Det är slutfest. Bubbel i glasen och buffé på bordet. Människor man känner och inte känner, bekanta och nya ansikten, kramar och hälsningar och småprat. Jag är där utan sällskap och det känns helt ok. Plockar åt mig en papptallrik med både vegetariskt och kött, balanserar den bort till gradängen där de lagt ut ett tyg och sittkuddar, sitter bredvid en tekniker jag jobbade med för fem år sedan och känner en stor, skarp nostalgi. Rummet är pyntat på ett samtidigt helt galet och helt underbart sätt, som det bara kan göras på en teater. I rummet studsar en enorm röd ballong omkring. I taket hänger den gammeldags barnvagnen i röd sammet från föreställningen jag var med i senast. Det är uppbyggt en liten talarstol med öppen mik för den som vill säga något.
En teaterera går i graven.
Folk vill säga någonting. En kvinna spelar konstmusik och en man läser osammanhängande, abstrakt dikt. En dramaturg ger oss sin ömmande tillbakablick. Ett gäng skådespelare från en föreställning som kom 1996 dyker plötsligt upp och jag skrattar med tårarna dallrande bakom ögonlocken när de kramar Teaterkvinnan hårt i tur och ordning. Teaterkvinnan själv hyllar den skådespelare hon arbetat med i nästan 40 år genom att klä ut sig till honom och hålla ett tal som han själv. Han gråter och skrattar. De kramar och släpper och kramar igen. Jag sitter med ena handen mot hjärtat.
Varje gång jag går förbi Teaterkvinnan i det minglande, pratande rummet sträcker hon ut handen och tar i mig och jag känner mig sedd, meddelad och delad med. Varje gång får jag en klump i halsen.
En skådespelare som jag flera gånger har fått frågan ifall hon är min mor, vi är tydligen lite lika, kliver upp på talarstolen. Så håller hon det innerligaste tal jag någonsin hört. Det handlar om lek och galenskap och rädslan för desamma. Om att det hon upplevt på just den här teatern var insikten att den stora ensamheten kunde delas. Att underhållning också kan betyda att man håller under. En hand under magen när man ska lära sig simma. Att hålla. Under. Hennes röst darrar men hennes fokus är klart och rent och hon bär hjärtat synligt utanpå. Mina tårar flödar äntligen över, jag förstår precis vad hon menar.
Ganska snart efter det bestämmer jag mig för att gå. Jag kramar Teaterkvinnan adjö och säger tack för nu. Hon ser mig i ögonen och säger att vi möts igen, snart ses igen. Jag hoppas att det stämmer. Jag hoppas att hon hittar ett nytt konstnärligt hem att bjuda in mig till.
När jag cyklar hem gråter jag lite.
maj 26, 2009 at 12:05 e m
Sorry, jeg bare måtte kvitre bloggen din: https://twitter.com/mannunderveis/status/1922129749
maj 26, 2009 at 7:40 e m
Jag läser det här och tänker, så annorlunda det är. Under de år en skådespelare ingick i min närmare umgängeskrets IRL tänkte jag mer än en gång att det var FÖR mycket känslor, framför allt FÖR mycket analys av dem. Men därifrån till komplett avsaknad av erkännande av känslor… För det är vad som kännetecknar en arbetsplats som min. Trots att vi alla är jagade av känslor, bebodda av stundtals för stora, stundtals för små egon, i den kultur av ständigt mätande och vägande och prövande om tillräckligt duglig som kännetecknar forskningen i dag. Vi skulle också behöva dela vår stora ensamhet. Och vi saknar helt redskap för att göra det.
maj 26, 2009 at 11:52 e m
Mannunderveis: Det är verkligen inget att be om ursäkt för! Tvärtom, vilken fin komplimang!
Annannan: Ja. Det har jag också tänkt om mig själv och mina kollegor och vänner, att det är mycket känslor och analys av dem. Ibland för mycket, som du säger. Men att det trots allt, för mig i alla fall, är bättre än det motsatta. Jag har sökt mig till den miljön för att jag är starkt och omedelbart emotionell och känner mig trygg där det är tillåtet att vara det. Att jag just får den stora ensamheten lindrad, blir emottagen. Och jag tror som du säger att alla skulle behöva den platsen, någonstans. Jag hoppas bara att de som inte har den i sin vardag eller på sitt jobb ändå HAR den. Någonstans. Jag personligen kan bli skittrött på alla känslor, både mina egna och andras, och känna att det är dags att sluta gegga och börja jobba. Men hade det varit tvärtom hade jag förmodligen inte stått ut med det. Jag hade sprängts inifrån.
maj 27, 2009 at 10:04 f m
Och precis efter att jag läst ditt svar (tack!) läser jag det här
http://www.dn.se/livsstil/relationer/lek-med-dockor-blir-terapi-1.855303
Det är kanske vad vi behöver. Jag kan se framför mig vad min maskuline chef, nyligen tillträdd med vässade nyordningständer, när jag föreslår det. Inte på den här sidan mitt nuvarande kontrakts utgång.
Igår grät en doktorand på mitt rum. Det var ingen katastrofkris, men jag tänker mycket just nu på vad man kan göra för att skapa en miljö som är vänlig för människor att arbeta i. Utan att stryka dem medhårs. Som den där krävande regissören du nämnde en gång.
maj 27, 2009 at 11:25 f m
Kanske att det alla behöver är ett slags motsvarighet till den där utsträckta handen och beröringen som Teaterkvinnan gav mig. Den där närvaron som säger “hej, jag ser dig, du är välkommen och bra”. Utan att för den skull vara kravlös. Som arbetsledare är hon krävande – och lustfylld. Ambitiös – och tillåtande. Kritisk – och bekräftande. Det är inte många jag har arbetat med som visar bägge sidorna av mynten, men hon gör det. Och hon blir både respekterad och älskad.
Jag tror att en god arbetsmiljö skapas av lika delar krav/ambition och värme. Man behöver känna att man är rätt människa på rätt plats och för det krävs det folk omkring en som vågar både förvänta sig och bekräfta. Det är en enormt svår balansgång, särskilt eftersom alla behöver känna det, till och med den som är i toppen av pyramiden.
maj 28, 2009 at 1:01 f m
Fan ,jag blir så jävla ledsen. Så frustrerad och ledsen. Jag vill att alla maktstrukturer bara ska försvinna och dö och att sådant som är viktigt ska få finnas kvar. Nu ska jag gråta mig till sömns lite tror jag.
maj 28, 2009 at 5:17 e m
Fideli, min kära. Jag vet precis vad du menar. Men vi får bara hålla i varann och försöka fortsätta skratta i motvinden. Puss.