Tankarna rusar mer stillsamt i hetta. De är inte färre, har bara inte lika bråttom. Som att de lugnt och stilla står i rulltrappan istället för att småsyrligt väsa “ursäkta” i mungipan och tränga sig förbi för att stressa upp och vidare.

Några dagar av sammanhang, på olika sätt. En ny väns gamla familj, en gammal väns nya familj och en nygammal familj som är min egen någonstans där emellan. Ben fullkomligt uppätna av knott vid en sjö. Ett annat, gammalt kroppsligt sjöminne, att liggande i bikini titta ut över en grässlänt där andra numera på samma sätt som jag en gång gjorde sparkar bollar till varandra medan tonårsromanser bubblar och spritter. Jag badade som en gammal dam, utan att doppa huvudet. Hopptornet stod kvar men var målat i en ny färg.

Att hitta ett sammanhang som välkomnar mig, gör mig delaktig. Många koppar kaffe i ett nymålat rum. Morbrors fru som säger med lyckoglitter i blick att det är så härligt sedan sonen blivit vuxen och flyttat ut eftersom hon och min morbror återigen har så mycket tid att prata med varandra. Efter jobbet väntar han på henne med mackor och kaffe och så pratar de i timtal om dagen, berättar, små saker, stora saker, delar och älskar varandra. Trettiofyra år tillsammans och hon är fortfarande glad över att få tid med honom, att få ge tid till honom. Lyckoglitter i hennes ögon när hon säger hans namn. När han fysiskt kommer in i rummet och brett leende kramar mig välkommen, ger mig en uppriktigt varm omfamning med puss på kind har vi hunnit byta ämne, men det känns ändå som samma när jag ser honom ge hennes axel en liten tryckning när han går förbi in i köket för att ta en kopp kaffe han också. Den lilla tryckningen, de ler snabbt mot varandra, och glittret finns hos dem bägge.

Det finns kärlek i världen, äkta, livskraftig kärlek. Det finns människor som lever i och med den, den syns i deras ansikten. I deras händer. De gör ingen stor affär av den, de bara lever i och med den.

Jag sitter och tittar mycket på den här bilden nu. En bild av mig, med min nya väns bekanta hund bredvid mig, och goda utsikter framåt. Det är en utsiktspunkt där jag aldrig förr har varit. Samtidigt är det jag ser min barndoms bekanta trakter. Och det är så oerhört vackert att det svindlar.

20090626