Syrénen har blommat ut. Ordentligt. Tänk det. Ett överdåd av ljuslila utanför fönstret, och det blåser så hårt att syrénen gungar bestämt fram och tillbaka som en zigenerskas sammetskjol. När jag var barn trodde jag att zigenerskor skulle försöka kidnappa mig om jag kom för nära. Samtidigt var den där sammeten så lockande och såg ut som ett fantastiskt gömställe. Som att man hade kunnat krypa in under de där gungande kjolarna inne på Konsum och så skulle man vara i ett annat, hemligt rum, med väggar och tak av svart ogenomskinlig paljetterad sammet. Jag hade ingen känsla av att jag skulle behöva dela utrymmet med främmande ben.

Syrénen lugnar sig här utanför. Nu är det björken som är i blåsväder. Kan du höra hur fåglarna sjunger med hjärtat utanpå dunbröstet? Det är så högt. Upp mot himlen-högt.

Apropå sammet och zigenerskor. Igår spenderade jag dagen med Lilla Blå på besök i stan. Vi åt och drack och gick och tänkte och pratade och skrattade, gungade fram och tillbaka mellan ämnen och ställen och vid ett tillfälle vet jag att jag tänkte fråga henne apropå gudstro och mening om hon någonsin har blivit spådd men jag hann inte med mig själv utan hamnade på ett annat spår och glömde bort det. Tänk det. Lilla Blå? Har du någonsin blivit spådd? Det har jag, nämligen. Och det lovar jag att jag ska berätta om nästa gång vi ses.

Tänk det. Att alla människor är verkliga. Till och med vi som sitter bakom skärmar med våra ord och vrider och vänder och flätar dem till meningar som skulle kunna tyda på något annat. Om du som läser det här nu sätter dig bekvämt och slappnar av med ögonen kommer du att se mig. Sådär som man gjorde som barn med en bild i en tidning som var som ett blurr, man kunde inte se den om man försökte, bara om man lät bli att försöka. Om man liksom kisade lite trött med ögonen och slötittade på den där bilden som vid första anblicken inte visade någonting alls, så framträdde den plötsligt. Blev så tydlig att man inte kunde förstå hur man kunde missa den från början. Det är så det är, det här. Att bakom alla formuleringarna sitter jag. Sitter du. Sitter vi. Människorna. De verkliga, som vi är. Och det är ganska fantastiskt att vi finns och att vi möts så här. Att vi får syn på varann där inne i blurret. Tycker om varandra. Och att det vi ser faktiskt är verkligt.

Tänk det.