Jag promenerar genom gamla salar och välbekanta tavlors leenden.

De framtandslösa, de blyga genom glasögon, hon som bara kramar hårt om mammas hals för att slippa vara med och vars ansikte man inte får se.

Det slår mig att barn så ogrumlat ger av sig till sin omgivning. Oavsett vad de har att ge, vilken personlighet eller dagsform eller osäkerhet de bär på, så visar de den tydligt. Klart. Dessa små kroppar, redan så olika i explosivitet och expressivitet, men alla så levande och så sensibla.

Jag står framför dem och ropar kom alla mina busungar! och möts av de där leendena, de framtandslösa, de blyga genom glasögon och hon som inte släpper tryggheten vid mammas hals men ändå stämmer in när de svarar förväntansfullt hur då? och jag ropar som studsbollar! och ser dem hoppa mot mig, vissa tveklöst med de stora leendena kvar och andra mycket mer försiktiga, vi känner ju inte varann än, men de kommer. Hoppande. Till och med hon vid mammas hals kommer hoppande. Hon håller mamma i handen hela vägen, men hon visar mig sitt ansikte.

En annan mamma väntar tills de ska gå innan hon till slut kommer fram till mig och säger med hemlighetsrösten du, visst är du skådespelare? Jag kände igen dig direkt från den där tv-grejen och jag ler och nickar och hon blir nöjd och säger att jag var så bra. Det känns mindre obekvämt än jag trott, men för en stund undrar jag hur många av de vuxna som känt igen mig och kanske undrat i vilket syfte jag är där, om jag är på riktigt eller inte, och bestämmer mig för att vifta bort den tanken bara. Ja, jag är skådespelare, men jag är också här. Och jag är ju det på riktigt. Barnen ler obehindrade av det och behöver inte fundera.

När jag åker hem luktar hela jag gamla minnen, håret, armarna, och jag har nya leenden med mig hem. Kom alla mina busungar!

Det blir bra det här.