Jag önskar helt desperat att det vore möjligt att få vara barn när det blåser hårt. Och då menar jag barn på det där sättet att man kunde få vara envetet inställd på att ha sandaler på vintern eller inte vilja äta och att någon som vet bättre vinner den fajten och ser till att man gör det man inte vill för att den ser till ens bästa. Tar hand om en, vet vad som måste till. Jag önskar att min känsla inte så ofta sade jag vill inte, eftersom jag är både min egen vuxen och mitt eget barn.
Igår frågade min terapeut varför det är så mycket som jag är så negativt inställd till. Varför jag inte ser den här osäkra tiden framför mig som en öppning, en möjlighet, jag har ju så många intressen och begåvningar jag skulle kunna ta vara på, och när jag jobbar så mycket som jag har gjort hittills har jag aldrig hunnit ta vara på dem riktigt. Teater- och filmvärlden är tidskrävande och ger inte utrymme för annat, nu har jag ju chansen. Varför läser jag inte en kurs på universitetet? Breddar perspektivet? Och det enda jag känner är jag vill inte. Allt känns som ett nerköp. Och jag förstår inte varför, eftersom hennes fråga är så berättigad. Jag skulle kunna tänka att jag har ett halvårs frist, jag skulle kunna läsa språk, eller filosofi, eller idéhistoria. Jag tycker ju om att läsa och jag har alltid tyckt om att lära mig saker. Ändå. Jag vill inte.
Jag antar att hon har helt rätt när hon säger att jag är rädd. Rädd för förändring och rädd för folk jag inte känner närhet till. Det låter helt absurt när jag på det yttre planet i hela mitt vuxenliv har haft minst fyra jobb per år, en ny ensemble med en ny regissör och en ny arbetsplats varje gång. Men faktum är att skillnaderna är ytterst små. Ramarna alltid ungefär desamma. Det är bara ansikten som byts ut på samma funktioner. Jag kan tågordningen och jag känner mig trygg där. Att ge sig in i en helt ny värld där jag inte vet var vägen slutar, det känns…
jag vill inte.
Det blåser 9,7 m/s idag. På land kallas det frisk vind. Till sjöss styv bris. Till och med de kraftigare grenarna på träden böjer sig och knakar lite.
maj 27, 2009 at 12:55 e m
Glöm inte att del av hennes jobb är att uppmuntra dig att tänka i andra banor. Ibland även provocera att tänka i andra banor.
Men att vara rädd eller osäker eller ovillig (eller alltihopa samtidigt) är djupt mänskligt. Det är man ju. Det modiga här och nu är att du möter din ovilja eller rädsla. Och sen har du själv rätten att bestämma vad du vill göra med den. Du måste inte övervinna alla rädslor. Men det är bra att veta var man har dem.
Och med det menar jag inte någonting egentligen. Kanske att jag bara vill säga att det är ok att inte vilja.
maj 27, 2009 at 1:06 e m
Fast… känner inte alla så, i varierande grad, i olika stadier i livet? Blir min reaktion på hennes kommentar. “Vill inte” och “rädd för förändring”. Du kanske är trött helt enkelt, så som du jobbat! Tycker inte att du ska vara hård mot dig själv för att du känner så. Förrän det börjar kännas typ destruktivt. Men då ändrar du ju på’t, det vet jag. Du är ju ‘medfött kognitiv’!
maj 27, 2009 at 7:30 e m
Det är jättehärligt att plugga. Allt är strukturerat och klart och det enda man behöver göra är att lära sig. Man behöver inte själv bringa ordning i kaos, eller lyfta sig i håret, som i de flesta andra saker sådana som vi företar oss.
Jag vet för jag läste på halvtid distans förra terminen. Nu var jag ju inte direkt rädd för att ge mig på det, möjligen orolig för att det skulle bli svårt att hinna med. Men jag talar med beprövad erfarenhet när jag säger att det inte gör ont.
När man ska vara sin egen vuxen, på det kloka förälder-sättet, får man säga till sig själv att man ska se saker i ett större perspektiv. Inte tänka på rädslan, utan på den Suziluz zom kommer ut som ännu starkare på andra sidan studierna i kombination med den övervunna rädslan.
Herregud vad pedagogiskt. Men så var det ju också arbets- och organisationspsykologi jag läste!
maj 27, 2009 at 8:45 e m
Å, jeg vil ikke, jeg heller… Når det er noe jeg må. Eller burde gjøre. Ofte blir fremtidstanker bare til et stort “vil ikke”, og det hadde virkelig, virkelig vært deilig om det fantes noen som kunne ta avgørelsen for meg. Det er nok mange som har det slik, kanskje fler enn du tror. Jeg mener, jeg er jo HELT NORMAL og lever et HELT ALMINNELIG liv, og det må jo bety at dette er noe som skjer selv den normaleste av oss
Vær åpen og modig, så kommer di til å være så stolt av deg selv etterpå!
maj 27, 2009 at 9:59 e m
Vindhastighet så selv gamle damer kommer i vinden —- blåser bort et stykke , kanskje bare kort , kort –eller langt , og slår rot igjen på ny måte — enten de vil eller ikke . Herlig .
maj 28, 2009 at 12:00 f m
Sociologen & Amanda: Ja, jag tycker ju också det, att det kanske inte alltid måste strävas så hårt framåt. Att det kanske kan få vara ok att låta sig följa med strömmen ett tag. Och tycka att det är ok att vara lite kärringen-mot.
Annannan: Jodå. Allt det där positiva med det är jag med på. Och jag är heller inte särskilt rädd för själva pluggandet i så fall, utan mera för att låsa upp mig och lägga tid och kraft på någonting jag i själva verket inte är så intresserad av att göra. Jag skulle ju i så fall bara läsa för att jag inte har något bättre för mig, som att jobba. Och skulle ett jobb dyka upp vill jag kunna ta det. Problemet för mig just nu är att jag ser på det mesta utom mitt yrke som något jag bara skulle göra för att jag inte har bättre för mig, är inte sugen eller nyfiken på något annat. Som sagt – allt känns som ett nerköp. Det är ingen vidare studiemotivation.
Tante Jul: Jag tror att du har rätt! Tack för att du säger det!
Lady: Kanske att man lär sig uppskatta det med åren? Just nu vill jag bara ha ro.
maj 28, 2009 at 9:43 f m
Just det.
Träden böjer sig och knakar lite.
Gjorde de inte det skulle de gå av.
Men det var väl så du tänkte och nu skriver jag på näsan.
Kram och heja när förändringens vindar blåser!
maj 28, 2009 at 11:27 f m
Precis så känner jag ibland. Jag bara vill inte. Bara ORKAR inte. Samtidigt älskar jag att jobba och slita och vara aktiv och bli trött. Det är nån slags seghet som gör att jag ibland inte kommer loss. Kommer igång.
Och undvikandet av nya situationer känner jag väl igen. Förutsägbarheten är livsnödvändig. Inom dess ramar kan jag vara hur vild som helst.
maj 28, 2009 at 5:22 e m
Huskorset: Äsch, det kan vara bra med påminnelse.
Kram tillbaka.
Lyckliga Hon: Jag är verkligen världens mest drivna, när jag vet vad jag vill. Men när jag hamnar i vill-inte är det liksom bara vakuum ett tag. Och jag har precis lovat mig själv (och terapeuten…) att försöka vara mer öppen. Problemet med det förutsägbara i livet är ju att även det dåliga i det blir kvar, om man inte öppnar och förändrar.
maj 28, 2009 at 9:41 e m
å jisses vilken igenkänning..precis det samtalet har min toktant och jag också haft..och lär ha igen..