Igår kväll var jag ute och sprang. Faktiskt sprang, ganska fort. Kände mig stark och lätt. Så trampade jag snett i en nedförsbacke. Det knäppte till i foten, jag gnydde till lite ylande, sådär som det låter när man trampar en hund på svansen. Haltade några steg, kände efter ordentligt innan jag bestämde mig för att ändå jogga vidare, lite försiktigare. Lyfte blicken. Det var vackert, märkte jag då. Klockan var lite efter åtta på kvällen och människor såg ut att må bra i värmen. Jag njöt, trots den lilla smärttaggen i foten. Av hettande andedräkt, svettklibbig tröja mot ryggen, åsynen av min skugga på marken och hennes regelbundna, jämnt flytande rörelser.

Idag ömmar det i ankeln. Ska inte springa på några dagar.

Egentligen vet jag precis vad jag borde skriva nu. Vad jag tänker på, vad jag inte vill tänka på. Men det går inte riktigt. Jag försöker, men det vill sig inte. Jag skriver annat än det jag vill och suddar. Försöker igen och suddar. Kanske för att jag inte längre orkar argumentera mot mig själv eller vad som ska till. Jag vet vad sanningen är. Den finns där, tydlig och klar och lika gnistrande varm och svullen som mina händer när jag har sprungit. Den finns där. Jag kan inte springa ifrån den. Så fort jag lyfter blicken har den varit där hela tiden.