blurr, man kunde inte se den om man försökte, bara om man lät bli att försöka. Om man liksom kisade lite trött med ögonen och slötittade på den där bilden som vid första anblicken inte visade någonting alls, så framträdde den plötsligt. Blev så tydlig att man inte kunde förstå hur man kunde missa den från början. Det är så det är, det här. Att bakom alla formuleringarna sitter jag. Sitter du. Sitter vi. Människorna. De verkliga, som vi är. Och det är ganska fantastiskt att vi finns och att vi möts så här. Att vi får syn på varann där inne i blurret. Tycker om varandra. Och att det vi ser faktiskt är verkligt.

Tänk det.

Först den här.

Sedan den här.

Och sedan denna.

Om det fortsätter så här kommer jag snart att hitta ett naket barn någonstans i kvarteret.

Bästisen har varit här en stund efter jobbet och sedan åkt hem på nästan tomma vägar. Alla har slutat jobbet tidigare för att åka ut till lantställen och helgställen och hem över helgen. Kristi Himmelsfärd. Där jag kommer från kallas den här helgen Kristi Flygare. Det är väl bondhumor, det?

Jag känner mig lite skakig. Som att för mycket ligger nära intill och inpå. Alla de där känslorna och tankarna som jag har svårt att få in under ett och samma tak. Funderar över mitt eget ansvar i förhållande till både mig själv och andra, vad jag ska mäta och sträva mot, dryftar det med Bästisen och känner mig tryggare när hon är här. No man is an island, ensam är inte alls stark. Ensam är bara ensam. Jag är så tacksam för henne och så glad att hon är min vän. Hon gör det mesta bättre. Och definitivt roligare.

Jag har hittat mina träskor, förresten.

Du ligger med ryggen mot mig och bara det får mig att känna mig lämnad. Jag behöver så mycket att jag vet att ingen kan ge mig det, ändå kräver jag att du ska ge mig det. Att du ska fylla min brist. Bristen som är så stor att jag ibland tänker att det är det enda som är inuti hudkostymen, att jag bara är ett skal format som en människa runt en skrikande brist.

Du ligger med ryggen mot mig och jag kryper intill, formar mig efter dig, kilar in armen under din och lägger handen mot ditt bröst. Det höjer och sänker sig regelbundet, lugnt. Du är så varm. Ändå känner jag mig lämnad. Jag vill att du ska vända dig om att du ska lägga bägge armarna om mig så att jag ligger till hälften ovanpå dig trygg och fast som om jag vore en tröja på din bröstkorg att vi ska andas i takt medan timmarna går och ingen ska någonstans bara solen vandrar som en glipa ljus över taket genom den trasiga persiennen att du ska känna att jag behöver dig hur mycket jag behöver dig hur mycket jag behöver att du ska vilja fylla det behovet fylla mig fylla bristen med innehåll

jag vill att du ska vara vaken och hos mig nu och nu och nu

Du ligger med ryggen mot mig och i sömnen suckar du. Jag känner mig lämnad. Du sover så lugnt, somnar så lätt. Jag ligger vaken och saknar dig. Du är så varm under händerna.

Så mycket som inte låter sig spåras, som sker utan märke eller punkt

samtalet som kommer från fel person till fel person, det där samtalet som han trycker bort innan han lägger telefonen i innerfickan och kompenserar henne bredvid sig med en betryggande handtryckning och ett litet leende, det där lilla leendet som betyder att det inte var viktigt och på andra sidan sitter hon som är så fel så fel och blir aldrig kompenserad bara ledsnare och i innerfickan bränner telefonen medan sonen springer ett frivarv och han och hon bredvid varandra skrattar och applåderar förtjust

de där glänsande åtsittande byxorna som stramar över hennes vältränade stjärt när hon springer uppför skogsbacken, han står där och låtsas bry sig om den lilla bruna hunden med den stora pinnen i munnen men i själva verket är det bara hennes äppelfasta stjärt han är fokuserad på och hunden får sköta sig själv och sin jävla pinne bäst den vill, det här är hans bästa stund på dagen innan det är dags för allt det andra och alla andra, för en liten stund koncentreras all världens skönhet och längtan i en muskulös liten stjärt och han vet att halva njutningen består i självföraktet, den alldeles för stora magen som hänger utanför linningen och han skulle aldrig hinna ifatt ens om han försökte, han skulle aldrig kunna

hon skrattar alltid högst av alla, ett klingande varmt och ljust skratt med tillhörande glitterögon, ögonvrår, glittervrår, och hennes tänder är små och blänker till lika snabbt som hon pratar med hastiga handrörelser, den tunna kroppen darrar och lever och ingen som ser henne skulle kunna gissa sig till att hon flera nätter i rad har känt på den där kroken i hallen som den tunga ljuskronan hänger i, undrat hur mycket den tål, hur många kilo den håller för, bara för att veta, ifall, inte för att hon tänker göra det men bara för att veta att det skulle låta sig göras, blir det för svårt så finns den ju alltid där, kroken, den finns där, det är tröstande och hon gestikulerar och skrattar och glittrar med ögonen, glittervrår

och så jag som kommer gående efter en tidig morgonpromenad, det är fuktigt, det har regnat och är svalt och rent, och någon har sopat gatorna rena från skräp utan att det har hörts någonting alls, utan märke, utan… något. Någon har städat bort det som skulle städas bort och jag har inte ens hunnit se vad det var som låg där från början.

17:e maj i Bästisens kök. Middag har intagits och det är sent.

Suziluz: (glatt) ”Det hänger en jättestor spindel på utsidan av ditt fönster! En sådan där som har liksom en extra kropp baktill.”

Bästisen: (lugnt) ”Aha, en stor äcklig husspindel. Ja, jag har slutat få panik av dem.”

Suz: ”Jag tycker faktiskt spindlar är ganska okej så länge de inte har pälsig kropp. Och när de är sådär stora är de inte otäcka alls, de är ju nästan mer ett djur än en insekt.”

Bäst: ”Vilka insekter tycker du är läskiga då?”

Suz: ”Sådana som känns kräliga. Tvestjärtar är värst.”

Bäst: ”Visst ja.”

Suz: ”Och tvåa är silverfisk.”

Bäst: ”Va? Tycker du? Jag tycker silverfiskar är ganska nice. När jag bodde i lägenhet brukade jag sitta och titta efter dem. Nästan som att ha husdjur.”

Suz: ”Hm. Vissa har guldfisk, andra silverfisk…”

Bäst: ”Ja. Ganska gulliga på något vis.”

Suz: (ryser) ”Nej, fyyy, de är ju som gjorda av mjöl.”

Bäst: (konfys) ”Mjöl?”

Suz: ”Ja, du vet, de är blixtsnabba och (rys) kräliga och så när man dödar dem blir det bara liksom mjöl av dem. Usch. Springmjöl.”

Bäst: ”Haha. Springmjöl.”

Suz: ”Nej, det här kommer låta rasistiskt, men de och vi är inte gjorda för samma miljö. De får gärna finnas, så länge de håller sig nere i rören. De är inte gjorda för att vara uppe i ljuset.”

Bäst: ”Nej, det ser man ju, de får ju asbråttom när det blir ljust. Haha… ‘Alltså, jag är inte rasist, men när det kommer till silverfiskar…’ ”

Suz: ”Sedan vet jag ju att det är riktigt löjligt, men jag har skitsvårt för harkrankar.”

Bäst: ”Fast det är ju inte så konstigt, de är ju helt nervös.” (dialektal böjning, det fattas inget ”a”.)

Suz: ”Ja, de har liksom ingen koll på vart de är på väg.”

Bäst: ”Och sådana där nattfjärilar, de är också det. Helt stressad och nervös, det tycker jag är jobbigt.”

Suz: ”Ja, fy! Och de är också sådär pälsiga. Insekter ska inte ha päls.”

(paus för eftertanke)

Suz: ”Ja. Det är äckligt det där med nerverna. Det kanske är därför jag har så svårt för silverfiskar också, de är ju också sådär stressade och får så jäkla bråttom så fort ljuset går på. De kanske skulle vara mindre äckliga om de rörde sig långsammare. Mer… värdigt.”

(paus för eftertanke)

Bäst: ”Nummer ett och nummer två alltså. Ja, det är ju vad man brukar ha på toaletten.”

Suz: ”Fast guldfiskar brukar man väl inte ha på toaletten?”

(paus för eftertanke)

Suz: ”I och för sig, det ger en helt ny betydelse till ‘goldfish bowl’.”

(Bästisen och Suziluz gapskrattar en stund.)

Det är inte badväder riktigt än, men snart. Så fort björkhängena försvunnit ur vattenbrynet kommer jag att gå ner och doppa fötterna, känna hur det isar till sådär ontskönt i ärret jag har på en knöl på högerfoten. Ärret har jag efter att Revisorn envisades med att han skulle köra moppen vi hyrde på en ö i Kykladerna trots att han är världens sämsta i trafik. All trafik. Jag var skeptisk, jag var den bättre föraren av oss två, att åka bil med honom kunde ge vem som helst hjärtattack, men han blev sur inför den mycket brett flinande greken med kulmage som hyrde ut mopparna så jag föll till föga och hoppade upp bakpå. Hjälm? Skämtar du? Det var en grekisk ö och det var 90-tal, hjälmen var inte uppfunnen ännu. Jag tror inte vi hann ens femhundra meter bort innan Revisorn försökte bromsa, fick sladd och vi sakta gled sidledes ner i asfalten. Jag vet inte hur han klarade sig utan skråmor, men det har säkert att göra med att mitt ben alltså låg utanför hans och med andra ord kilades fast mellan mopeden och asfalten och skrapbrände upp ett par rejäla sår. Det på foten och ett matchande vid sidan av knät. Jag blödde inte så mycket eller länge men det gjorde så ont att det aldrig blev mer snack om saken. Resten av veckan körde jag, och han fick sitta bakpå och skämmas.

Jag fnissar och skakar på huvudet vid minnet. Ärret är gammalt nu, så blekt att det knappt syns, men det värker i det när varmt blir kallt eller tvärtom, foten domnar av runt ärret som det liksom knakar och isar i. Jag undrar om jag kommer att bli en sådan där gumma som känner vädret växla i fötterna när jag blir gammal.

Jag ser ner i backen och inser att med kvällssolen i ryggen har jag världens längsta ben och världens minsta huvud.

Min agent är en fantastisk dam. Hon är lång och benig, har kraftig, svart kajal och ett bälte med nitar på. Hon ler gärna och brett och har en lite raspig röst när hon pratar. Hon lyckas vara både krass och hoppfull samtidigt. Och eftersom hon tror på mig, tror jag också på mig. Innan vi skiljs åt säger hon att jag kan titta förbi när som helst jag har lust så bjuder hon på kaffe. Så kramar hon mig uppriktigt. När jag går därifrån är jag gladare än på flera dagar och jag doftar av hennes parfym. En del människor vid rätt tillfälle är som en gåva. Att vara tacksam för.

Jag går genom staden och solen stryker mig över kinderna. Det är folk ute i solen, överallt. Plötsligt känner jag mig delaktig igen, inser att alla jag möter har ett lika litet och lika stort liv som jag. Det är en så underligt innerlig insikt. Jag känner plötsligt att jag ler. En hel stad full med människor och platser. Alla dessa små och stora människor och så jag själv, mitt i.

En sådan där dag när oväntade minnen ramlar över mig som repriser.

Terapeutens snälla ögon. Hon har snälla ögon och jag ser på henne med mina egna rinnande, läckande, så mycket jag har gråtit genom åren i den där fåtöljen och nu till sommaren är det över. Hon har sett mig läcka inte bara tårar utan ånga, svett, ilska, envishet och frustration. Och inte minst rädsla. Vi försöker komma fram till vad jag ska fortsätta arbeta med på egen hand framöver, vad jag måste leta efter tro hopp kärlek och vad jag ska försöka vara försiktig med. Och hela tiden tänker jag att hon har så snälla ögon, det tog flera år innan jag såg det. Jag minns första gången jag satt med henne, så rädd och på min vakt att jag korsade både armar och ben. Minns mig. Jag minns till och med vilka kläder jag hade på mig den dagen, men jag minns inte henne. Nu ser jag henne och hennes ögon är snälla och jag kommer att sakna henne trots att jag på så många plan inte har en aning om vem hon är. Men hon har suttit där som en konstant i mitt liv i åratal, suttit där och sett på mig med sina snälla ögon som jag inte ens har lagt märke till ordentligt, suttit kvar och tagit emot och sagt ifrån och stått ut.

Går hemma och tvättar mattor. När jag lyfter mattan i köket minns jag plötsligt att förra gången jag tvättade den var det för att jag hade haft sex där, på golvet. Det är så länge sedan men plötsligt vaknar minnet, kroppen ryser till av lust och näsborrarna vidgas, minns doften av sötsyrligt och salt och hans axel under mina tänder och mumlande röster och starka händer och skarpa konturer trots nattdunklet. Jag blundar och faller lite, faller kort, innan jag ser upp igen och med några snabba knyckar viker ihop mattan för att bära ner den till grovtvättstugan.

Allt finns kvar, allt existerar samtidigt, så varför känner jag mig plötsligt så ensam?