Så underligt. Det var flera saker jag tänkte igår som jag sedan knöt till tanken det där måste jag berätta för terapeuten! innan jag mindes att nej, visst ja, det ska jag inte längre. Det skapar en oro kring vem jag ska gå till med mina tankar nu, samtidigt en känsla av att jag vet att jag ska prata med mig själv först och främst. Söka min egen bekräftelse och riktning innan jag sedan ber någon annan om deras syn på saken. Jag kan både känna och tänka själv, det minskar förstås inte längtan efter någon att dela känslor och tankar med. Men det är inte en terapeut jag behöver längre, även om hon är den som dyker upp i tanken.
I natt fick jag oväntad kontakt. Kusinen jag älskade mest av alla som barn, hon jag lekte med somrarna igenom, hon som numera sedan många år bor i USA, i Kentucky. Plötsligt var hon där på facebook, en liten chattruta som poppade upp klockan ett på natten. Hej, vad gör du? Hos henne var det tidig kväll och hon väntade på barnen som skulle komma hem från träningen. Det har gått nästan tjugo år sedan vi sist sågs. Och jag kastades tillbaka till alla de där breven vi skrev med andlösa flickhemligheter, alla barfotafötter och brunbrända sommarkroppar. Hon var mager som en speta då, jag var en knubbis, vi var lojalt oskiljaktiga under årets varmaste månader. Sista gången vi hade sommaren ihop var vi tonåringar och jag minns att vi träffade några basketkillar från Oman. De lärde oss säga någonting med kärlek på arabiska. Den meningen minns jag fortfarande, den börjar med habibi. Jag vet inte vad den betyder, vad vi egentligen sade, men jag minns den.
Kusinen och jag sitter i en timme och pratar. Om jobb, om män, om barn. Det är efter att hon frågar mig ärligt nu, hur har du det, är du lycklig? och jag svarar oj, vilken svår fråga, ibland är jag det, ibland inte som vi faktiskt börjar prata på djupet. Jag berättar lite om det svåra och att jag gått i terapi i många år, hon berättar att hon haft skelettcancer och först nu, tio år efter att ha överlevt den, kan hon börja gå utan kryckor och utan att halta. Men hon har en man hon älskar varmt efter fjorton år tillsammans och två härliga småkillar. Hon skriver att hon har blivit så tjock att hon inte gillar att vara med på bild längre och jag skrattar och kan inte föreställa mig det, inte hon, men så är det. Vi skyller på USA och hon säger att när de visar bilder för sina vänner från när de var nyinflyttade tror amerikanerna att de inte hade något att äta i Europa. Galningarna säger hon och vi skrattar bägge.
Sedan säger hon att jag inte ska låta mig falla ner i depression, att jag ska hålla ögonen öppna eftersom vad som helst kan komma när som helst och inte dra mig tillbaka in i mig själv. Hon har varit där och kommit ut igen. Hon säger att saker alltid händer en om man låter dem hända, och det har hon rätt i. Jag blir varm av att hon delar med sig. Att vi fortfarande kan känna den där flicklojaliteten, bara att den har ett annat allvar nu.
När vi har sagt våra adjön, klockan är efter två och jag går och lägger mig tänker jag att jag ju har en familj, bara att den kanske inte var där jag har letat så länge. Så tänker jag det måste jag berätta för terapeuten innan jag minns att nej, visst ja, det ska jag ju inte. I Kentucky, USA äter Kusinen middag med sin man och sina pojkar. Jag somnar med fönstret öppet och en enveten fågel utanför som påstår att det redan är morgon.
juni 24, 2009 at 12:14 e m
Jag började gråta när jag läste. Så är det ju. Vänner som är på riktigt finns kvar, där. Det gäller bara att se dem, fortsätta se dem. Och det är kanske inte så “bara”. Att rensa lite, sluta hänga med människor som bara äter av ens energi och istället se och ge och få från de som kan ge och inte bara ta.
juni 24, 2009 at 3:15 e m
“jag ju har en familj, bara att den kanske inte var där jag har letat så länge”
Och det där gav mig en klump i halsen. Det känns bekant på något sätt, även om jag inte vet varför, har ju en familj som jag vet var jag har.
Något att undersöka, tror jag.
juni 24, 2009 at 8:34 e m
Tänk, en sådan kusin har jag också. En sådan som trots att det går år och åter år så grundlades något där medan fräknarna bredde ut sig över våra sommarlovssprittande kroppar. Hemligheter, sanningar.
juni 24, 2009 at 11:12 e m
Fortfarande Lycklig: Ja… jag har gjort det mesta av den rensningen, har bara vänner kvar som är bra, men byter man ut “vänner” mot “familj” i din kommentar blir det precis exakt. Jag har längtat så mycket efter att hitta hem i min familj att jag har glömt att det inte behöver vara min mamma eller syskon, att det finns andra som vet var jag kommer från. Det är fint att det finns någon jag kan dela barndom och historia med. Någon som jag också har haft det gott ihop med.
Malinka: tack, vad fint. Det kanske är så att det där med familj och tillhörighet är skört någonstans för alla, eftersom det betyder så mycket. Var skörheten sitter och kommer från är nog bara lite olika.
Zazi: Ja, det är någonting med det där gamla som har liksom funnits alltid. Det är så grundat, jag är tacksam för att hon påminde mig om det. Fint att veta att hon finns där, långt borta. Kram, vännen.
juni 25, 2009 at 9:49 f m
Så är det för mig med. Har en kusin som jag når fram till, som når in i mig och som vet mycket mer och Förstår mycket mer än min mamma och bror. Och det finns en moster som ser mig, en moster som jag inte riktigt har vågat närma mig men jag tror att jag ska våga det nu. Fick nytt mod!
Skört är det verkligen, det är där med familj och släkt. Inte nån annan gång är jag lika mottaglig. Det är som att det inte går att gömma sig och det är ju både fint och otäckt.