Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Jag läste hos Jos att de ska flytta för att de hade inbrott för några år sedan.

Jag har också haft inbrott i min lägenhet. På sätt och vis. Det var väldigt underligt, faktiskt. I veckovis hade jag levt i byggdamm och utan toalett och kök eftersom mitt hus stambyttes (jag ställde in mikron i sovrummet och hade ungefär trehundra matlådor i frysen så det gick rätt fint vad det gäller matbiten, men toaletten. Toaletten! Byggmänniskorna ansåg att vi under dessa veckor kunde göra det vi skulle i en papptunna med pellets som de ställde i hallen. Eh, nej, var min reaktion på det, och jag gick i stället upp till dusch&wc-vagnen som stod parkerad på gatan bredvid varje gång det behövdes. Jag blev mycket välmotionerad. Och slutade kissa på nätterna. När allt var över kunde jag ärligt säga att lycka är en toalett inom några meters avstånd. Det här blev en lång parentes) och det hade sprungit flera olika gubbar och ungdomar med hantverkarbälten in och ut i lägenheten och trapphuset under ett par månader. Jag funderade inte så mycket på dem efter ett tag, utom att jag minns att jag gjorde reflektionen att förvånande många av dem påminde om Ricky Bruch och inte alls utgjorde något råmaterial för en hantverkarfantasi. Well. Hur som helst, när stambytet var klart och alla hantverkarna historia kom jag hem från jobbet en lördag i november, och det första jag såg när jag låste upp min dörr var leriga fotspår på den ljusa hallmattan, samt att garderobsdörrarna var öppna. Jag blev irriterad, eftersom jag trodde att det var hantverkarna igen som varit där (de dök fortfarande upp då och då och kollade något) och det retade mig att de inte varit mer försiktiga. Så in i sovrummet och där låg min gamla ickedigitala systemkamera på golvet, och garderobsdörrarna var öppna här också. Min irritation växte, kunde de inte fixa efter sig? Det var först i vardagsrummet som jag kopplade. Tankebanan såg ut ungefär såhär. Fy vad kallt det är här inne, stängde jag inte fönstret när jag gick i morse? Men… vad fan? Är balkongdörren öppen? Jävla hantverkare!!! Hur tänker de? Hm… men… va… vad är det som… aj! Det är GLAS på golvet?! Är rutan trasig? Va… (och här såg jag mig runt i ett rum fullt av glassplitter från en krossad ruta, och så kom insikten som en liten fanfar) … jag har haft INBROTT!!!

Alltså ringde jag skakigt polisen, värden och glasmästaren och fick veta att polisen skulle dyka upp inom en timme, att jag helst inte skulle röra balkongdörren där tjuvarna kommit in men skriva ner en lista över vad som var borta. Och det är nu det underliga upptäcks.

Ingenting saknas.

Ingenting över huvud taget.

Allt var kvar. Bägge gitarrerna och pappas fiol var kvar. Datorn. Dvd:n. (Jag har fortfarande tjock-tv, så den förvånade mig inte att just den var kvar.) Visserligen äger jag bara blingbling och inga äkta smycken, men alla de var också kvar. Passet låg kvar. Någon hade alltså gjort sig besväret att klättra upp på min balkong och krossa glaset för att ta sig in, rotat igenom alla lådor och skåp för att sedan göra bedömningen att ingenting i mitt liv tydligen var värt något och försvinna igen.

Tanken på det var en underlig blandning av att bli lättad och sårad.

Jag äger ingenting av ekonomiskt värde, alltså kan ingen ta det jag har ifrån mig. Samtidigt – någon har bedömt mitt liv som värdelöst. En underlig tanke.

Jag bor kvar i samma lägenhet och känner mig trygg. Trots detta och stöldförsök på vespan jag hade för ett tag sedan och inbrott i källarförrådet och stöld av min skruttiga bil som stod parkerad på gatan. Ingen annan i mitt kvarter har blivit så ansatt av tjyveri. Jag har ingen aning om vad det kan skyllas på. Vårt kvarter är väldigt lugnt och stillsamt, för övrigt. Smalisgrannen skrattade och sade att jag verkar vara utsatt för en personlig vendetta. Jag tror att allt bara är en konstig slump.

Dragspelarens första fotdopp för året.

Sötnosen. Hatt och allt.

Han skrattar när jag säger att det mest är barn och hundar som badar här, vi vuxna hoppar från bryggan. Han undrar om jag alltså tycker att han är en bebis och skrattar ännu mer när jag snabbt replikerar ”nä, en hund!”

Vi sitter i skuggan och dricker varsin öl från Nils Oscar. Det singlar ner rosa blad från trädet som skuggar oss. Bladen lägger sig på framsidan av min klänning och jag plockar upp dem ett efter ett, river dem i mjuka bitar som jag släpper på marken. När vi går därifrån ger han mig en av de finaste komplimanger jag har fått på länge.

Det är sommar och två veckor kvar till min födelsedag. Michael Jackson är död, Willy Kyrklund är död. Jag dricker öl med en vän och känner att jag lever.

Tankarna rusar mer stillsamt i hetta. De är inte färre, har bara inte lika bråttom. Som att de lugnt och stilla står i rulltrappan istället för att småsyrligt väsa ”ursäkta” i mungipan och tränga sig förbi för att stressa upp och vidare.

Några dagar av sammanhang, på olika sätt. En ny väns gamla familj, en gammal väns nya familj och en nygammal familj som är min egen någonstans där emellan. Ben fullkomligt uppätna av knott vid en sjö. Ett annat, gammalt kroppsligt sjöminne, att liggande i bikini titta ut över en grässlänt där andra numera på samma sätt som jag en gång gjorde sparkar bollar till varandra medan tonårsromanser bubblar och spritter. Jag badade som en gammal dam, utan att doppa huvudet. Hopptornet stod kvar men var målat i en ny färg.

Att hitta ett sammanhang som välkomnar mig, gör mig delaktig. Många koppar kaffe i ett nymålat rum. Morbrors fru som säger med lyckoglitter i blick att det är så härligt sedan sonen blivit vuxen och flyttat ut eftersom hon och min morbror återigen har så mycket tid att prata med varandra. Efter jobbet väntar han på henne med mackor och kaffe och så pratar de i timtal om dagen, berättar, små saker, stora saker, delar och älskar varandra. Trettiofyra år tillsammans och hon är fortfarande glad över att få tid med honom, att få ge tid till honom. Lyckoglitter i hennes ögon när hon säger hans namn. När han fysiskt kommer in i rummet och brett leende kramar mig välkommen, ger mig en uppriktigt varm omfamning med puss på kind har vi hunnit byta ämne, men det känns ändå som samma när jag ser honom ge hennes axel en liten tryckning när han går förbi in i köket för att ta en kopp kaffe han också. Den lilla tryckningen, de ler snabbt mot varandra, och glittret finns hos dem bägge.

Det finns kärlek i världen, äkta, livskraftig kärlek. Det finns människor som lever i och med den, den syns i deras ansikten. I deras händer. De gör ingen stor affär av den, de bara lever i och med den.

Jag sitter och tittar mycket på den här bilden nu. En bild av mig, med min nya väns bekanta hund bredvid mig, och goda utsikter framåt. Det är en utsiktspunkt där jag aldrig förr har varit. Samtidigt är det jag ser min barndoms bekanta trakter. Och det är så oerhört vackert att det svindlar.

Igår var benen och resten av mig ute på årets första dopp. Det var kallt, bet ordentligt i huden och lungorna, jag hostade till när jag kom upp efter att ha dykt från bryggan. Skakade vattnet ur ögonen och klättrade tillbaka upp på klippan, försiktigt för att inte halka och slå ihjäl mig. Ovanför mig låg ett högljutt pojkgäng, testosteronstinna tonåringar med en dunkande musikspelare och förmodligen lika dunkande hjärtan och kroppar.

Idag stramar och spänner det i huden trots solfaktor 20 och bara någon timme i solen, jag är så blek att det nästan är skrattretande. Om några timmar får jag besök. I morgon åker jag själv på besök. Det blir nog tyst här på bloggen i några dagar, tror jag. Kanske. Jag är bara och badar någon annanstans. Vi hörs snart.

Så underligt. Det var flera saker jag tänkte igår som jag sedan knöt till tanken det där måste jag berätta för terapeuten! innan jag mindes att nej, visst ja, det ska jag inte längre. Det skapar en oro kring vem jag ska gå till med mina tankar nu, samtidigt en känsla av att jag vet att jag ska prata med mig själv först och främst. Söka min egen bekräftelse och riktning innan jag sedan ber någon annan om deras syn på saken. Jag kan både känna och tänka själv, det minskar förstås inte längtan efter någon att dela känslor och tankar med. Men det är inte en terapeut jag behöver längre, även om hon är den som dyker upp i tanken.

I natt fick jag oväntad kontakt. Kusinen jag älskade mest av alla som barn, hon jag lekte med somrarna igenom, hon som numera sedan många år bor i USA, i Kentucky. Plötsligt var hon där på facebook, en liten chattruta som poppade upp klockan ett på natten. Hej, vad gör du? Hos henne var det tidig kväll och hon väntade på barnen som skulle komma hem från träningen. Det har gått nästan tjugo år sedan vi sist sågs. Och jag kastades tillbaka till alla de där breven vi skrev med andlösa flickhemligheter, alla barfotafötter och brunbrända sommarkroppar. Hon var mager som en speta då, jag var en knubbis, vi var lojalt oskiljaktiga under årets varmaste månader. Sista gången vi hade sommaren ihop var vi tonåringar och jag minns att vi träffade några basketkillar från Oman. De lärde oss säga någonting med kärlek på arabiska. Den meningen minns jag fortfarande, den börjar med habibi. Jag vet inte vad den betyder, vad vi egentligen sade, men jag minns den.

Kusinen och jag sitter i en timme och pratar. Om jobb, om män, om barn. Det är efter att hon frågar mig ärligt nu, hur har du det, är du lycklig? och jag svarar oj, vilken svår fråga, ibland är jag det, ibland inte som vi faktiskt börjar prata på djupet. Jag berättar lite om det svåra och att jag gått i terapi i många år, hon berättar att hon haft skelettcancer och först nu, tio år efter att ha överlevt den, kan hon börja gå utan kryckor och utan att halta. Men hon har en man hon älskar varmt efter fjorton år tillsammans och två härliga småkillar. Hon skriver att hon har blivit så tjock att hon inte gillar att vara med på bild längre och jag skrattar och kan inte föreställa mig det, inte hon, men så är det. Vi skyller på USA och hon säger att när de visar bilder för sina vänner från när de var nyinflyttade tror amerikanerna att de inte hade något att äta i Europa. Galningarna säger hon och vi skrattar bägge.

Sedan säger hon att jag inte ska låta mig falla ner i depression, att jag ska hålla ögonen öppna eftersom vad som helst kan komma när som helst och inte dra mig tillbaka in i mig själv. Hon har varit där och kommit ut igen. Hon säger att saker alltid händer en om man låter dem hända, och det har hon rätt i. Jag blir varm av att hon delar med sig. Att vi fortfarande kan känna den där flicklojaliteten, bara att den har ett annat allvar nu.

När vi har sagt våra adjön, klockan är efter två och jag går och lägger mig tänker jag att jag ju har en familj, bara att den kanske inte var där jag har letat så länge. Så tänker jag det måste jag berätta för terapeuten innan jag minns att nej, visst ja, det ska jag ju inte. I Kentucky, USA äter Kusinen middag med sin man och sina pojkar. Jag somnar med fönstret öppet och en enveten fågel utanför som påstår att det redan är morgon.

Igår kväll var jag ute och sprang. Faktiskt sprang, ganska fort. Kände mig stark och lätt. Så trampade jag snett i en nedförsbacke. Det knäppte till i foten, jag gnydde till lite ylande, sådär som det låter när man trampar en hund på svansen. Haltade några steg, kände efter ordentligt innan jag bestämde mig för att ändå jogga vidare, lite försiktigare. Lyfte blicken. Det var vackert, märkte jag då. Klockan var lite efter åtta på kvällen och människor såg ut att må bra i värmen. Jag njöt, trots den lilla smärttaggen i foten. Av hettande andedräkt, svettklibbig tröja mot ryggen, åsynen av min skugga på marken och hennes regelbundna, jämnt flytande rörelser.

Idag ömmar det i ankeln. Ska inte springa på några dagar.

Egentligen vet jag precis vad jag borde skriva nu. Vad jag tänker på, vad jag inte vill tänka på. Men det går inte riktigt. Jag försöker, men det vill sig inte. Jag skriver annat än det jag vill och suddar. Försöker igen och suddar. Kanske för att jag inte längre orkar argumentera mot mig själv eller vad som ska till. Jag vet vad sanningen är. Den finns där, tydlig och klar och lika gnistrande varm och svullen som mina händer när jag har sprungit. Den finns där. Jag kan inte springa ifrån den. Så fort jag lyfter blicken har den varit där hela tiden.

Jag blev ombedd att visa legitimation på Systembolaget.

Det var nära att jag skrattade högt, men jag lyckades stoppa det vid ett brett leende innan jag drämde körkortet i handen på spolingen i kassan som nog var drygt tio år yngre än jag och gav mig ett ursäktande ögonkast när han räknat sig fram till rätt siffra. Inte ska du vara generad för det, lillen, you made my day.

Shorts, alltså. It’s da shit.

Hemma i stan igen. Och det börjar lite sisådär. Jag har fått tillbaka ett av mina inlämnade manus tillsammans med ett standardiserat refuseringsbrev. Stora bamseförlaget vill inte ha det. Även om jag har förberett mig på att det kan ta tid att hitta sin plats och det hade varit en större chock att få ett ja på första försöket blir jag besviken och ledsen. Det går inte att komma ifrån att jag blir det. Det mindre förlaget har fortfarande inte svarat. Jag väntar på att höra ifrån dem också innan jag går vidare till två andra och börjar om, med hjärtat i handen. Men nu vet jag det i alla fall. Att det inte kommer att gå sådär lätt att det blir pinsamt. Och att jag själv ändå tycker att jag har skrivit något bra som är värt att kämpas vidare för.

Jag vill inte vara hemma ensam med refuseringsbrevet, jag behöver muntras upp. Det är ju vackert ute, solen skiner och det är varmt, ingen idé att sitta och sörja. Jag klär upp mig lite och går ut på stan, strosar längs reabutikerna, iklädd högklackade sandaletter. Varje gång jag med långa mellanrum går i högklackade skor påminns jag om den ergonomiska galenskapen det är att ha sådana på fötterna. Det gör ont på flera ställen och den tunna huden på ovansidan foten där skorna slutar blir sårig om man inte har strumpor. När jag känner gnaget undrar jag varför jag alls går i högklackat, min dumskalle. Sedan får jag syn på mig själv i ett speglande skyltfönster och det ser ut som att jag har fantastiska, glänsande ben som går ända upp till armhålorna och jag ler lite fåfängt och tycker att det kan vara värt skavsåren, i alla fall litegrann. Jag svassar vidare och vickar på rumpan lite extra för skojs skull.

Jag köper ett par shorts. Till mig. Shorts. Jag använder inte shorts. Shorts är korta och jag gissar att det enda skälet till att jag tycker att de är fina på är att jag har högklackade skor och för dagen världens längsta ben. Det är en dålig idé, jag vet det, ändå köper jag shortsen. De är inte ens på rea. Men det är en sådan dag när jag tycker att jag ska få något att trösta mig med. Och just idag blir jag alltså lite uppmuntrad av shorts. Så kan det gå.

När jag kommer hem har solen gått i moln. Men man får glädjas åt det man har i stället för att sörja det man inte har. Jag slänger på mig shortsen, rycker på axlarna och bestämmer mig för att tro på framtiden. Jag är fortfarande inte författare ”på riktigt”, men jag har tammetusan ett set spiror som är värda att visas upp. Alltid något!

I år har jag firat en alldeles ljuvlig, klassisk svensk midsommar på landet med Bästisen och ett gäng andra sköna typer. Klassisk med alla element som ska till, med omväxlande sol och kallt och lite regn, barn som både somnar och vaknar gråtande, en kompis med stukad fot och ändå världens gladaste humör, en kompis som för första gången presenterade sin nya dam (samt blev klängd på svartsjukt markerande av sin tioåriga dotter), en kärnfamilj à la mamma-mamma-barn, en afrikansk nybliven pappa som firade sin första midsommar med svensk flickvän och bedårande bebis, ekologiskt öl och vin och hysteriskt mycket mat med både grill och många vegetariska rätter på bordet samt en styck tonåring som var helt uppslukad av Stephenie Meyers vampyrböcker, men… när man tittar på bilderna kan man ju också bara sammanfatta det som Bästisen gjorde: shit, det ser väldigt Pettsonaktigt ut alltihop.

Och det var det ju.

Midsommar. Landet. Underbart. Det är klassisk, kyligt regnig svensk sommar och jag inser vilken tur jag har. För ja, det var helt enkelt precis lika fint som det ser ut, avslappnat och varmt. På morgonen vaknade jag av en enorm getings dunsande mot fönsterrutan, gick upp och släppte ut den och kände att jag fortfarande var mätt och nöjd. Nu börjar sommaren på riktigt, vänner.

(Men jag minns inte vad jag drömde i natt. Jag gör ett nytt försök ikväll, blommorna har inte vissnat än. Jag har inte ens plockat dem, så de står sig nog.)

Idag var det sista gången. Jag hann knappt mer än sätta mig i stolen mitt emot henne förrän mina ögon tårades och rösten började darra. Hon gjorde ett litet bekräftande ljud, nickade. De där snälla ögonen. Sedan sade hon att det är vemodigt. Och det är det.

Så många gånger vi har suttit mitt emot varandra, hon och jag. Hon vet mer om mig och mitt än någon annan. Jag vet ingenting om henne mer än hennes namn och hur hennes ögon och ansikte ser ut när hon lyssnar på mig, ändå känner jag henne så väl att jag till stor del kan förutsäga hennes reaktioner på det jag säger. Kan höra hennes ord innan hon sagt dem.  Jag känner henne väl, och hon är förmodligen den människan som känner mig om inte allra bäst, så allra djupast.

Vi har ett sista samtal och det är ett mycket, mycket bra samtal. Vi sammanfattar en del förändringar och förhoppningar och rädslor. När timmen är över säger jag att jag har en present till henne, och jag ser att hon blir både förvånad och glad. För en liten stund släpper hon terapeutansiktet, tillåter sig att vara bara en människa som ska få en present av en annan människa. Jag har gjort presenten själv, det är viktigt för mig att hon ska ha någonting kvar av mig eftersom jag tror att hon kommer att fortsätta vara en av de viktigaste människorna jag har mött, även om vi slutar träffas nu. Jag vill att hon ska ha någonting personligt att minnas mig med, något jag gett henne som inte har att göra med mig svettandes och gråtande i fåtöljen mittemot, utan som är från där jag är trygg och vill ge tillbaka. När hon öppnar presenten gråter jag öppet, och hon är också rörd. Jag ser att hon tycker om presenten, hon stryker med fingrarna över den, om och om igen.

Och så säger vi det.

Hejdå.

Hejdå.

Och så går jag ut, för sista gången, genom dörren och lämnar henne kvar därinne. Jag gråter fortfarande när jag går ut, men det känns tryggt att veta att hon är där inne, att hon kommer att fortsätta finnas någonstans där ute i den verkliga världen. Och hon kommer att fortsätta bära med sig en del av mig.

Nu regnar det. Jag gråter lite fortfarande. Men det är ändå sant, det jag svarade ja, det går ganska bra på när hon frågade. Det går ganska bra att skiljas åt, även om regnet känns helt nödvändigt just nu. Jag är tacksam. För regnet. För henne. För timmarna.

Det handlar om plats. Du har den inte att ge, även om jag tror att du själv tror det. Du säger ganska omgående att dagarna gått utan att riktigt själv höra att det du säger är att du inte har tid. Du har ju aldrig tid. Tid är plats, plats jag inte får. Plats du inte ger. Jag förväntar mig det inte heller, inte nu längre. Jag vet bättre. Det har varit fem minuter här, fem minuter där, en fråga du ställer utan att ha tid att lyssna på svaret. Så har det varit länge nu. Jag vet inte själv varför jag fortsätter svara på dina frågor när jag vet. Antar att det är det där gamla vanliga om att hoppet är det sista som dör. Människan vill kontakt till vad pris som helst. Nästan. Du har ju inte plats.

Utan att riktigt mena det säger jag något vasst. Eller jo, jag menar det ju. Jag gör ju det. Jag menar bara inte att säga det. Det ger dålig eftersmak. Och jag hör på din röst att du hör skärpan, du får en torrhet som inte fanns där innan. Kanske att du tycker att jag borde vara mer tacksam över att få smulor av din dyrbara tid. Jag känner mig sur och trött och får lite dåligt samvete för att jag låter det sippra ur mig på det här viset. Det har du inte förtjänat. Eller jo, det kanske du faktiskt har. Har du det? Tycker du själv det?

Du frågar om det är en vacker sommarkväll hos mig också. Jag säger ja. Sedan finns inte mycket mer att säga. Platsen är för liten. Tiden är ute.

Någon av grannarna verkar ha varit på Gröna Lund. Någon av grannarna verkar vara bra på att spela på lyckohjul eller slå ner plastmullvadar i sina hål igen med plastslägga. Någon av grannarna verkar vara ganska glupsk. Någon av grannarna har förmodligen jordens kraftigaste chokladmagknip just nu.

Eller så är det så att det finns jättar trots allt, och att en av dem slängde sitt smågodisskräp från Jättekiosken i vår lilla återvinningsstation, när han klev över oss i ett jättekliv på väg hemåt. Bättre där än någonstans i skogen…

Man måste inte ta emot något bara för att det bjuds.

Nussnuss och jag satt igår länge och pratade om våra frilansliv över kaffe. Jag åt dessutom en äggmacka med kaviar. Vi var på ett café som plötsligt bara finns där, jag minns inte ens vad som varit i den lokalen tidigare, bara att det var något annat. En av de där oväntade Kindereffekterna som då och då slår till i storstaden. Förändringar överallt, överallt. Och där satt vi länge med regnet dråsande ner utanför, trötta och lite långsamma var vi och pratade om det här med att glatt säga jajjemen! till vilket erbjudande det nu än månde vara och försöka övertyga sig själv om att det kommer att bli bra, i stället för att tillåta sig att tveka, fundera, väga för- och nackdelar mot varann. Hon har precis överlevt en period som egentligen är omöjlig och jag kastade mig förhoppningsfullt ut i en miljö som jag någonstans innerst inne visste inte skulle fungera. Jajjemen. Blunda och hoppa. Och sedan skrapa samman resterna så gott det går, efter explosionen.

Jag tänkte på det medan vi pratade men sade det inte då, att vi bägge är alkoholistbarn, medberoende upp över öronen, vana att se på oss själva som någon som ska vara tacksam över att få vara med, bli sedd, få delta. Att ta det som bjuds när det bjuds utan att ifrågasätta om man egentligen vill ha det, för annars vet man mycket väl att man kanske aldrig kommer att få någonting alls. Det där har gått igen mycket i mitt liv, jag har sagt alldeles för många ja. Nu tränar jag mig på att säga nej. Nej, jag vill inte. Nej tack. Nej, det passar inte. Nej, jag har inte tid. Nej. Nej. Det blir lättare efter några gånger, men det är fortfarande inte självklart. På den här fronten är jag fortfarande ett barn som tror att det är upp till mig att hitta öppningen i muren och är rädd för konsekvenserna om jag inte gör det.

En enda gång kramade min pappa mig spontant, av glädje, och inte för att jag skulle säga tack eller någon av oss fyllde år. Vi var på semester och det var marknad. Av något skäl som jag inte minns gick vi själva genom de myllrande gatorna, pappa och jag, från bord till bord och tittade på krimskrams och tröjor av dålig kvalitet och rökta korvar. Pappa var för en gångs skull nykter. Jag var fjorton år, nyss fyllda, och ovan att vara ensam med pappa, nykterpappa, lite nervös över det ovana i att gå där med honom. Jag skämtade om någonting och pappa skrattade till. Han skrattade till, lade armen om mina axlar och gav dem en liten tryckning. En liten stund gick vi så, far och dotter, hans arm om mina axlar, och jag var spänd som en fjäder, visste inte vad det var meningen att jag skulle göra nu. Jag hade längtat så mycket efter det, efter ett ömhetsbevis, efter kontakt, och när jag plötsligt fick det hade jag ingen aning om hur man svarade på det. Det var bara ovant och obekvämt och konstigt. Pappa var också uppenbart ovan vid närheten. Efter en kort stund tog han bort armen och jag kände hur det skrek på insidan att jag hade missat det, missat ögonblicket genom att inte veta hur jag skulle ta emot. Att det var mitt fel att det inte blev bra. Och jag försökte skämta igen, men tillfället kom aldrig mer tillbaka.

En enda gång kramade min pappa mig spontant, av glädje. Sedan gick han och satte sig på en krog och söp ner sig så illa att han blev inlagd på sjukhus.

Jag har inte funderat över om jag egentligen ville ha den där plötsliga, förvånande kramen från ingenstans. Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag kände mig så misslyckad efteråt eftersom jag trodde att han skulle fylla ut en gapande kärleksbrist i mig om jag bara gjorde rätt, för en gångs skull. Men någonting säger mig att det aldrig var det han erbjöd, han gav mig bara en glimt. En glimt av vem han hade kunnat vara om livet varit något helt annat. Och den glimten gjorde bara ont.

Man måste inte ta emot något bara för att det bjuds.

Med mina två liv jag vandrar i stillhet
över tidens ängar och skarfrusen snö
en söker i djupen
en svävar i vinden
för att alltid mötas i hopp om ett hjärta av guld

En lever det som är
en söker det som borde
jag ser dom le åt varandras tafatthet
men dom skulle ge livet om dom bara kunde
för att finna detta hjärta av guld

Regna, regn, regna
skölj mej ren
en himmelens kyss på mina ögon
och jag ser
lyckan i att begära
det jag vill men inget mer

Med mina två liv ska jag vandra i stillhet
som två spegelskepp på spegelsjö
och söka för att finna detta gyllene hjärta
och leva av kärlek
och vishet
i ro

(Eva Dahlgren, ”Hjärta av guld”)

Jag minns hennes hår. Det var ljust, hade grånat mer än bara i rötterna, det såg ut som att hon aldrig hade haft en riktig frisyr i sitt liv, det var bara hår helt enkelt. Och hon hade alltid på sig samma kläder där i lokalen, en grå sweatshirtdress med blå revärer på både armar och ben. Jag tror inte att hon någonsin tvättade den mellan gångerna. Hon luktade liksom unket, instängt. Glasögonen var stora och bågarna av plast. Hon pratade oerhört tyst, det var alltid svårt att höra vad hon sade, hon log osäkert med tänder som var för stora för munnen. Men det värsta var hennes kroppshållning, den insjunkna rumpan som blev alldeles platt i de grå sweatshirtbyxorna, de mjuka knäna och de framåt-inåtlutande axlarna. Hon såg ut som ett stackars C som bara väntade på att få en örfil och beordras att ställa sig i hörnet. Men varje vecka kom hon, varje vecka, iklädd sin grå dress, var med på övningarna, log sitt osäkra leende och bad om ursäkt för sig med varje millimeter av sin kropp. Hon verkade inte vilja bli sedd, hon ville inte prata, hon hade ingen begåvning men hon ville vara med.

En mer oväntad deltagare i amatörteatergruppen hade vi inte kunnat föreställa oss. Hon var ungefär dubbelt så gammal som den näst äldsta och hade aldrig hållit på med teater förut. Hon kom inte med någon annan, ingen vän, det var hennes egen sak. Jag var gruppens ledare och ansvarig och den som skulle plocka ut vem som skulle göra vad till ett separat uppspel. De som ville vara med fick efter sista grupptillfället skriva namn och nummer på en lista. Hon var en av dem som skrev ner sitt namn och nummer. När jag satt med listan hemma och ringde runt till deltagarna lät jag bli att ringa henne. Jag tyckte att hon var så dålig, jag ville inte ha henne med så jag bara lät bli att ringa. Vi andra träffades två gånger i veckan, gjorde ett julspel och en dag när vi skulle repa och det bara var någon vecka kvar var hon plötsligt där. Hon hade gått förbi lokalen och sett oss där inne, kom in och frågade mig varför jag inte hade ringt. Hennes vattniga blå ögon där bakom de stora glasen, sårade och ursäktande alldeles samtidigt. De där stora tänderna i den lite öppna munnen, den instängda lukten. Och jag ljög henne rakt upp i ansiktet, sade att det måste ha blivit ett missförstånd, att hennes namn inte varit med på listan och det var ju tråkigt, nu var det ju för sent. Men att hon såklart var välkommen att komma och titta och att jag skulle säga till om att hon var intresserad av att vara med i nästa grupp. Hon sade inte mer. Bara nickade kuvat och log osäkert.

Om det fanns en sak, en enda sak jag hade kunnat få göra om i mitt liv, så hade jag ringt henne när jag satt där med pappret i handen, bjudit in henne att delta på sina egna villkor och satt hennes glädje och mod framför min egen hybris. Men jag var sjutton år och självupptaget upptagen av att ha hittat min plats, jag hade inte tid för hennes historia, jag var alldeles för upptagen med min. Jag hade ambitioner med det där uppspelet. Jag såg inte. Och just därför minns jag henne tydligare än någon annan från den där gruppen idag. Hon är den människa i livet jag vet att jag har sårat helt utan orsak.

Om jag kunnat ändra på en enda sak.

Jag minns inte ens vad hon hette. Men jag minns hennes hår, hennes dress, hennes lukt, hennes kroppshållning, hennes glasögon och blicken bakom dem. Och mitt vuxna jag vet hur mycket mod det krävs av en kvinna någonstans mellan femtio och sextio att delta i den slags grupp, att kasta sig ut på okänd mark.

Jag minns inte vad hon hette. Men jag tänker på henne då och då, fortfarande. Hon lärde mig något om mig själv som jag aldrig kommer att glömma.